Annons
X
Annons
X

Jenny Wilson – på allvar

Förra skivan handlade om skola och uppväxt och var Jenny Wilsons egenproducerade och mycket begåvade solodebut. På nya Hardships är temat moderskap, med en släng av Simone de Beauvoir och Sonja Åkesson.

– Har du läst Sonja Åkesson? Hon skriver ju något slags husmoderspoesi, men den rymmer allt. Det är inga magiska, poetiska ord utan det är kopp, sked, skosnöre. Det är så jag vill göra, använda sådana ord och blåsa magi i dem.

Jenny Wilson berättar om arbetet med skivan Hardships där hon, precis som på solodebuten Love and youth, följt tydliga teman. Då handlade det om uppväxt och skola, nu vedermödor, mod och framför allt moderskap.

– Så blev det eftersom jag hade varit hemma med två små barn och under tiden hade tankarna hopat sig. Jag har försökt använda mig av starka, nästan mytologiska uttryck som vedermödor, frihet och kamp, och sätta in dem i konkreta, vardagliga sammanhang. Som i Pass me the salt. Salt är livets salt eller salta tårar. Men det är också saltet på köksbordet, som samtidigt är ett slagfält. Det är väldigt konkret på ett sätt men också någon form av surrealism.

Annons
X

Om Sonja Åkesson fungerat som inspiration finns det en annan person som kanske haft ännu större betydelse och som faktiskt kan fungera som en nyckel till flera av låttexterna. Jenny Wilson plockar fram en anteckningsbok som hon använt under arbetet med Hardships, full av textutkast och bilder, bland annat singelomslaget (se nedan) där hon poserar med en huvudbonad som hade kunnat tillhöra Nina Simone och albumomslaget med klänning och gevär. Men hedersplatsen på försättsbladet har en bild av Simone de Beauvoir, med ett citat strax under.

– Jag fick syn på det när jag redan hade kommit igång med Hardships och så insåg jag att det var precis det som jag höll på att tampas med. Vill du höra? ”Det är inte genom att ge liv utan genom att riskera liv som människan höjer sig över djuren. Och det är därför människan inte ger företrädesrätt för det kön som föder utan det som dödar.”

Jenny Wilson blev först känd när hon sjöng med First Floor Power, ett indiepop-band som förbluffande ofta fått epitetet ”avigt”. 2005 gav hon ut den egenproducerade soloskivan Love and youth, som var betydligt mer elektronisk än det First Floor Power gjort och som hamnade på många årets bästa-listor den vintern. Efter en paus för att vara mammaledig med sitt andra barn började hon spela in den skiva som släpps nu i februari.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Också Hardships är egenproducerad och även om antalet gästmusiker är större den här gången spelar Jenny Wilson själv många av instrumenten, som piano, kalimba, xylofon och slagverk. Hennes särpräglade melodier är också sig lika, melodier som man kanske kan hitta förklaringen till i sättet hon arbetar med text och musik.

    – Det handlar aldrig om att jag anpassar min musik till texterna utan det är ett väldigt sjå med att få in texterna i musiken. Jag har så mycket som jag vill säga men det är extremt mycket regler hela tiden, i stil med att det ska vara si och så många konsonanter där för att det ska passa in i den hooken där.

    Mer överraskande är den genomgående svarta känslan på skivan, den r&b-aktiga produktionen, beatsen och den ton av spirituals som återkommer i klanger och melodier så väl som i texternas symboler.

    – Det var en känsla jag fick tidigt. Jag ville göra något som lät supermodernt men också primitivt. Och soundet till vissa låtar har egentligen sitt ursprung i en bild. Det är ett gammalt trägolv, eller ett gistet trähus som det viner igenom. Det är faktiskt rätt många av låtarna som kommer just ur det där trägolvet som man stampar takten i.

    Kanske är frågan naiv, men också svår att undvika. En skiva som heter Hardships och handlar om moderskap, handlar den i grunden om hur jobbigt det är att vara förälder?

    – Nej, den handlar om vad som händer när man plötsligt bär ett ansvar för en annan människa och känner en kärlek till denna andra som är så enormt stor. Inte om att det är jobbigt att vara mamma eller något sånt där, utan om storheten i livet. Och det är allvar i det, jag räds inte att vara allvarlig, annars kan det kvitta på något vis.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X