X
Annons
X

Ett andra anstånd ”Jan Myrdal, du är förlåten allt – vilken bok!”

”Vilken bok!” SvD:s Margit Richert kapitulerar inför Jan Myrdals ”Ett andra anstånd”. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Jan Myrdal har inte bara tagit fram skalpellen när han dissekerar sig själv och sin omgivning – med storsläggan knäcker han i synnerhet sina egna ben och suger sedan märgen därur. Margit Richert kapitulerar inför en självrannsakan som är ärlig, vacker och ofta smärtsam.

Det har gått upp för Jan Myrdal att han ska dö. Lite senkommet kan tyckas, men så har han också två gånger lurat liemannen. Andra gången, under en blodförgiftning på Karlskoga lasarett, bestämde han sig för att göra ett bokslut.

Jan Myrdal är född 1927, två år före min nu avlidne far. De kommer båda från Stockholms överklass, har sett världen och innerligt älskat många kvinnor. Skillnaderna dem emellan är egentligen små, men fullkomligt avgörande: min far var övertygat borgerlig och han skrev inte. Men för mig är ”Ett andra anstånd” smärtsamt intim läsning – jag anar ju min far där, och det liv och alla de känslor han måste ha brottats med. Kanske gör det mig till en sämre recensent, men jag hoppas och tror att det snarare gör att fenomenet Jan Myrdal inte ställer sig i vägen för autofiktionens Jan Myrdal.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X