Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

The Phantom of the Opera Jöback strålar i överdådig musikalkaramell

Peter Jöback gör den komplexa Fantomen på Operan till en mångfacetterat jobbig typ. Det är mycket skickligt och personligt gjort, skriver Dan Backman, som ser en väloljad och grann melodram på Cirkus.

Peter Jöback gör Fantomen igen. Här med  Emmi Christensson.
Peter Jöback gör Fantomen igen. Här med Emmi Christensson. Foto: Matthew Murphy
Scenhösten 2016

The Phantom of the Opera

Genre
Musikal
Regi
Harold Prince
Medverkande
Peter Jöback, Emmi Christensson, Anton Zetterholm m fl.
Var
Cirkus
Text
Charles Hart, Richard Stilgoe. Översättning: Lars Sjöberg
Koreografi
Gillian Lynne

Musik: Andrew Lloyd Webber. Scenografi, kostym: Maria Björnson. Dirigent: Julian Bigg.

”The Phantom of the Opera” hade urpremiär på Her Majesty’s Theatre i London den 9 oktober 1986. Till Sverige kom musikalen ganska tidigt, 1989, och spelades på Oscarsteatern under sex framgångsrika år med Mikael Samuelsson i rollen som Fantomen.

När Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts musikal nu åter sätts upp i Stockholm är det förstås med Peter Jöback i huvudrollen. Efter Samuelssons år har han ju blivit synonym med den gäckande fantomen – han som bor under Palais Garnier, Paris operahus, och har halva sitt vanställda ansikte täckt av en mask – efter att ha spelat honom både i London och New York.

Och nog är Peter Jöback bekväm i sin svåra roll. Så bekväm man nu kan vara: det är ju en minst sagt komplicerad karaktär att gestalta, full av aggression, passion och maktbegär. En multibegåvad figur som blivit misshandlad och missförstådd sedan barndomen och nu söker något slags revansch genom att styra och ställa i operahuset med hot och krävande instruktioner via brev. Jöback gör honom till en mångfacetterat jobbig typ, både attackbenägen och undflyende och med en omåttlig åtrå till sin protegé, den svenska sångerskan Christine Daaé.

Annons
X

Det är mycket skickligt och personligt gjort, men ibland blir kroppsspråket, den gälla rösten och den övertydliga diktionen nästan ofrivilligt komiskt. Å andra sidan blir Fantomen aldrig riktigt diabolisk och skrämmande, även om han får den supertunga kristallkronan att falla ner på scenen och hänger en scenarbetare.

”Det är mycket skickligt och personligt gjort”, skriver Dan Backman om Peter Jöbacks rolltolkning. Foto: Matthew Murphy

Jo, nog är det en riktigt saftig melodram detta. Ålderdomlig, överspänd och pendlande mellan opera, operett och musikal. Men det är så det ska vara: ”The Phantom of the Opera” är en konceptmusikal och Andrew Lloyd Webber ser till att varje uppsättning håller sig inom de ramar och den standard han föreskrivit. Utrymmet för tolkningar ligger helt i de medverkandes röster och emotionella utspel. Det är där de olika uppsättningarnas särdrag går att finna.

Fokus ligger på Fantomen, Christina och hennes uppvaktande kavaljer Raoul. Emmi Christensson och Anton Zetterholm är rutinerade, framgångsrika och skönsjungande men ännu långt ifrån den folkkäre Jöbacks ryktbarhet. Christenssons Christine och Zetterholms Raoul är inte lika spektakulära och utlevande som Fantomen men de gör dem känsligt och skickligt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En höjdpunkt är deras romantiska möte på taket till operan. Ett möte som får Fantomen att helt flippa ut i galen svartsjuka när Christine och Raoul förenas i musikalens vackraste sång, ”Allt vad jag begär”.

    Det är en mycket väloljad uppsättning detta, med smidiga scenbyten, maffig körsång, läcker koreografi och en orkester som låter mycket större än den egentligen är. Frågan är om det inte är där, i själva den imponerande helheten, som den verkliga styrkan ligger. Visuellt sett är det som en färgrann smällkaramell: med överdådigt dekorativ scenografi och lika underbart överdekorerade kostymer blir det nästan mer ögongodis än örongodis.

    Annons

    Peter Jöback gör Fantomen igen. Här med Emmi Christensson.

    Foto: Matthew Murphy Bild 1 av 2

    ”Det är mycket skickligt och personligt gjort”, skriver Dan Backman om Peter Jöbacks rolltolkning.

    Foto: Matthew Murphy Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X