Annons

Mats Karlsson:Japansk films kompromisslösa samuraj

I dag skulle den japanske filmregissören Akira Kurosawa ha fyllt 100 år. I väst betraktas han som en stor konstnär, i hemlandet ser vissa ”De sju samurajerna” som en ren partsinlaga och kritiserar hans människosyn.

Uppdaterad
Publicerad

Vad som först dyker upp på näthinnan när man erinrar sig Akira Kurosawas filmer är kanske de dynamiska actionscenerna och de storslagna krigsskådespelen åstadkomna med virtuost foto och djärv klippningsteknik. ”De sju samurajerna” eller ”Ran” infinner sig direkt, även fast Kurosawa (1910–1998) i andra historiska filmer också arbetar med en mer statisk och stilistisk
noh-inspirerad estetik. Så är Kurosawa också känd för sina stilbildningar inom montage och användningen av teleobjektiv och filmning med flera kameror samtidigt.

Ändå är han förmodligen främst ihågkommen för det rent diskursiva i sina filmer, de moraletiska valen och de existentiella frågeställningarna – gestaltade av stoiskt självuppoffrande huvudpersoner i ojämn kamp med en krass omvärld. Man kan nog lugnt påstå att Kurosawa i väst betraktas som en obekväm sanningssägare i en stor humanistisk tradition. Var det inte Nils Petter Sundgren som träffande gav honom epitetet ”en Shakespeare för vår tid”? Rakt igenom Kurosawas produktion – från filmerna som kretsar kring sociala problem under tidig karriär, via hjältelegenderna från 1960-talet och fram till dystopierna mot karriärens slutskede – är anslaget genomgående djupt gripande och patosnivån högt uppdriven.

Annons
Annons
Annons
Annons