Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Våran hud, vårat blod, våra ben John Ajvide Lindqvist älskar fredagsmys och familjelycka

Men det är när han skriver om särlingar, spöken på flakmoppe och en attackerande flistugg som han verkligen briljerar. Håkan Lindgren har läst nya novellsamlingen "Våran hud, vårat blod, våra ben".

Bokvåren 2016
I John Ajvide Lindqvist nya bok handlar titelnovellen om en pojke vars pappa tycker han ska spela piano i stället för att hålla på med datorspel.
I John Ajvide Lindqvist nya bok handlar titelnovellen om en pojke vars pappa tycker han ska spela piano i stället för att hålla på med datorspel. Foto: Henrik Montgomery/TT

Våran hud, vårat blod, våra ben

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Ordfront
ISBN
9789170379031

335 s.

Egentligen är recensioner en rätt omöjlig syssla. Det blir tydligt för mig när jag läser John Ajvide Lindqvists nya novellsamling: så mycket av det som skönlitteraturen gör, kanske det viktigaste, gör den ordlöst.

Litteratur är inte text. Inser man det upplöses många gamla problem och några nya tillkommer. Förhållandet mellan text och litteratur liknar förhållandet mellan pianot och musiken. Pianot kan man ta på, men musik är det svävande, osynliga fenomen som uppstår – eller inte uppstår – när någon spelar på pianot. Och mer än så: om texten är jämförbar med notskrift är det mest karaktäristiska budskapet i en bok de övertoner som inte finns noterade någonstans i partituret och som bara uppstår inom läsaren, i resonans med tidigare erfarenheter. Jag kan bocka av allt som bör finnas med i en standardrecension, men det är inte därför jag läser eller skriver. Det är för de där övertonernas skull, övertoner som jag inte kan återge i ord. Jag kan bara lita på att du har upplevt något liknande.

Som för att bekräfta – eller leka med – det ovanstående resonemanget handlar den starkaste berättelsen i samlingen just om musik. Fadern i titelnovellen ”Våran hud, vårat blod, våra ben” vill få bort sin son från dataspelen och övertalar honom att börja spela piano. Snart har pojken övergett pianoläxan och trevar sig fram, mottaglig som en antenn, till en obehaglig tonserie som aldrig borde spelas. Fortsättningen blir grym.

Annons
X

Ajvide Lindqvist har en tranströmersk känsla för omedelbart övertygande bilder. En flistugg får tag i en långhårig kvinna och sprutar svart hår över himlen medan hon dör. Efteråt ligger skulden stum över byn. Flera år senare börjar svarta hårstrån dyka upp, som en förvarning om vad som ska hända.

Hur gör Ajvide Lindqvist sina bilder? När spökena i ”Människohamn” kommer farande på sin flakmoped är det som om han har gått längs en liknande skogsväg och avlyssnat det brus av stämningar och bilder som skogsvägen sänder ut av sig själv, som om han fångat upp och förstärkt en av de spöksyner som redan länge har gått vid vår sida. De övernaturliga element han lägger till är inte påklistrade, de stiger upp ur marken i de miljöer han skriver om. Det gör honom till mer än en skräckförfattare: han blir en oöverträffad sverigeskildrare.

Novellerna i den nya samlingen vibrerar kring den gräns där skräckmusiken uppstår och där den riskerar att slockna. Här finns enstaka klumpiga formuleringar, men de är inte särskilt problematiska. Bakom dem, trots dem, dras skruven åt. Läsarens egna inälvor hjälper till att vrida den. De vill så gärna göra jobbet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Problemet är ett annat: flera av novellerna känns framtänkta snarare än avlyssnade och därför uppnår Ajvide Lindqvist inte samma intensitet som i sina bästa ögonblick. I ”Vad mig tillkommer” undersöker han vad det skulle innebära om tomtar fortfarande fanns – den gammalsvenska, egoistiska sorten med makt över gårdens välstånd. Det blir en historia som utspelar sig i en egen, tidigare outforskad dimension, där lättviktig Allers-roman möter psykopatskräck och riktigt skev humor.

    Jag vet nog ingen författare som betraktar familjelycka med så uppriktig kärlek som Ajvide Lindqvist. Fredagsmys med lagom otrendig musik i bakgrunden – det känns rakt genom pappret hur mycket han gillar sådant. Men det är särlingar han skriver bäst om. Han gör dem trovärdiga och självklara.

    Den ensammaste, räddaste och, antar jag, argaste personen i långnovellen ”Tjärven” visar sig vara den som hanterar katastrofen bäst när den väl är ett faktum. Efter det första dödsfallet säger en av hennes klasskamrater: ”Det här kunde man ju inte förvänta sig när man vaknade i morse.” Hon skrattar lite, för första gången, och svarar: ”Det är precis det här jag förväntar mig när jag vaknar varje morgon. På ett eller annat sätt.”

    Annons

    I John Ajvide Lindqvist nya bok handlar titelnovellen om en pojke vars pappa tycker han ska spela piano i stället för att hålla på med datorspel.

    Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X