Annons
Recension

coffee and cigarettesJarmusch har samlat täta möten

Publicerad

Under 17 år har Jim Jarmusch ägnat sig åt att göra kortfilmer i svartvitt under vinjetten ”Coffee and cigarettes”. Antagligen har ”Coffee and cigarettes” vuxit fram under arbetet med långfilmerna eftersom flera skådespelare är hämtade ur dem, men de speglar säkert också de många samtal och improvisationer som uppkommer vid sidan om och i arbetet.
Man kan även se kortfilmerna som övningar i att skapa spänning mellan två eller tre personer under fredligt klirr av skedar och vackert stigande rökslingor, att fånga det outsagda under den lugna ytan.
Alla elva episoderna utspelar sig på sunkiga cafeer där kaffet dricks i små porslinskoppar, utom i ett fall, och det fortfarande är tillåtet att kedjeröka. Jim Jarmusch växlar hela tiden ton, från rena clownnummer över små studier i maktkamp till rent poetiska utvikningar.
I den första helt absurda filmen pratar Roberto Benigni och Steven Wright förbi varandra – Benigni förstår uppenbart inte engelska – men det slutar med att han går till tandläkaren i stället för Wright som har tandläkarskräck. Flera episoder varierar det strindbergska temat ”den starkare” i komisk tappning. Det handlar om att med ytterst små nålstick få den andre ur balans. När Iggy Pop och Tom Waits träffas för att eventuellt prata om ett samarbete, ställer sig bådas egon i vägen för ett möte. När Pop vänligt men illistigt påpekar att det inte finns någon låt av Waits i stamcaféets jukebox klipps alla möjligheter till ett vettigt samtal av.
Cate Blanchett gör dubbelrollen som sig själv och sin avundsjuka kusin. ”Stjärnans” alla försök att vara just bara vanlig och vänlig tolkas av kusinen som bevis på nedlåtenhet och förakt. Den stackars Cate Blanchett blir till slut helt svarslös.

I mötet mellan Alfred Molina, som vill föreslå Steve Coogan ett samarbete om en film, är Molina till en början den underordnade. Men läget vänds när Molina råkar få ett samtal från en känd regissör. Plötsligt blir Coogan den krypande.
Mot detta ställer Jim Jarmusch, som det verkar, improviserade lekar med fakta och fiktion. Steve Buscemi spelar en osedvanligt klumpig servitör som lägger sig i en uppgörelse mellan Joie och Cinqué Lee, syskon till Spike Lee. Medan Bill Murray, i löjlig mössa, i rollen som sig själv försöker undvika att svara på varför han blivit servitör för hiphopparna RZA och GZA i Wu-Tang Clan.
I andra avsnitt möter vi två gamla vänner som aldrig kommer in på den onämnbara konflikten mellan dem och två äldre fångar(?), där den ene hör Mahler i sitt huvud och även får publiken att höra honom. Musiken är som alltid hos Jim Jarmusch utsökt väl vald.
Jack och Meg White i the White Stripes talar om fysikern Nicola Teslas teori om jorden som ett instrument, som en jättestor resonanslåda, en vacker bild för den musik som filmens disparata röster skapar tillsammans.

Annons
Annons
Annons
Annons