Annons

Synnöve Clason:Johan Borgen öste ur mörka källor

GENOMSKÅDANDE BLICK Att följa Johan Borgens liv blir en resa i norsk historia från unionsupplösning till EU-motstånd. Som älskad kåsör och författare skrev han ofta från det observanta barnets perspektiv. Men den glada laxen Borgen var också en jagad man med ”dunkla källor” i sitt inre.

Under strecket
Publicerad

Kommer ni ihåg Lillelord? Inte Frances Hodgson Burnetts självförglömmande hjälte i ”Little Lord Fauntleroy” utan Johan Borgens narcissistiska överklassyngling i romanen ”Lillelord”? Han som bakom ryggen kallas Lillelort av kamraterna men som i hemmet omhuldas som en prins och liksom sin föregångare bär sammetskostym och gyllene lockar?
Boken blev, när den utkom på Gyldendals förlag i Oslo 1955, en stor framgång hos kritiker och läsare. Historien om den brådmogna 14-åringen Wilfred Sagen, som gick mellan två världar, anpasslig och förslagen på samma gång, fascinerade. Man roades av miljöskildringen från Oslo Vestkant och den muntert genomskådande blicken på de högborgerliga interiörerna, samtidigt som farten och spänningen i berättelsen ökade underhållningsvärdet. Farligheten i det manipulativa spelet hos en gosse som tänker taktiskt men handlar spontant gjorde händelseutvecklingen oförutsägbar; denna karaktär var en gåta.
Detta var något nytt i norsk litteratur, ”där man helst skulle vara från landet och stan var nåt djävulskap”, som Borgen själv sa. Men anspelningen på Hodgson Burnett, som lästes i alla bildade hem när Johan Borgen (1902-1997) växte upp, hade inte enbart parodiska syften. I båda verken står två världar mot varandra och faderskapsproblematiken är central. Fauntleroy vinner allas förtroende och ärver ett slott, Lillelord förlorar allas och ärver ett självmord. Borgen var en mästerlig stilist. Med Lillelord skapade han en figur som inbjöd till såväl vass realism som radikal självgranskning och rafflande fabuleringskonst. Advokat Poul Holst Borgens yngste son hade själv varit ett rikt begåvat barn, som gissade och ljög sig fram när det behövdes. För att hävda sig inför de tre äldre bröderna berättade lille Johan de mest fantastiska historier. Det gav honom öknamnet ”Fenomenalen” i familjen.
”Lillelord” fick i snabb följd två nya delar, ”De mörke kilder”, 1956, och ”Vi har ham nå”, 1957. Också dessa föreligger i svensk översättning. Nu var kritiken mer förbehållsam och upplagorna sjönk från
bok till bok. I Norges grannländer gick man inte lika hårt åt Borgen men berättarens vägran att ta ställning till sin moraliskt tvivelaktige hjälte kritiserades av somliga. När Borgen tjugo år senare skrevs in i den norska litteraturhistorien lyftes han å andra sidan fram som en portalgestalt i efterkrigslitteraturen.

Annons

Vid en genomläsning av de tre banden kan man förvisso tycka att Lillelord inte utvecklas. Men kanske är det just det som är hans åkomma, hans djupa störning. Självbetraktelsens kalla öga lämnar honom ingen ro - när han granskar sina motiv ser han beräkning bakom allt, även sina goda gärningar. Borgens strävan att gestalta en i grunden splittrad karaktär går inte att ta miste på. När han mot slutet låter Wilfred Sagen företa en halsbrytande flykt i cirkel i en snårig skog som aldrig tycks öppna sig är det ett inre, mentalt landskap som skildras.
Hos den danske folklivsforskaren Troels-Lund hade Borgen hittat ett motiv ur nordisk mytologi, ett gränsland mellan liv och död som kallades Nobiskro. Det är en ”plats” Borgen återkommer till i flera av sina verk. Han visste mycket om neuroser och hysteriska tillstånd. Sitt första sammanbrott av flera fick han som barn då föräldrarna genomgick en kris i äktenskapet och närapå skilde sig. Den sjuåriga Johan svarade med självsvält, en kris som ledde till att han fick slippa skolan och tillbringa vintermånaderna på ett fjällpensionat ensam med modern. Som ung man blev Borgen vid ett par tillfällen inlagd på psykiatrisk klinik av oroade släktingar.
Romanserien om Lillelord har utmanat till en rad tolkningar och analyser av kritiker och litteraturforskare. Den mest grundliga är Bente Christensens doktorsavhandling med undertiteln ”En studie i kreativitet och kommunikation” (Oslo 1993). Hon lyfter fram den medvetna kompositionen av hela verket, delarnas inre sammanhang och de nätverk av bilder som skapar detta. Att gestalta tillstånd av mani respektive depression i en actionroman i tre delar innebar ett experiment med tiden i berättelsen, påpekar
hon och menar att detta var ett modernistiskt drag som väckte mer frustration än förståelse hos den norska kritiken. Christensen skärskådar bruket av en del intertexter som Borgen själv nämnt eller alluderar på i texten, framför allt Shakespeares ”Hamlet”. Vad hon sannolikt missat är Thomas Manns historia om svindlaren Felix Krull, en figur Borgen av olika skäl bör ha känt till. Om begreppet ”svindleri” har Borgen några reflektioner i sin minnesbok ”Barndomens rike”; han menar att den generation som växte upp före och under första världskriget hölls utanför de vuxnas verklighet på ett sätt som uppmanade till förställning och lögn: man genomskådade ju ändå det mesta.

Annons
Annons
Annons