Annons
X
Annons
X

Monica Braw: Japan räds inte ­längre sitt förflutna

I år är det 70 år sedan den japanska kejsaren undertecknade landets ­pacifistiska efterkrigskonstitution. Debatten om fredsparagrafens ­fortsatta existens skvallrar om att Japan, åtminstone på gräsrotsnivå, kommit en bra bit på vägen i bearbetandet av sin krigshistoria.

Premiärminister Shinzo Abe inspekterar Självförsvarsstyrkorna i Tokyo.
Premiärminister Shinzo Abe inspekterar Självförsvarsstyrkorna i Tokyo. Foto: Shuji Kajiyama/AP

Den 11 februari är ”Dagen för nationens grundande” i Japan. Den ­förbjöds under den amerikanska ockupationen av Japan 1945–52 eftersom den var förknippad med kejsardyrkan. Helgdagen återinfördes 1966. I en opinionsundersökning förra året visade det sig att drygt 80 procent i alla åldersgrupper yngre än 60 år inte hade en aning om vad den innebar. De flesta är helt enkelt glada för att ha ledigt.

Dagen för nationens grundande firas till minne av det datum år 660 f Kr då Jimmu sägs ha blivit Japans förste kejsare. Kejsar Jimmu ska ha sänts av solgudinnan Amaterasu till de öar gudarna hade skapat och därefter enat landet. Det skedde i strider mot stamfolk och banditer under ett härtåg från den södra huvudön Kyushu till Yamato, trakten av Nara i centrala Japan. Det finns inga bevis för att vare sig han eller andra tidiga kejsare beskrivna i Japans historiska krönikor Kojiki och Nihonshoki från 700-talet existerat. En japansk statsbildning kan man tala om först på 500-talet e Kr. Trots det anses Japans nuvarande kejsare Akihito vara den 125:e i rakt nedstigande led från Jimmu.

Under första delen av 1900-talet gick det inte att ifrågasätta denna historieskrivning. 1940 firades nationens 2 600 år med otaliga arrangemang. De många ceremonierna har beskrivits av den amerikanske japanologen Kenneth J Ruoff i ”Imperial Japan at its zenith” (2010), där han visar hur japanerna på en rad sätt – ofta ivrigt – deltog i aktiviteter som stärkte kejsardömet och stödde regimens imperialism och krig. Det ger en annan bild än den vanliga av enbart tvång och armod under krigsåren.

Annons
X

Turismen, uppmuntrad av staten, var speciellt populär. Otaliga orter tävlade om att associeras med kejsar Jimmu. Trots det pågående kriget i Kina, som började med att japanska trupper bemäktigade sig Manchuriet 1931, var resor dit populära, liksom till Korea och Taiwan som hade inkorporerats med Japan. Det ledde till motsättningar: kolonialpolitiken var inriktad på att göra de ockuperade områdena japanska, men för turismen behövdes exotik.

**Bland historiker har det länge diskuterats **om man kan kalla Japans statsskick på 30-talet och första hälften av 40-talet fascistiskt, jämförbart med tysk nazism och italiensk fascism. Japan hade dock ingen karismatisk ledare, vilket brukar anses vara ett av kriterierna för fascism. Varken kejsar Hirohito eller premiärminister general Hideki Tojo kunde hetsa upp några folkmassor. Den mytiske kejsar Jimmu var däremot föremål för en intensiv kult; enligt Ruoff förlänades han en karisma som kan liknas vid Hitlers och Mussolinis.

Fascism innebär också att människan underkastar sig staten. Det är intrycket många studier av krigstidens Japan ger. Men nu har Yoshiaki Yoshimis banbrytande bok från 1985 om den japanska gräsrotsfascismen publicerats på engelska, ”Grassroots fascism. The war experience of the Japanese people” (Columbia University Press). Där får utländska läsare en bättre insikt i hur japaner reagerade på indoktrineringen och militarismen.

Sitt källmaterial hämtade Yoshimi från ”vanliga” människor, i form av brev och dagböcker, vid den tiden ett helt förbisett material. Dokument från politiska, statliga och militära instanser hade å sin sida gett en mycket ofullständig bild av det verkliga läget, också därför att mycket hade förstörts i bombningar, försvunnit eller avsiktligt destruerats i samband med kapitulationen innan de amerikans­ka trupperna hann landstiga. Forskningen som grundade sig på de bristfälliga officiella dokumenten kom hursomhelst att forma den allmänna uppfattningen, som fortfarande är utbredd, nämligen att japanerna varit passiva och fogliga. Några japans­ka motsvarigheter till syskonen Scholl, pastor Dietrich Bonhoeffer eller överste Claus von Stauffenberg hade man inte hört talas om. Men med hjälp av de privata utsagorna kan Yoshimi visa en mera mångfacetterad bild av både stöd för och opposition mot Japans krigstida ledning.

Inställningen skiftade, dels hos olika samhällsklasser, dels vid olika tidpunkter. Motståndet mot både militär och politiska ledare var tidvis stort. Det utdragna kriget i Kina ledde till att hundratusentals stupade, vilket orsakade ihållande kritik mot de styrande eftersom striderna och dödandet bara fortsatte utan avgörande segrar och utan slut i sikte. Däremot möttes vissa operationer, speciellt i början av det utvidgade kriget i Sydostasien och Stilla havet, med ”vild entusiasm”, exempelvis attacken mot Pearl Harbor och invasionen av Singapore.

När Japan kapitulerade den 15 augusti 1945 hälsades det dramatiska tillkännagivandet inte enbart med tårar och uppgivenhet. Foton av enstaka ­devota personer som begick självmord framför ­kejsarpalatset för att gottgöra att folket svikit sin härskare har fastnat i minnet. Det är den gängse ­bilden. I själva verket var många upprörda och vredgade. Det berodde inte på nederlaget i sig utan på insikten att de styrande låtit kriget fortsätta så länge trots att de vetat att seger inte var möjlig.

När man talar om Japans utrikespolitik idag står premiärminister Shinzo Abes strävanden att göra Japan till vad han kallar ett normalt land
i fokus. Japan ska se framåt, och inte för alltid knytas till det som hände för mer än sju decennier sedan. Han vill bland annat ha en förändring av grundlagen eftersom den författades i det amerikanska ockupationshögkvarteret. Den godkändes dock av det japanska parlamentet, undertecknades av kejsaren och trädde sedan i kraft i maj 1947. En förändring kräver en omfattande ­parlamentarisk process som nu har påbörjats trots omfattande opposition.

Paragraf 9 i konstitutionen utgör den största enskilda frågan. Enligt den avsäger sig Japan rätten att föra krig. Det finns visserligen en stark armé, de så kallade Självförsvarsstyrkorna. Men deras uppgift framgår av namnet. Efter en intensivt omdebatterad omtolkning av paragraf 9 kan soldater nu sändas utomlands för att delta i ”kollektivt försvar”. USA och Japan är allierade genom ett säkerhetsfördrag. Japansk militär kan nu komma att strida med amerikanska styrkor i krig var som helst om någondera parten anses hotad.

Till Abes nationalistiska program hör också att främja patriotism i skolundervisningen. Flaggan och ”Kimigayo”, en hymn som hyllar kejsaren, är sedan 1999 officiellt nationella symboler och ska nu användas i skolorna. Många, inte minst det radikala lärarfacket, får associationer till militarismen före och under kriget. Diskussionen om hur ”det femtonåriga kriget” (1931–45) ska hanteras i skolundervisningen har pågått i många decennier. Frågan ­gäller bland annat hur man talar om massakern i Nanking 1937 och om sexslavarna. Det i sin tur påverkar relationerna med Kina och Sydkorea.

**Men regeringens politik är en sak **och folkets röst en annan. Det ­visar den japanska sociologen Akiko Hashimoto i ”The long defeat. Cultural trauma, memory, and identity” (Oxford University Press). I intervjuer utförda under på 1990- och 2000-talen identifierade hon de vanligaste förhållningssätten.

Nationalisterna, ledda av premiärminister Abe, vill att Japans ställning ska stärkas internationellt. Japan ska inte bara vara en ekonomisk stormakt utan också respekteras i andra sammanhang, inte minst militärt. Japan ska stå fast gentemot ett expanderande Kina. Det kallas proaktiv fred. Abes politik stöds inte enbart av högerpolitiker i hans egen generation och äldre. Det finns också unga nationalister. De kommer ofta ur samma samhällsgrupper som anhängare till högerextrema partier i Europa, och av samma orsaker.

Men generationerna födda efter andra världs­kriget, över 70 procent av befolkningen, är inte alls uppfostrade i nationalistisk anda – tvärtom. Under ockupationen förbjöds allt, från skolundervisning till kabukiteater, som kunde tolkas som militaristiskt. Ett resultat av denna pacifistiska uppfostran är att bara fem procent av de tillfrågade enligt en undersökning var villiga att försvara Japan med vapen.

**Motståndet mot urvattningen **av fredsparagraf 9 och en ändring av grundlagen är också omfattande. Tusentals protestgrupper har bildats över hela landet med högt respekterade kulturpersoner, däribland Nobelpristagaren i litteratur Kenzaburo Oe, som före­bilder. För första gången sedan Vietnamkrigets dagar protesterar nu också unga mot regeringen.

Akiko Hashimoto anser att denna pacifism ger Japan moralisk prestige. Men hon påpekar också att det inte automatiskt medför något engagemang för dem som drabbades av Japans krigföring.

Länge undvek man att över huvud taget tala om kriget i familjen och bland vänner. När soldaterna kom hem från de avlägsna fronterna med minnet av sina 2,3 miljoner stupade kamrater var det inte comme-il-faut att fråga dem vad de hade varit med om, ännu mindre att anklaga dem. Vid Tokyotribunalen dömdes krigets politiska och militära ledare av segermakterna – men inte kejsaren i vars namn soldaterna hade stupat. Det bidrog till att japaner i gemen inte kände ansvar. Vid minneshögtider och i andra officiella sammanhang spreds uppfattningen att de fallna var hjältar som offrat sina liv och därmed lagt grunden för efterkrigstidens framgångsrika Japan.
Men det finns ett tredje förhållningssätt till kriget. Det finns inte bara, med Akiko Hashimotos benämningar, nationalister och pacifister, utan även de som arbetar för försoning. De anser att Japan måste ta fullt ansvar för krigföring och ockupation, erkänna skuld för brott mot mänskligheten, visa ånger och, inte minst viktigt, ersätta de drabbade.

Japan får ofta kritik för att inte ha gjort upp med sitt förflutna, till skillnad från Tyskland. Böckerna som diskuterats här visar att det är en sanning med modifikation.

Annons

Premiärminister Shinzo Abe inspekterar Självförsvarsstyrkorna i Tokyo.

Foto: Shuji Kajiyama/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X