Recension

Robin med huvanJohanna Nilsson bättre på vuxenböcker

Under strecket
Publicerad
Annons

Johanna Nilsson debuterade 1996 med den utomordentliga boken Hon går genom tavlan, ut ur bilden. 1999 kom hon ut med Flickan som uppfann livet och ytterligare en bok kom i år. Alla tre böckerna har fått positiva recensioner och Johanna Nilsson har sakta börjat etablera sig som författare av s k vuxenlitteratur. Robin med huvan är hennes första ungdomsbok. Den har blivit nominerad till Augustpriset i klassen för barn- och ungdomsböcker, vilket jag har aningen svårt att förstå. För mig framstår den som en pretentiös historia med låg psykologisk trovärdighet och stora brister i personskildringarna.
Bokens jagberättare, Sebastian, beskriver en sommar då han är elva år. Han möter flickan Robin, som lever i skogen på flykt undan en alkoholiserad far och sorgen efter en drunknad mor och bror. Själv flyr Sebastian från sommarstugan där hans föräldrar ständigt grälar. Författarens budskap är att alla behöver bli sedda, älskade och bekräftade. Man kan bara hålla med Johanna Nilsson om detta. Hon lyckas dock inte fånga Sebastians känslor och tankar på ett trovärdigt sätt. Det kvinnliga perspektivet lyser igenom alltför tydligt och jagberättarens språk är konstlat med en ömsom ansträngt poetisk ton och ömsom en störande pratighet.

Författaren låter jagberättaren nämna att fantastiska historier berättas och att intressanta samtal förs - utan att läsaren får ta del av dem. Det är ett föga förtroendeingivande eller lyckosamt sätt att öka textens lyskraft. Personerna växlar sinnesstämning plötsligt och nyckfullt utan någon som helst förankring i handlingen. Det gör att jag inte ett ögonblick tror på vare sig Robin eller Sebastian. I periferin finns också andra lika förvirrade och förvirrande personer.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons