Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Kommentar

Andreas Cervenka: Jo, du kommer rädda bankerna även nästa gång

Aldrig mer ska ensamma mammor och pensionärer behöva rädda misskötta banker med skattepengar. Det lovade Europas politiker. Det tog mindre än sex månader innan det avslöjades som bluff.

Brexit och ekonomin
De senaste dagarnas bankras är värre än de efter Lehman Brothers kraschade.
De senaste dagarnas bankras är värre än de efter Lehman Brothers kraschade. Foto: Mary Altaffer/AP

Okej, här kommer ett litet test. Om du spiller ut en tallrik fisksoppa på golvet, vad gör du?

a) Torkar upp.

b) Lägger en tidning över och säger högt för dig själv: ”jag ser ingen soppa, vad är problemet?”

Annons
X

c) Lämnar omedelbart lägenheten och återvänder två veckor senare för att se om det har ”löst sig.”

Har du svarat b eller c? Då har du en framtid som EU-politiker med ansvar för banker.

Att ta itu med problem när de händer har inte riktigt varit modus operandi i Bryssel, om man så säger.

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men som alla prokrastinerare vet har gamla synder en tendens att förr eller senare dyka upp igen. Att skjuta upp saker till morgondagen är sällan lösningen.

    Vilket för oss till Brexit. När britterna dagen efter valet googlade på ”Vad är EU?” var landets bankdirektörer fullt upptagna med att söka efter tips på billiga konserver och bra vattenrenare.

    Att döma av börskurserna har det nämligen varit rena Armageddon-stämningen i London City. Storbankerna RBS, Lloyds och Barclays har rasat 30 procent på två handelsdagar. Lika brutal är nedgången för storbanker i Europa. Raset är det värsta någonsin, faktiskt värre än efter Lehman Brothers konkurs.

    Osäkerheten kring framtiden för brittisk ekonomi i allmänhet och finanssektorn i synnerhet är en förklaring. Men det motiverar inte en så skoningslös kurskollaps. Mer sannolikt handlar paniken om att Europas banksystem fortfarande är i ganska dåligt skick och ruvar på en del obehandlade problem från förr. Därmed är det också sårbart för oväntade händelser.

    Detta gäller inte minst i Italien. Där uppgår bankernas dåliga lån till svindlande 360 miljarder euro eller nästan en femtedel av utlåningen. Brexit har gjort detta välkända problem akut. Priset på att skydda sig mot att italienska banker ställer in betalningarna, genom så kallade kreditderivat, har rusat i höjden efter Brexit. Det har också priset på att skydda sig mot en italiensk statskonkurs.

    Bankernas och statens finansiella hälsa är nämligen tätt sammanlänkad i Italien. Bankerna sitter på enorma mängder statspapper samtidigt som det finns en oro för att staten ska tvingas betala för att rädda bankerna. Eftersom Italiens statsskuld uppgår till runt 135 procent av BNP är läget lite svettigt. Det var just för att bryta detta giftiga förhållande mellan stat och kapital som EU beslutade om nya regler som förbjuder mer statsstöd till krisande banker.

    Eftersom EU-länderna mellan 2008 och 2012 skrev ut checkar på sammanlagt motsvarande 5 500 miljarder kronor till bankerna anses betalningsviljan ute i stugorna numera vara en smula begränsad. För att uttrycka sig snällt.

    Aldrig mer ska skattebetalarna behöva stå för notan när banker går omkull, har mer än en EU-politiker stolt förkunnat. De nya reglerna går under namnet ”bail-in” på finansspråk. Det går i enkelhet ut på att inte bara bankernas aktieägare utan även långivare, i värsta fall även privatpersoner med mer än 100 000 euro på kontot, ska ta smällen om en bank kraschar. Inte redan hårt pressade medborgare.

    Detta har visat sig vara lättare sagt än gjort. När Italien redan i slutet av förra året prövade att tillämpa de nya reglerna på några mindre banker ledde det till att tusentals småsparare ruinerades. En begick självmord. De hade lockats att köpa obligationer i bankerna som en ”säker” investering.

    Så när Italiens bankkris nu blossar upp ännu en gång har politikerna tänkt om. Att försöka genomföra en ”bail-in” skulle riskera ett uppror bland vanliga människor, vilket i sin tur skulle kunna få stora politiska konsekvenser. Enligt Wall Street Journal överväger den italienska regeringen istället att stötta banksystemet genom att skjuta till 40 miljarder euro av statliga pengar, knappt 400 miljarder kronor.

    Men vad hände med förbudet mot statsstöd? För att inte tala om löftet att vanliga medborgare inte ska behöva betala när bankerna gör bort sig?

    Jo, som så ofta tidigare i EU-sammanhang visar det sig att reglerna bara gäller fram till dess att de inte längre gäller. I lagen om ”bail-in” finns ett kryphål som talar om att statsstöd kan tillåtas i ett ”exceptionellt marknadsläge”. Och där är vi i dag anser Italien. Det tog alltså inte ens sex månader för att konstatera att den nya lagen i praktiken är en papperstiger.

    I Sverige gäller ”bail-in” sedan i februari. Även här har det högtidligen deklarerats att detta innebär att skattebetalare inte ska behöva ligga sömnlösa över företeelser som kärnprimärkapitalrelation, riskvikter eller likviditetstäckningsgrad. Bankerna ska klara sig själva. Tyvärr ekar även detta löfte väldigt tomt.

    Som SvD Näringsliv skrivit tidigare har svenska politiker till och med satt av pengar till eventuella kommande bankräddningar, och kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s klassar Sverige som det bankvänligaste landet i hela EU.

    Så oavsett vad myndigheter eller politiker säger: nästa gång det skiter sig för bankerna lär det ytterst bli du som kommer stå för risken. Igen.

    Annons
    Annons
    X

    De senaste dagarnas bankras är värre än de efter Lehman Brothers kraschade.

    Foto: Mary Altaffer/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X