Perfect Guide

Jennie Hammar: Skrikande treåringar gör människan ödmjuk

När man är ung är allt svart eller vitt. Rätt är rätt och fel är fel. Man är principfast och naiv. Vänskap kommer med tydliga riktlinjer. Kärleksrelationer likaså. Och man har en väldigt tydlig uppfattning om hur man bör uppfostra barn långt innan man själv fått några. Bättre än mammorna och papporna själva.

Annons

Jag minns att jag tänkte att: ”mina barn skulle aldrig få göra så där” när jag i affären snubblade på en unge i mejeridisken som låg på golvet och skrek. Ipads, ja de tyckte jag så klart borde vara förbjudna.

Jag kommer ihåg hur jag en gång häpnade över hur en väninna lät sin son äta chokladkakor fem minuter innan middagen skulle serveras. Hur tänkte hon!? Fanns det inga REGLER?

Nu när jag tänker tillbaka var jag en otroligt jobbig person. Outhärdlig, nästan.

Sedan blir man äldre. Man får egna barn och plötsligt en dag är det min son som ligger på golvet i mataffären och vrålar. Som häromdagen när jag skulle åka och handla medan min sambo skulle ta barnen till parken och cykla. Men min 3-årige son ville inte cykla, påstod han. Han skrek sig högröd bara av förslaget. Han skulle följa med till affären. Så det fick han ju så klart. Men när vi väl kom fram ångrade han sig och ville naturligtvis till parken.

Ja, det är inget supernytt beteende, alla som har eller vid nån tidpunkt haft en treåring känner nog igen det.

Envisheten, det ologiska resonemanget. Men det blev en scen. Han låg vid huvudentrén och jag stod bredvid och svettades ymnigt. Log ursäktande mot förbipasserande som tittade ifrågasättande. Som om det fanns en liten chans att det var mitt fel att han låg där. Eller så undrade de varför jag inte bara löste situationen.

Men vissa situationer går inte att bara lösa! Det finns ingen rim och reson, ingen logik. Det var först när jag kollrade bort honom med att fråga om vi skulle köpa bananer eller päron inne på fruktavdelningen som han helt kunde släppa det.

Det är omöjligt att vara principfast som förälder. Det är inte nyttigt för någon. Det är inte bra att ha kaninpuls när man lagar middag för att alla är hungriga och det handlar om MINUTER innan någon får ett sammanbrott och i så fall vägrar äta. Då är det inte hela världen att äta en kaka före middagen om man slipper stress och tårar. Man gör vad man måste.

Mamma sa alltid till mig när jag var tonåring: ”vänta du, tills du får barn själv en dag”. Det var så irriterade varje gång hon sa det, som om hon omyndigförklarade mig och tyckte att hon visste bättre. Vilket hon så klart gjorde.

Utmaningarna i att vara förälder är omöjliga att sätta sig in i innan man är där själv. Alla, eller i alla fall de allra flesta, gör sitt bästa. Försöker att lösa det så gott de kan. Ibland lyckas vi och ibland lyckas vi inte alls.

Man blir helt enkelt mer ödmjuk med åldern. Och efter att ens barn gallskrikit inne på Ica.

Foto: Alamy

Till Toppen