Annons

Thure Stenström:Jean-Paul Sartre – frihetens fanbärare

Med Jean-Paul Sartre gick den siste store humanisten ur tiden. Under nästan ett halvsekel var han en röst man alltid lyssnade på med beundran och respekt. Han hade kunnat uppnå världslig ära och rikedom; i stället följde han sina filosofiska övertygelser och blev sin tids samvete.

Under strecket
Publicerad

Jean-Paul Sartre (1905–1980) tilldelades – och tackade nej till – Nobelpriset i litteratur 1964.

Foto: AOP Bild 1 av 1

Jean-Paul Sartre (1905–1980) tilldelades – och tackade nej till – Nobelpriset i litteratur 1964.

Foto: AOP Bild 1 av 1
Jean-Paul Sartre (1905–1980) tilldelades – och tackade nej till – Nobelpriset i litteratur 1964.
Jean-Paul Sartre (1905–1980) tilldelades – och tackade nej till – Nobelpriset i litteratur 1964. Foto: AOP

I en liten anspråkslös volym med titeln ”Que peut la littérature?” (Vad förmår litteraturen?) säger Jean-Paul Sartre på ett ställe, att en diktare aldrig skriver något annat än ett partitur. I sista hand är det läsekretsen som står för konserten. Inte heller är diktaren egentligen herre över sitt verk. Liksom Moses längtar han alltid till det förlovade landet, men förväntningarna infrias sällan. Verket blir något annat än vad han tänkt sig, och den som avgör vad det blir, är inte han själv utan läsarna.

Allt detta kan låta tämligen resignerat för att komma från en författare, som ända sedan andra världskriget dominerat den europeiska litterära scenen nästan i samma grad som Voltaire dominerade 1700-talets intellektuella skådeplats. Men det är karaktäristiskt, att Sartre ur sin insikt inte hämtat någon pessimism utan bara optimism. Det värdefulla i ordens konst ligger i att orden innebar nyskapande, nytänkande, inte bara hos den som uttalar dem utan också hos den som läser dem och lyssnar till dem.

Annons
Annons

Det är därför som orden är så viktiga och måste väljas med omsorg. De skapar nytt liv och står, om de hanteras ansvarsmedvetet, alltid i förbund med friheten. Och friheten finns, inte hos den enskilda människan utan i relationerna mellan människor.

Umgänget med orden upptog större delen av Jean-Paul Sartres liv. Nu vid hans frånfälle är det lättare att urskilja hur han med sitt författarskap egentligen bara hade en strävan: att öka friheten i världen, sådan han uppfattade den, den politiska, den moraliska, den litterära. Det betyder inte, att han alltid slogs för samma sak eller ens mot samma fiender, tvärtom vilar det oro och ständig förändring över hela hans utveckling. Nätt och jämnt hade han hunnit inta en position, förrän han redan var på väg mot nästa. Ibland tycktes han äga sin främsta motståndare i sig själv, en antagonist som det gällde att med alla medel vederlägga och nedkämpa. Ibland återigen gick han till storms mot samtidens makthavare och tidens ledande opinioner.

Med oförbrukad energi fortsatte Sartre att göra uppror ända upp i höga ålderdomen, och i sin iver att alltid vara missnöjd med tillvaron – egen och andras – kom han i somliga stunder mest att likna en pubertetsyngling. Hans patetiska iver att alltid vara med där ungdomen och förnyelsen ranns verkade i samma riktning. Men även om han gärna deltog i studentdemonstrationer i 1960-talets bråkiga Paris eller i all världens tribunaler, har hans väsentliga energi ändå ägnats andra och på lång sikt viktigare ting.

I den väldiga biografin över Flaubert, som han utgav i början på 1970-talet och som omfattar nästan tretusen sidor text, tog han sig före att studera 1800-talets människa. Vad han framför allt uppehåller sig vid år Flauberts förhållande till borgerligheten. Liksom när han sysslar med Kierkegaard eller Baudelaire eller Genet, bibringas man intrycket att han egentligen ställer sig själv inför rätta. Porträttet av Flaubert blir alltså i betydande utsträckning ett självporträtt. Rättegången mot Flaubert är skoningslös. Men när föremålet någon gång hittar nåd inför domarens ögon och den ohjälpligt borgerlige författaren överskrider (transcenderar) sina egna orsaksförutsättningar, är det i sista hand sig själv som Sartre söker frikänna.

Annons
Annons

I en utmärkt liten essay om Sartres andra filosofi, tillgänglig i boken Revolt i dikt, har Gunnar Brandell studerat Sartres handhavande av de metodiska greppen i denna Flaubert-studie. Han visar på hur Sartre med utomordentlig skärpa fixerar problem, som ständigt aktualiseras i humanvetenskaperna. Hur långt når orsaksförklaringar egentligen. Vad skiljer humanistiska orsaksförklaringar från naturvetenskapliga.

Vad innebär det att studera människan som tänkande och medveten varelse, kapabel att göra planer för framtiden och inte bara vara bunden av arv, miljö och andra givna förutsättningar? När man stannar för Sartres bländande och sinnrika spekulation kring dylika ting, inser man att det mycket väl går att beundra tänkaren Sartre, även om man inte delar alla hans åsikter.

När Sartre i en obskyr liten tidskrift gjorde sin debut, var det med ett prosastycke betitlat Det morbidas ängel. Rubriken är på visst sätt talande. Ty den prudentlige läroverksläraren i filosofi, son till en tidigt död mariningenjör och uppfostrad hos släktingar i ett konservativt professorshem i Paris, önskade till varje pris väcka uppseende. Det ligger något gamängartat, sensationslystet över mycket av Sartres skriverier under 1930-talet. Och det är betecknande att han livligt intresserade sig för surrealismen. Önskan att chockera följde honom livet ut, och kanske kan den som tror på Adler häri se en strävan att kompensera diverse mindrevärdeskänslor: han var ful, han hyste homosexuella böjelser, han hade judiska anförvanter i sin stamtavla och han kände sig i största allmänhet förolyckad.

Annons
Annons

Men även om den banala sensationslystnaden inte saknas i debutromanen La nausée (Äcklet 1938), kommer man knappast ifrån att boken också uppvisar en djupdimension som brukar saknas i debutromaner. Där finns en alldeles äkta förundran över världens och jagets existens. Där finns ett behov att ta allvarliga ting allvarligt. Där finns också ett trängande behov att finna täckning för den egna ståndpunkten i viktiga världsfrågor.

Bl. a. förmedlar Sartre ett elakt porträtt av den naive humanisten, som i sin exempellösa flit läser alla bibliotekets böcker i bokstavsordning. Denne tror på Människan med stort M. Och han inbillar sig, att man i umgänget med klassikerna och nedärvda traditioner kan finna en ursäkt för att själv slippa ta reda på meningen med sitt liv. Den sortens bekväma frashumanism öste Sartre sitt hån över också i fortsättningen av sin levnad. Ty vad han än kunde överse med i övrigt, fann han det vara en dödssynd att inte tänka själv.

Den försiktiga neutraliteten i politiska och moraliska värdefrågor har Sartre alltid funnit djupt misstänkt.

Allt eftersom åren gick, skärpte han sitt omdöme ytterligare: även genom att inte välja ståndpunkt, gör man också ett val. Det är en filosofi som både kan brukas och grovt missbrukas. I sina mest påfrestande former, kom hans engagemangskult att ingå i mycket som vänstern på senare år företagit sig. Den roligaste och på visst sätt mest förödande kommentaren till denna lära om det ofrivilliga valets betydelse tycker jag mig ha hört från en nykter och skeptisk svensk, som alltid vid morgonrakningen brukade betrakta sig själv i spegeln och utbrista: ”Nu, min vän, står Du i begrepp att begå en politisk handling!”

Annons
Annons

Naturligtvis tar man inte ställning till stormaktskrig i Vietnam, eller för den delen Afganistan, när helst man rakar sig eller kokar morgonkaffe. På sin höjd är det de mycket skäggiga som tror att det politiska handlandets filosofi kan sättas på enkla formler. Däremot kan passivitet i somliga ödesdigra situationer onekligen dra med sig allvarliga konsekvenser. När Sartre framförde sina idéer om det ofrivilliga valets vådor, hade Hitler just invaderat Frankrike och alla unga fransmän stod inför beslutet att endera ansluta sig till den franska motståndsrörelsen – eller inte ansluta sig.

Den som då stannade hemma hos mamma i tro att han undsluppit valet, misstog sig enligt Sartre. Det fanns bara ett för eller ett emot. Och hur man än valde, lönade det sig inte att krypa bakom ryggen på andra. Var och en hade sitt eget val att träffa, och därmed sin egen ångest och sitt eget ansvar.

Under andra världskriget och åren närmast därefter hade denna engagemangslära sitt högflor. Den kallades existentialism, fastän ordet ännu inte var uppfunnet, när Sartre skrev den franska existentialismens filosofiska bibel, Varat och Intet (1943). I likhet med Marx Kapitalet har boken ofta blivit åberopad men sällan läst. Inte heller har den översatts till svenska.

Däremot översattes Sartres pjäser flitigt till svenska just efter krigsslutet. Det gällde då för det neutrala och humanistiska Sverige att visa att vi valt rätt sida i kriget – genom att stå neutrala och vid sidan om den stora kampen mellan demokrati och diktatur! En av dem som översatte Sartres pjäser Flugorna och Döda utan gravar till svenska hette betecknande nog Eyvind Johnson. Men så hyste denne samma glödande förakt för den ljumma neutralitet och försiktighet som utmärkte vårt land under kriget och som förde med sig så mycket oförpliktande humanitetslidelse.

Annons
Annons

Frihetens vägar kallade Sartre sitt stora romanverk mot slutet av 1940-talet, och frihetens vägar fortsatte Sartre att utstaka också i sin senare dramatik ända fram till Fångarna i Altona. Någon partigängare blev han minst av allt, och när han i den stora boken Critique de la raison dialectique (1960) sökte bygga samman marxismen och existentialismen till en syntes, blev resultatet lika obekvämt för det politiska tänkandet både i öst och väst. Ingenstädes kände man bundsförvantskap med denna självtänkare, och ingenstans i de gängse ideologierna kände han sig alldeles hemma. Det förefaller som om Sartre mycket litet vantrivdes med denna fribytarställning: rätten att kritisera allt och pröva allt, även de egna förutsättningarna, förbehöll han sig in till slutet.

Under de sista åren av sitt liv övergav Sartre skönlitteraturen och nöjde sig med att skriva essayer eller föredrag eller traktater. I sin självbiografi ger han röst åt ett starkt tvivel på skönlitteraturens berättigande i vår moderna värld. Ändå har Sartre aldrig lyckats bättre som skönlitterär författare än just i självbiografin. Det finns en bitter skärpa och elegans i hans prosa, som påtagligt vederlägger hans egna teser: som skönlitterär författare och fantasimänniska nådde han ut och talade till en bred publik. Även läsare som aldrig någonsin orkar ta befattning med hans filosofiska mammutverk eller politiska manifest, brukar lyssna när diktaren Sartre för ordet.

Plågad, ständigt i uppbrott, i färd med att skapa nytt och söka vinna en hägrande frihet, sådan avtecknar sig Sartre. Man kan stå tvekande inför mycket i hans liv och verk. Men man kommer inte ifrån att han speglat vårt sekels oro bättre än någon och samtidigt skänkt sin samtid ett stort och svindlande tankens äventyr.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons