X
Annons
X
Recension

Jeff Olsson, ”A wobbly aim” Jeff Olsson dras till mörkret – men står inte ut med det

Jeff Olsson spelar upp en dyster ballad från vilda västern i sin nya utställning. En ensam cowboy lägger en blomma på en grav, ett benrangel rider in i en mörk skog. Men det finns tröst – sprit, cigaretter och grotesk humor i de bilder som uppstår ur svärtan.

Jeff Olsson, ”One last rose”, 2017. Kol och torrpastell på papper.
Läs mer om Vårens konstutställningar 2018

Det skulle kunna vara det sena 1800-talet – eller en postnukleär framtid. Vi ser folktomma öknar eller dunkla skogslandskap. Himlen är släckt på ljus under den oändliga natten med fullmånen som den sista glödlampan.

Jeff Olssons nya utställning på Galleri Magnus Karlsson skulle kunna vara en pastisch i bilder på romanerna "Blodets meridian", "Vägen" eller "Guds barn". Cormac McCarthy skulle direkt ha sett och förstått det. Han skulle ha gillat Olssons bilder. "No country for old men", det är det de kanske skulle ha pratat om. Eller om vad Tom Sawyer och Pippi Långstrump har gemensamt? Och varför konstnärens orakade lösdrivare målar sina naglar? Just detta skulle de nog ha bråkat om. Om de hade träffats, Cormac McCarthy och Jeff Olsson. Ordmakaren och bildmakaren i den så kallade "verkligheten".

Jeff Olsson, ”One last rose”, 2017. Kol och torrpastell på papper.

Bild 1 av 5

Jeff Olsson, ”Almost there”, 2017. Kol och torrpastell på papper.

Foto: Galleri Magnus Karlsson Bild 2 av 5

Jeff Olsson, installationsvy på Galleri Magnus Karlsson med ”Drawing jacket” till höger.

Bild 3 av 5

Jeff Olsson, ”Grogg”, 2017. Kol och torrpastell på papper.

Foto: Galleri Magnus Karlsson Bild 4 av 5

Jeff Olsson, ”Strong winds ahead”, 2017. Kol och torrpastell på papper.

Foto: Galleri Magnus Karlsson Bild 5 av 5
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X