Annons
Recension

Jenny WilsonJenny Wilson

Under strecket
Publicerad

Samma dag som hennes andra skiva landat i skivbutikerna stiger Sveriges allra flottaste sångerska upp på Faschings scen. Iförd en virkad guldbasker, grön stickad klänning och guldaccessoarer framför Jenny Wilson låtar från Hardships!; den bästa svenska skiva som hittills släppts i år. Låtarna rör sig hemtamt i den anrika lokalen och antagligen hade de trivts lika bra där under den tid när stället hette Zanzibar i mitten av förra seklet.

Jenny Wilsons röst är lite hes och hon frågar efter en halstablett. Den skänkta Vicks-tabletten får dock ligga orörd kvar på pianot. För i enlighet med de rejäla texterna – som snarare skurar golv än slöäter praliner - kavlar den stundtals falsettiga stämman upp ärmarna och gör sitt jobb. Från att ha varit en modern inkarnation av den gamla tidens kabaréstjärna har Jenny Wilson nu riktat blicken mot moderskap och kvinnohistoria. Musiken är en socialrealistiskt hemsnidad r’n'b med lika mycket sväng som grace. En slags pop’n’soul; organisk musik som – trots att det står en laptop på scen – blickar tillbaka till en tid där visslingar, handklapp och fingerknäpp gav liv och nyanser till låtarna.

Annons
Annons
Annons