Annons

Jävsfråga allt viktigare

En dagbok är en författares dagliga rapporter som sänds till ett spegeljag, skriver GP:s Mikael van Reis i sin recen­sion av Lars Noréns En dramatikers dagbok.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

PERSPEKTIV | KRITIKEN

Men nu har alltså denna dagbok sänts till offentligheten, och de intima, dagliga anteckningarna kan läsas av alla. Medier, som ­tidigare haft monopol på att dagligen sända ut rapporter till offentligheten, blir hårt åtgångna.

Och på sätt och vis skickas ­Noréns dagbok även denna gång till just en spegelbild; en självförälskad journalistvärld får brev, ­ibland obarmhärtiga och sårande, från en dramatiker lika självupptagen som dem han kritiserar.

Ensamrätten på att med tärningspunkter, plus och siffror ­bedöma andras prestationer har ­tagits ifrån redaktionerna. Det borde inte vara en överraskning med tanke på bloggkulturens framväxt, men det är uppenbart att traditionella medier har stora svårigheter med att orientera sig i den nya offentligheten.

Hur ska en redaktion handskas med en bok där dess egna kritiker hudflängs? Finns det ett jäv att ta hänsyn till?

Aftonbladets kulturredaktion hamnade i detta dilemma förra sommaren, när Maja Lundgrens Myggor och tigrar kom ut. Aftonbladet skötte det mönstergillt. Boken recenserades av en kritiker utanför tidningen, och man höll distans till den debatt som följde.

Annons
Annons

Samma behärskade inställning präglar Expressens recension av En dramatikers dagbok igår, trots att tidningens kulturchef utmålas som en hycklare, alltid beredd att kasta första stenen.

Svenska Dagbladet kommer lindrigt undan i En dramatikers dagbok, men det är inte säkert att det ska uppfattas som enbart ­beröm.

På Dagens Nyheter däremot tycks Lars Noréns giftigheter ha fått kulturredaktionen att helt tappa koncepterna. Frågan om jäv verkar aldrig ha ställts. Leif Zern, måltavla med särskild hedersplats i Lars Noréns bok, har fått uppdraget att recensera boken, och på tidningens webbsida liknar kulturchefen Maria Schottenius dagboken vid ”en hink skit”.

Att detta sägs av DN:s kulturchef och tidningens ledande kritiker och inte av deltagare i en ­debatt är ett intressant tecken i ­tiden. Det är ett symboliskt sammanbrott som vi bevittnar, när Sveriges störste dramatiker spottar på tidningen och dess medarbetare. DN:s tid som rikslikare är förbi i dagens offentlighet. Det är tragiskt att man inte insett det på Sveriges största tidning.

Ingmarie Froman

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons