Annons
X
Annons
X

Per Wästberg: Johannisson tränger igenom det förflutna

(uppdaterad)
Karin Johannisson 1944–2016

Årets Övralidspris tilldelas författaren och idéhistorikern Karin Johannisson. Hennes medicinska kunnande och lärdomshistoriska expertis slår en bro mellan naturvetenskap och humaniora och gör ett gemensamt kulturarv tillgängligare, skriver juryns Per Wästberg.

Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD

Karin Johannisson – känslornas historiker, fördomarnas utforskare, melankolins uttolkare, kropparnas avläsare, de oroliga själarnas porträttör. Behöver mera sägas om en idé- och lärdomsprofessor från Uppsala som gjort en bestående insats både vetenskapligt och folkbildande – och det med en framställning så nyanserad och suggestiv att hon till råga på allt är en sann språkkonstnär.

I sitt verk ställer hon frågan: Hur iscensätts det inre på kroppens yta? Hon besvarar den ur olika perspektiv i ett tiotal minnesvärda skrifter. De manliga läkarnas och de kvinnliga patienternas öden under de senaste tre seklen är en av hennes centrala domäner. Men det är allas vårt förflutna som är hennes erfarenhetsbank. Via sjukberättelser, dagböcker, brev, obduktionsrapporter kommer hon dåtida känslor på spåren och överför dem till nuet. Hon öppnar dörren till svårdefinierade världar, till hemliga rum bebodda av rädsla, fördomar och missförstånd.

Med sitt fokus på kvinnans kropp och psyke och på den manliga läkarexpertisens självsäkra och skrämda hantering av dem är Karin Johannisson nog den bland våra pristagare som har minst gemensamt med herren till Övralid. Inte desto mindre är båda uttolkare av historien, han av nationens förflutna, hon av den enstaka människan utsatt för sin tids nycker och dess blinda tro på ett facit.

Annons
X

I boken ”Nostalgia” belyser Karin Johannisson hemlängtans uttrycksformer sedda genom skilda tidsåldrars lins: från mentalsjukdom till borgerlig längtan efter ombonad trygghet. Soldaternas hemlängtan resulterade i självmord och galenskap, de unga pigornas i barnamord och pyromani. Överallt skymtar modersfamnen, det tidiga landskapet, barndomens varma gemenskap, julen, naturen, maten, sångerna. Utvandrarna till Amerika upplevde den totala brytningen; hemma blev en minnesplats för en existentiell längtan efter det man tvingats överge. Läkare och psykologer såg nostalgin som svaghet och misslyckande. Hemlängtan var sjuklig psykosomati. Johannisson studerar obduktionsprotokoll över döda i nostalgi och finner hopsnörda hjärtan.

Vilken makt har känslorna över kroppen? Ligger känslorna utanför vår viljefrihet? Är individen ansvarig för sina drifter? Johannisson tecknar känslornas historia med mästerlig nyansering och medi­cinsk lärdom. I boken ”Hemligheter” blottar hon allt som döljs – från julklapparna till incest i familjen och den viktorianska genansen över kroppen. Det som ses som skamligt avslöjar en epoks sociala och moraliska normsystem. I takt med att stigmat kring sexualitet, psykisk sjukdom, självmord eller alkoholism försvinner följer en allt stridare ström av självbekännelser som borrar i dolda punkter i jaget och familjen. Politisk skuld, exempelvis rasbiologiska sympatier, är fortfarande ett mörkt stråk i många familjehemligheter.

”Melankoliska rum” heter Johannissons djupborrning i melankolins historia vars uttryck skiljer sig från sekel till sekel. En tår frampressad i rätt ögonblick eller en nervös skälvning i en näsvinge kan bli mäktiga klassmarkörer. Män grät på 1600-talet av hänryckning, på 1700-talet av empati, senare inte alls. Vad är mask och vad är äkthet? Melankolin är en grundkod i varje konstnärskap och inom den borgerliga offentligheten står den för en sensibel och självreflekterande identitet. ”Kritisk melankoli var att slippa handla och samtidigt behålla en aura av suveränitet.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det spända och trötta sekelskiftesjaget speglar krisen i ett sekulariserat, teknikförälskat och snabbt moderniserat samhälle. Konsumtionssamhället lever högt på melankolins klassiska tema: ändlös längtan att tillfredsställa och ändlös tomhet att fylla med substitut.

    När vetenskapen byter förklaringsmodell byter kroppen språk. Nervositet blir överansträngning som blir stress som blir den utbrändhet som oftast drabbar kvinnor i vården. I Sverige bröt ordet utbränd igenom 1985. Karin Johannisson definierar det som emotionell utmattning, förfrämligande och förlorad förmåga till empati. Nervositetsbegreppet kopplades till samhällets frontskikt: intellektuella, vetenskapsmän, politiker, läkare, affärsmän. Det tog över melankolins status av kreativt tillstånd och påminde samtidigt om stress. ”Upphöjd till kulturtillstånd var nervositeten lönsam för intressenter på jakt efter nya marknader: läkare, hälsoapostlar, vårdproducenter och den nya läkemedelsindustrin.” Sjukberättelser, tillägger hon, ”är vår tids äventyrsberättelser. De innehåller dramats alla ingredienser: ett individuellt öde, känslor, lidande, ett händelseförlopp med upptakt, vändpunkt och slut”.

    Originalitet och utanförskap kopplas samman sedan romantiken. Enligt Aristoteles hör geni och melankoli ihop och enligt Seneca har alla stora andar ett stråk av galenskap i sig. Att Karin Johannisson inte är främmande för det spåret visar hennes bok, ”Den sårade divan”. De medvetet våghalsiga porträtten föreställer gränsöverskridande kvinnliga konstnärer som är aktörer mer än offer och som spelar ut det som inte är möjligt i deras vardag. Här finns en fängslande, närmast novellistisk översikt av 1900-talets kvinnoroller: flaneusen, vampyren, de androgyna, de utlevande – kvinnligheten som förklädnad på jagets teaterscen. Kroppens tunna skal heter en bok av fallbeskrivningar från 1700-tal och tidigt 1800-tal. Har dårskapen skilda kön? frågar Johannisson. Kvinnor dominerar, med uppskruvade kroppsliga utspel, raseri, vild melankoli, konvulsioner. Hos kvinnan mer än för mannen tycks kroppen vara själens instrument.

    Johannisson dokumenterar ett antal ”dåraktiga flickor” och tolkar deras utspel som reaktion på sin instängda kvinnoidentitet. Samtiden erbjöd dem ett språk i form av ”anorexi, självspäkning och en intensivt visualiserad ängla- och paradistro”. De är ”kvinnliga rebeller, hysterikor med rätt att dupera, alla med svidande känslohunger, bortträngd psykisk energi och farliga fantasier. Ingen förälskelse, ingen jordisk kärlek, inte ens moderskärleken, legitimerade lika gränslösa känslor som dem för Gud och Kristus. [...] Genom att representera sig själva som utvalda förändrades deras sociala och könsliga position radikalt.”

    ”Den mörka kontinenten” heter Karin Johannissons kanske märkligaste bok. Hennes syfte är att lysa upp denna kontinent, göra den till en upplysningens och jämställdhetens rike och ge en smula lycka och klarsyn åt både man och kvinna. Och i viss mening är hennes verk vetenskapligt underbyggda stridsskrifter som vill tränga igenom det förflutnas dimmor och väcka vårt kollektiva samvete.

    Vi förs in i läkarmottagningarna, operationshallarna, sovrummen via sjukjournaler, etikettsböcker, dagböcker. I korsvägarna mellan gynekologi och ideologi, i skuggan av männens skräck för den kvinnliga frigörelsen, pågick sterilisering, klitoris borttagande som bot mot onani, en operationsgalenskap som sträckte sig utanför underlivet och uteslutande riktades mot kvinnor: handkirurgi mot kleptomani, tungoperation mot pratsjuka. I den kvinnomedicinska litteraturen, konstaterar Johannisson, syntes inte Carl Larssons ljusa hustru utan en motsträvig kropp, ett utmanande objekt av kaos och drift som måste besegras av kirurgens modiga inträngande i det mörkrets hjärta som var kvinnan.

    Boken ”Tecknen” – en av Johannissons främsta, även språkligt – handlar om läkarundersökningens historia.

    Konsten att läsa kroppar börjar på 1700-talet med lyssnande då patienten själv fick berätta sin sjukdomshistoria och läkaren tog vid med teckentydning. Men med klinikens och sjukhusens utbredning på 1800-talet förvandlades patienten från talande subjekt till objekt för läkarens detektivarbete. Mot 1800-talets slut blev könsskillnaderna en besatthet och den gynekologiske kirurgen hjälten för att senare i rationalitetens tidsålder avlösas av neurokirurgen. En avklädningens och beröringens estetik, föränderlig genom decennierna och illustrerad i läkarhandböcker, beskrivs och analyseras i fascinerande detalj.

    Johannisson har ett sällsamt gehör för ras- och könsideologier, för avvikelser från godtyckliga normalitetsbilder. Hon är själv en teckentydare som få. ”Tecknen” är en rikt dokumenterad genomgång av en politiserad biologi där individen försvinner för att bli enbart utseende, mått och yta. De medicinska typlärorna dominerade fram till 1950-talet. Riskgrupper utpekades: förbrytarfysionomier med djupt liggande ögon och låg panna. Sambandet mellan kroppsform och personlighet togs för given, människor sattes på formler: en tjockis var fryntlig, en mager var intelligentare. Kring 1900 tog detta sig uttryck i ett medicinskt bildraseri. Nakna kroppar fotograferades i oerhörd mängd i förment vetenskapligt syfte men kalas för voyeuren.

    Många föreställningar som in i våra dagar har dominerat människosynen förpassade främst kvinnorna till historiens marginal, de blev undantagen utanför den allmänna ordningen. Karin Johannisson ger dem en återkomst och ställer oss inför de länge sedan döda, de insnärjda i sitt öde och sin miljö. Hon lyfter fram dem som våldförts av sin tids verklighet och visar vilka liv de kunnat leva, ifall inte trångsynthet och falsk moralism hållit dem fångna. Genom att själv gå motströms har hon gjort dem synliga. Hennes medicinska kunnande och lärdomshistoriska expertis slår en bro mellan naturvetenskap och humaniora och gör ett gemensamt kulturarv tillgängligare.

    Så blir hennes böcker drivbänkar för en växande kunskap som ger riklig skörd. Därför kan vi alla läsa hennes verk som bildningsromaner. De blottar ett invecklat samhällsmaskineri och avslöjar maktens övergrepp, försvarsmekanismer och skröpligheter likaväl som färgen på sin tids drömmar och passioner.

    Annons
    Annons
    X

    Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

    Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X