Recension

Månen sugerJohn Ewos prosa ödar som en norsk älv

Under strecket
Publicerad
Annons

Månen suger är en bok som inte suger, vill jag påstå. Jon Ewo framstår som den norska ungdomslitteraturens mest intressanta författare just nu. Han skriver som sin svenske frände Bernt Danielsson gör i sina allra bästa stunder och det vill inte säga dåligt.
Ewos prosa flödar som älven Glåma närmar sig Oslo-trakten; bred och ymnig, sprittande och livlig. Månen suger är andra delen i författarens planerade trilogi om hur en yngling blir man.
Solen är en fet gud är första delen, den utkom förra året i Sverige. Andra delen heter Månen er en diger pudding på norska. På svenska har titeln blivit Månen suger. Barbro Lagergren har fyndigt hittat en svensk språkdräkt till denna spretande flödesrika text.
Månen är hjältens fiende. Månen står för allt ont och från att ha trängtat efter vuxenblivandet i den första boken anser nu huvudpersonen och jagberättaren Adam Halvorsen, snart 17, att ”det här att bli vuxen slänger sig över en så förbaskat fort.”
Han bildar tillsammans med sina närmaste vänner en förening vars mål är att bevara barnsligheten. Jon Ewo tycks njuta av hur orden flödar och han excellerar, på brödrafolkets vis, i liknelser och metaforer; ”själarna ligger på tork på element och livskonsten måste bestå i att kunna kliva ur spår eller att hitta den smala stigen som försvinner in mellan träden”.

I Adam Halvorsens liv går kärleken överstyr ibland och hela tillvarons fundament skakas, precis som det ju är för den som är 17 år och även för den som är pappa till 17-åringen.
Jon Ewo finns, som han själv säger, i cyberrymden på jewo@ c2i.net och han använder sig här av Don Quijote såsom han utnyttjade Peer Gynt i sin första bok. Författaren jämför sig själv med den galne riddarens väpnare Sancho Panza och han ”ljuger så att han tror sig själv”, enligt egen utsago.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons