X
Annons
X

Bernard-Henri Lévy: Jean-Paul Sartres aktualitet

Jean-Paul Sartre har varit död i två år och det är dags att se tillbaka på hans verk för att försöka avgöra vilka delar av det som har behållit sin aktualitet. I dagens understreckare hävdas att den del av Sartres författarskap som klarat sig bäst är varken litteraturen eller filosofin utan den politiska delen.

Bernard-Henri Lévy och Jean-Paul Sartre (1902–1980).
Bernard-Henri Lévy och Jean-Paul Sartre (1902–1980). Foto: Richard Melloul, AP

Jean-Paul Sartre har varit död i två år. Med honom slocknade en del av vår historia, en del av vårt kollektiva minne. Vi är många i Frankrike men också i Sverige, i Europa och i Västerlandet som dunkelt har sörjt honom. Men jag tror att ögonblicket har kommit för att försöka skingra detta dunkel. På ett så klarsynt sätt som möjligt måste vi utvärdera det märkliga arvet efter Sartre i det sammanhang och i de dramer som vi möter i dag.

Vilket förbluffande arv! Vad litteraturen beträffar: ingen förnekar längre på allvar att hans verk, när allt kommer omkring, inte väger så tungt i seklets våg som man hade trott. "Frihetens vägar" t. ex. är långt ifrån lika värdefull som de stora amerikanska romaner som den skulle ge oss en motsvarighet till. "Äcklet" klarar inte en jämförelse med Célines verk. "Orden" – denna utsökta språkopera – som man trodde direkt kommen från pennan av en memoarförfattare från den klassiska tiden är i själva verket så klassisk att den saknar den minsta lilla formella förnyelse som skulle ha gjort den till stilbildare eller till en illustration av vår tid. Hans teater, jämförd med Becketts och Genets och några till har förblivit en trevlig politisk och didaktisk underhållning. Vad beträffar Sartres tankar: man kan göra en lång lista av den skandalösa serie misstag, om inte lögner, som Sartres fantasi roade sig med att samla på sig.

Jag tänker på Bataille och på den otroliga ytlighet med vilken Sartre behandlade honom. Och naturligtvis på affären med Freud och på det envisa motstånd han visade mot vad som är den kanske största teoretiska revolutionen under 1900-talet. Men jag tänker också på Nietzsche som han inte behandlade bättre.

Annons
X

Och Sartre läste bara Marx' ungdomstexter. Av all den tyska filosofi, som folk har sagt att Sartre introducerade i Frankrike men utan att precisera i vilket sammanhang, fick han egentligen bara ut några tunga, varaktiga och katastrofala misstag. Sammanfattningsvis: Sartre missförstod metodiskt de flesta ideologiska vändpunkter och korsvägar där under de senaste trettio åren modernismens äventyr har ägt rum.

Ännu värre: alla goda läsare vet att Sartres filosofi, jag tänker på hans doktrin och system, är fallfärdiga. Jean Hyppolite sade det redan under åren omedelbart efter kriget, när han påstod sig finna i några av Sartres viktigaste begrepp det ovedersägliga spåret av inflytande från Bergson.

Trettio år senare bekräftar Jacques Derrida det, på det strukturalismens krön som skulle som aldrig förr stimulera den franska filosofin, när han ser i Sartres system den sista inkarnationen av den gamla goda humanistiska filosofin från flydda sekler.

Och för egen del kan jag bara vittna om den oerhörda snabbhet med vilken strukturalismen förstörde Sartres papperskatedraler. Blixtsnabbt skickade strukturalismen tillbaka dem till deras egen miljö, d. v. s. till det påstridiga och insinuanta 1800-talet.

"Att i dagens Frankrike försöka mäta "effekten" Sartre är så att säga att gå från besvikelse till besvikelse; det är att se hur en efter en av de källor torkar ut som legenden har givit honom. Det är att gå på jakt efter andra källor, annorstädes, mindre väntade och kanske mindre viktiga.

Sartre själv gjorde samma sak när han i det mest gripande stycket i sitt samtal med Beauvoir sade att hans romaner var "misslyckade", att hans filosofi förblivit "idealistisk" och att han inte längre kan räkna med annat än sina "Situations" för att gå till eftervärlden. Och jag tror inte att jag förråder honom när jag säger att det enda område som finns kvar, det enda där han verkligen utmärkt sig, det enda där han har en verklig möjlighet att påverka vår modernism är det där han blivit mest förtalad: med ett ord, hans politik.

För att vara precis måste jag först nämna hans stil: vresig, envis och en smula kärv. Hans min av gammal snåljåp, "en senkommen anarkist", och ända till slutet oböjlig inför varje disciplin.

Denne Sartre är envis som en åsna, med ett huvud av tegelsten. Det är Sartre med idéer av sten som är i ständigt krig med sina idéers hörnstenar. Det är den Sartre som vet alltför väl att det inte finns några sämre stenar än hörnstenar som sammanfogar mänskligheten till ett gemensamt blockhus. Har man någonsin frågat varför denna enastående käring mot strömmen vägrade ta emot nobelpriset och Hederslegionen och aldrig tog emot en utmärkelse av detta slag från någon stat med undantag av Israel? Skälet är antagligen att djupast sett, i hjärtat av vad han själv kallade sitt "existentiella projekt", fanns denna stumma, aldrig formulerade övertygelse. Med undantag av folket i förskingringen så är det största hotet mot en människas frihet det tryck, den dröm om enhet som gemenskapen och konsensus alltid för med sig.

Klart och konkret så innebär detta att han är en av de få franska intellektuella som aldrig smutsade sina händer i den specifikt franska dröm om konsensus som går under namnet "petainisme". Jag talar inte bara om den historiska petainismen. Jag talar inte heller om den utvidgade form av petainism hos senkomna medlemmar av motståndsrörelsen som ofta var modigare än Sartre själv, Som förde med sig till le maquis en vag petainism av vilken man, tack och lov, inte finner det minsta spår i Sartres texter. Jag talar i synnerhet om den "transhistoriska petainismen"; den i vilken vår kultur aldrig upphört att bada, den i vilken vår lilla "materiella och socialistiska" smuts aldrig upphört att lyta omkring; den om vilken det nästan skulle vara att säga för mycket att Sartre stod emot den för han har antagligen aldrig ens drömt om den.

Man kan tillvita Sartre alla planetens brott men det hör till hans goda sida att vara oskyldig till detta: det förblir hans ära att han djupast sett aldrig förstod de riter, den liturgi, denna kvasireligion som "franskheten" består av; det förblir hans storhet att mycket tidigt ha känt igen "det hårlösa, ondskefulla djur" som han talar om i ''Fångarna i Altona" och där man kan se en metafor för det lömska, försåtliga och avskyvärda franska odjuret.

Det finns här tecken som inte bedrar. Det är inte helt av en slump, t. ex. att, även om han haft de fördomar mot freudianism som jag redan talat om, han aldrig förfallit till den skamliga och subtilt fascinerande "jungism" som ofta är följden av fördomar mot Freud.

Denna artikel publicerades i SvD den 31 augusti 1983.

Även om han för egen del använde de mest imbecilla antiamerikanska klichéer, har han inte desto mindre envist försvarat, men denna gång estetiskt, och mot den förhärskande janovismen Millers, Faulkners och Dos Passos' arbeten.

Om han, efter att ha skrivit flera tvivelaktiga texter där han manar till att sätta dessa vänsterintellektuella med alltför vita händer i livets skola, så börjar han plötsligt att skriva sin "Flaubert" och krossar på så sätt det begynnande anti-intellektuella vansinnet.

Han ville inte höra talas filosofiskt om den "judiska frågans" mysterium men vad handling beträffar upphörde han aldrig att bekämpa antisemitismen och, ännu mera lovvärt, han upphörde aldrig att bekämpa antisionismen. Nej, allt detta har inte skett av en slump: allt sker som om vid varje tillfälle en dunkel röst, en underjordisk kunskap, ett slags "instinkt" om man så vill, ständigt vaktade på odjuret. Det är detta som utgör det som jag kallar Sartres antifascism.

Jag hoppas att man rätt förstår mig: Jag är inte i färd med att förvandla "Situations" författare till frihetens rena härold. Jag glömmer inte den tragiska och ynkliga blindhet som ofta är priset för denna underjordiska kunskap. Jag skulle vara den siste att förringa hans långa "fellow travelling" med det franska kommunistpartiet.

Men jag tror att även där, hur paradoxalt det än kan tyckas, hans logik fortsätter att fungera och Sartres antifascism att producera sina effekter av sanning.

Det var Sartre som, när brytningen kom, lät oss gå rakt mot målet och hindrade oss från att distraheras av den röda totalitarismens andrarangsfigurer.

Det är genom honom, och bara genom honom, som det blev möjligt att i djupet av det franska kommunistpartiet, ana en djupare sjukdom, en ännu skamligare hemlighet än "Moskvas hand", d. v. s. den "kollektivistiska" frestelsen.

Det är tack vare denna anti-petainism som den gamle filosofen, uppflugen på en tunna vid portarna till Renaultfabriken i Billancourt dit han kommit för att tala till de utländska arbetarna, kände igen rasismens välkända ansikte.

Kort sagt så behövdes denna principiella anti-petainism, så behövdes denna förtrogenhet med det franska odjuret, det var bara den Sartre som jag beskrivit som kunde ha känt igen denna väsentliga och föga kända dimension av fenomenet: innan det var marxistiskt, stalinistiskt; eller betalat av Kreml så var PCF, ett parti genomsyrat av fascismen.

Naturligtvis vet jag inte om denne Sartre kommer att vinna gillande hos de högdragna väktarna av mausoleet. Jag vet inte heller om de på den andra sidan kommer att återfinna under det porträtt av Sartre som jag skisserat sin gamle fiendes demoniska ansikte. Men i vilket fall som helst är ett säkert: den Sartre jag beskrivit är en levande människa lika djupt närvarande i dagens debatt som den andre är död.

Och jag funderar på allt detta oväsen, denna småaktiga upphetsning som jag tog upp i början: det finns en "fråga om Sartre", mera brännande än vad som kan tyckas. Den har knappast ännu ställts och just nu när än en gång olycksbådande förebud och ihärdiga spöken strövar omkring får den en ny intensiv aktualitet.

Bernard-Henri Lévy
är författare och filosof.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Bernard-Henri Lévy och Jean-Paul Sartre (1902–1980).

Foto: Richard Melloul, AP Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades i SvD den 31 augusti 1983.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X