X
Annons
X

Elin Wägner i SvD: ”Jobs hustru”

Elin Wägner (1882–1949).
Elin Wägner (1882–1949).

"Och hans hustru sade till honom: Står du ännu fast i din fromhet? Säg farväl till Gud och dö. Och han svarade henne: Såsom en dåraktig kvinna skulle tala, så talar du".

Jobs bok 2 kap v. 9, 10.

"Den odödliga elden" av H. G. Wells är, som läsaren genast märker, en modern upplaga av Jobs bok. Hela det dramatiska förloppet är detsamma och alla personerna i den gammaltestamentliga dikten uppträda här: Gud, Satan, Job – i denna inkarnation en engelsk läroverksrektor –, Eliphaz, Bildad, Zofar, Elihu och Jobs hustru. Det skulle inom parentes vara roligt att se in i framtiden, när en senfödd Schück kommenterar The undying Fire. För Wells skull hoppas man, att han inte roar sig med att förklara, att den är ett konglomerat av fragment ur gamla sagor, poetiska verk av olika författare och stridsskrifter av deras motståndare. Rektorskan Huss i Wells bok har liksom Jobs hustru en helt liten plats i skildringen. Under det herrarna föra de djupa samtal, som upptaga större delen av boken, sitter hon förmodligen i köket. Hon är blott insatt för kontrastens skull. Mannen, som brottas med tillvarons stora problem, har som bakgrund kvinnan, som trött och ointresserad av problemen blott önskar få ett slut på eländet: säg Gud farväl och dö.

Annons
X

Hon har många skepnader inom litteraturen, många namn, denna kvinna, som är så likgiltig för sanningssökandet, trött på sanningssökaren och misstrogen mot nyttan av hans resultat. En av de äldsta varianterna är gamla skeptiska Sara, som stod och log i tältet åt Guds löfte, att hon skulle få en son, och som inte förstod, att det var Israels Gud, som besökte hennes make och åt och drack i skuggan av hans terebint. Men hon fick skämmas så för att hon log, att hon sen i alla tider har hållit sig mycket allvarsam.

Denna artikel var införd i SvD den 8 december 1919.

Den senaste upplagan av Jobs hustru är som sagt rektorskan Huss i Wells bok. Medan författaren (i Mr Britling sees it through) och biskopen (i The Soul of a Bishop) avspegla olika stadier av Wells gudstro, denna tro, som liksom kämpar för livet i The undying Fire, så äro dessa herrars fruar strängt taget samma kvinna på samma nivå. De förstå inte den sanningslängtan som förbränner deras män, följa ej heller med de förändringar, som försiggå med dem. De gnistor, som från männens själar falla ner i deras egna, ställa bara till en smula os, som vore deras själar av ylle, och slockna sen utan att ha tänt den odödliga elden där. De tala alla "som en dåraktig kvinna skulle tala".

Denna beklagliga klyfta mellan religionens heroer och martyrer å ena sidan och deras kvinnor å den andra kan bero på en särskild smak eller otur i deras val av hustrur, men också på att flertalet kvinnor sakna sanningslidelse och intet äga av frågarens, tvivlarens och upprorsmannens ande. Dessa fruars lott är likväl trist, och jag hyser en viss medkänsla med dem, som sträcker sig även till Sokrates' Xantippa.

Det var en gång en skald, född i fjällen, som tog sig hustru från låglandet. Sen drog han henne med upp till snögränsen och de kala vidderna och visade henne en torvhydda vid stranden av en liten iskall sjö. Där, sade han full av fröjd och förväntan, där ska vi bo. Men hon vägrade gå in i den där hyddan. Hon satt hela natten utanför på en sten, på morgonen reste hon hem till slätten. Ack och ve! Ja, men så går det, när Wells och andra män från höre regioner ta sig hustrur från slätten.

Det är inte mot Wells idé att inkarnera såväl Job som hans hustru på nytt, som jag opponerar mig. Må hon leva alltjämt, denna typ i litteraturen, för kontrastverkans, den hälsosamma indignationens och den härliga överlägsenhetskänslans skull. Men jag ogillar, att han företagit en förändring till det sämre i den hävdvunna typen sådan den utbildat sig under tiderna. Jobs hustru är visserligen jordbunden och inte hågad för långa underhandlingar. Säg farväl till Gud och dö. Men hon är ett resolut fruntimmer, åtminstone är det ingenting som hindrar, att man tänker sig det. Hon är den nödvändiga länken mellan realiteternas värld och mannen, som vistas i en metafysisk rymd. Hon klipper väl av hans resonemang, men hon tar vård om honom. Medan Job går till rätta med sin Gud, tänker man sig att hon ordnar med uppröjandet av olycksplatsen, där makarnas barn förgingos, och ställer med begravningen. Hon tittar till Job ibland, där han sitter på sin askhög och sticker till honom en kaka bröd. Hon är inte vidare vänlig då och inte särskilt tröstande eller storslagen, men hon är dock på sitt sätt liksom Katherina von Bohra nödvändig för jämvikten. Och det kan ligga en viss bister ändamålsenlighet i denna fördelning av mans och kvinnas kapaciteter, även om vi kvinnor inte vilja erkänna dess allmängiltighet.

Men nu har Wells fingrat på typen. Han har gjort Jobs hustru till ett våp, en elak liten dåra. Och därmed har han kränkt jämviktslagen. Det får vara måtta med allting, även med övermod och förakt. Den, som reser sig upp och säger: jag är rättfärdig, men är Gud det? på honom har man vissa anspråk.

Man kan svara: diktaren är suverän, han har rätt att skildra precis hurudana kvinnor han vill, och omöjliga våp har det väl alltid funnits.
Om det har! Men Wells har inte avsett att skriva en roman om ett individuellt faIl. I skolrektorn, som, likt Job prövad intill döden, under väntan på operationen, kämpar för den osläckliga lågan i sitt bröst, genomfar med sin tanke universum och stannar inför Gud, har han framställt mannen som konfronterar Gud med världskriget och ber om en förklaring. Som pendant till denna har han framställt en stupid, grälaktig, nervös kvinna, som av sparsamhet köper för lite tyg till sorgdräkten hon skall bära efter sin son och står där med kjolen på halva benen.

Elin Wägner om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934. Foto: SvD:s arkiv

Stackars Jobs hustru, varför skulle detta vederfaras henne? Alltid, då jag fått i tankarna den lyckliga avslutningen på Jobs prövotid – han återfick ju hälsa, barn, rikedom, boskap och anseende – har jag tänkt, att detta var nog inte den första hustrun med om. En kvinna kan så sällan börja sitt liv om på nytt efter en katastrof. Hon har sitt tillfälle i livet – och när det är förbi, ges vanligen inte något nytt. Den manliga spänstigheten och förmågan att leva upp i ett nytt förhållande och skapa sig en ny värld, den är henne förnekad. Kanske tyckte Jobs hustru för mycket om de döda sönerna och döttrarna, tjänarna och djuren för att riktigt fröjdas åt de nya, kanske dög hon inte till att starta en ny uppsättning barn. När Job åter i glansen av makt och lycka gick för att inta sin plats vid stadsporten, då satt nog den gamla hustrun trött och slocknad på askhögen han lämnat och betraktade tyst och med tankfulla blickar detta skapelsens underverk, denna gåta, som var Job, Guds tjänare, med den osläckliga elden i sitt bröst.

Jobs hustru är en tragisk figur, hon är inte något skrattnummer på varieté.

Men det har Wells gjort henne till.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Elin Wägner (1882–1949).

Bild 1 av 3

Denna artikel var införd i SvD den 8 december 1919.

Bild 2 av 3

Elin Wägner om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Foto: SvD:s arkiv Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X