Annons

”Det samtalas inte i Sverige, det fördöms”

Skådespelaren Johan Rabaeus gjorde scendebut för drygt fyrtio år sedan. Den 25 augusti är det premiär för ”Fadren” på Intiman. Men på utbildningen trodde man inte han skulle passa för yrket.

Under strecket
Publicerad

Du är inte bara skådespelare, du har arbetat på Svenska Dagbladet också. Vad gjorde du hos oss?

– Jag satt med den legendariske börsjournalisten Uno Sköld, var 19–20 år och redigerade om börssidorna med en layout som vi knyckt från Financial Times.

På Wikipedia står att du ”hade en kringflackande internationell uppväxt”. Vad är det för någonting?

– Mina föräldrar var diplomater och det gjorde att jag inte hann mer än komma ut från BB, så bar det iväg med propellerplan till Prag och pappas första postering som attaché. Sen var vi i Paris, New York, sen Paris igen, Alger, Genève och Bryssel där han var ambassadör. Hans jobb medförde att jag reste fram och tillbaka mellan de här städerna under min uppväxt.

Du har provat att leva som svensk, tjeck, fransman, algerier och amerikan. Vilket var roligast?

– Att komma till New York när jag var sju var helt lysande med cheeseburgare, marshmallows och ”Good Humour”-glassbilarna, The Lone Ranger, Davy Crockett och tv med reklam! Men den tiden slutade i en katastrof: min syster dog där under väldigt tragiska omständigheter.

Annons
Annons

Du har gått på Lundsberg. Tycker du att skolan har ett oförtjänt, eller förtjänt, dåligt rykte?

– Förtjänt, de får skylla sig lite själva. De har hanterat problemen på ett valhänt sätt. Men idén med en sådan skola är inte så dum.

Vad betydde det för dig att gå på Lundsberg?

– När jag gick där var jag tre år yngre än de flesta och sen finns hela klassprägeln. Ibland brukar jag säga att om man är högadlig, sportintresserad och har ett fideikommiss att åka hem till kan man gå på Lundsberg. Annars kan ett visst främlingskap infinna sig. Men jag fick en hel del fina vänner för livet.

Du har sagt att du känner dig som en utböling och kuf som byter skepnad. Är det så för att du är skådespelare, eller var det för att du känner så, som du blev skådespelare?

– Jag vet inte vad som är hönan och vad som är ägget, men det finns en logik i att jag ägnat mig åt detta yrke. Ett visst självförtroende, jag har kunnat byta språk och länder och både anpassat mig men också erövrat nya kulturer. Det är stimulerande och bra, om det landar bra i en själv. Ett utanförskap har jag, jag beklagar mig inte, det finns där. Det är en naturlig följd av mitt liv.

Bara att jag talade franska och gillade franska ostar var suspekt.

Vänstern och parollen ”Fantasin till makten” blev din teaterskola och du slapp bli direktör. Men hur var det att gå från proggiga Pistolteatern till Kungliga Dramatiska teatern 1984?

– I den fria teatergruppvärlden med vänsterhegemoni låg jag löst till med min bakgrund. Bara att jag talade franska och gillade franska ostar var suspekt på den tiden, så jag mörkade lite var jag kom ifrån, Lundsberg och Handels. På Dramaten blev det lite omvända världen, ett äventyr var igång. Ernst Günther satte upp Solens barn av Gorkij, det var min debut. Det var generösa människor där och jag fick lyckan att jobba med Ernst-Hugo Järegård. Han hade en bakgrund som liknade min, och även med Margaretha Krook fungerade det.

Annons
Annons

Vilken är den mest intressanta roll du har gjort?

– Det går inte att svara på. Sammanhangen är det som räknas. Thommy Berggren, Ingvar Hirdwall, Peter Andersson och jag gjorde Pinterpjäser. Pinter kom till Stockholm och såg föreställningen. Det var fantastiskt att få spela Pinters pjäser och få det gensvaret från honom.

Vem är Sveriges viktigaste dramatiker?
– Strindberg.

När du sommarpratade 2010 sa du att det fanns en tro på förnuftet i Sverige när du växte upp. Finns den fortfarande?

– Nej, jag tycker inte det. Den kreativa vänstern var en del av folkhemmet, men nu vet jag inte vad som hänt med vänstern. Den har blivit polariserande, moraliserande och fördömande i stället för att inspirera och ge livsglädje. Det som bekymrar mig är att sossarna tappat greppet, varför kan de inte förnya sig? Förnuftet har farit ut med badvattnet. Det samtalas inte längre, det fördöms.

För snart tio år sen efterlyste du en debatt utifrån en konservativ grundsyn med tyngdpunkt på bildning och kultur. Har du sett till den sen dess?

–  Nej, jag tyckte att Moderaterna under Reinfeldt inte hade någon kulturpolitik och jag ser ännu mindre av bildning och kultur nu. Jag jobbar ju bland annat med Shakespeare och Molière, det som räknas till klassisk bildning. Det måste göras, för det finns en tro på att vi nutidsmänniskor skulle vara smartare än tidigare generationer och det tror jag inte ett skit på. Skolorna lyckas inte förmedla kulturarvet och det är förskräckligt.

Jag som upplevt 70-talets åsikts-Stasi tycker mig se den ta ny gestalt när man åsiktsförtrycker och moraliserar och skapar feg konst som lyder normer i stället för att bryta ny mark.

Annons
Annons

Vart är den svenska teaterkonsten på väg i dag?

– Jag är mitt inne i en produktion med regissören och skådespelaren Anna Pettersson och ”dekonstruerar” Strindbergs ”Fadren”, en föreställning som ska spelas på Dramaten sen. Jag vet egentligen inte vad vårt arbete betyder men hon är en fräck, knäpp dam som jag tycker är en frisk del av den nya teatern. Men det som stör mig i dag är att man blandar ihop konst och politik. Jag som upplevt 70-talets åsikts-Stasi tycker mig se den ta ny gestalt när man åsiktsförtrycker och moraliserar och skapar feg konst som lyder normer i stället för att bryta ny mark. Man undervisar och ger pekpinnar, det är en tendens jag kan se och som jag tror är en återvändsgränd. Då blir jag orolig för vart svensk teater är på väg, konsten måste stå fri.

Vad betyder Strindbergs könskrig i genus-Sverige i dag?

– Han säger som det är. Han är emotionellt uppriktig och kan inte låta bli att peta i jobbiga sanningar. Han stannar inte upp inför en låst dörr eller ett normstaket. ”Fadren” är väldigt intressant, för kampen om makten finns just där. Det finns fortfarande ett krig mellan könen, det är flagrant.

Lars Norén har sagt (SvD 13/8) att det värsta som kan drabba en författare är att bli älskad. ”Det är förödande, det är som med en skådespelare som en publik känner alltför väl och som alltid står i vägen för den roll hon skall gestalta.” Hur tänker du om det?

– Jag har inte det problemet. (Skratt.)

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons