Foto: Jesper Florbrant
Perfect Guide

Jan Emanuel: ”Jag har ett behov av att retas”

Han säger sig ha ett patologiskt behov av att provocera och göra affärer. Jan Emanuel Johansson är dokusåpavinnaren som blev riksdagsledamot och därefter ifrågasatt välfärdsentreprenör.

Jan Emanuel Johansson beklagar uppkopplingen på den spanska solkusten.
– Jag står i poolen, ursäkta om det bryts.

Annons
X

Han tackar ja till en intervju. Fem dagar senare sitter han solbränd på en östermalmsk kvarterskrog tapetserad med foton av lättklädda kvinnor. Jan Emanuel Johansson beställer kyckling med sallad utan dressing. Han går på strikt diet och tränar två till tre timmar om dagen. Utanför har han parkerat sin Rolls-Royce "Mona", döpt efter Socialdemokraternas tidigare partiordförande.

– Jag är medveten om att det är lite patetiskt att köpa Rolls-Royce och Lamborghini. Det är något nyrika gör. Men om man inte kan skämta om sina egna svagheter är man förtjänt av att andra gör det – och den individen har jag inte lust att vara.

I nästa andetag upphöjer han sin provokationslust till konst.

– På samma sätt som jag har ett patologiskt behov att göra affärer, har jag också ett behov av att retas. Jag tror på provokationen som konstform, den får människor att reflektera.

"Konstformen" består i att ignorera normer. Under sin personvalskampanj abonnerade han nattklubben Sturecompagniet och lät krogen stå för notan. Som socialdemokratisk riksledamot trotsade han synen på marknadshyror och begärde 40 000 kronor i månaden för sin tvårummare. När han var klar med politiken räckte han långfingret åt partilinjen och blev välfärdsentreprenör.

Det finns en tydlig kurva i medierapporteringen om Jan Emanuel Johansson. Från Robinsonvinnaren som skänkte pengar till Djurens rätt och tog sig in i politikens finrum, till behandlingshemskapitalisten som kammade hem skattemiljoner åt sig själv.

2012 utredde Ekobrottsmyndigheten honom för skattebrott och bokföringsbrott. Han friades för det förstnämnda men dömdes, mot sitt nekande, för det senare.

Den tidigare S-ledamoten tycker inte det är moraliskt klandervärt att skattepengar går till privata vinster.

– Om du upphandlar sängar till ett sjukhus är det ganska få som säger ’men vad fan, du har ju marginal på sängarna’. Men om du är läkare på samma sjukhus och hyr ut dina polare, säger folk ’hur kan du göra såhär för skattepengar?’. Jag kommer aldrig lägga någon värdering i det. Frågor om vinster i välfärden? Prata med politikerna. Jag är bara en utförare.

Jan Emanuel Johansson växte upp i miljonprogramområdet Gottsunda i Uppsala. Pappan var "hippie", en lumpenvägrare som ett tag bodde i Christiania. Mamman var djurvårdare på bland annat biomedicinska centret.

Han följde med till mammas jobb ibland – och fick se hundar med hopsydda magar, råttor som utsatts för experiment, apor i källaren. Upplevelserna satte spår. Efter vinsten i dokusåpan Robinson "skänktes mer än hälften" av prispengarna "mot min vilja" till svenska staten. Av den skattade återstoden gav han hälften till Djurens Rätt.

Uppväxten var enkel. Sonen lade märke till klassmarkörerna omkring honom. Det var stor skillnad på en Gottsundacykel och en Sunnerstacykel. Iakttagelsen var karaktärsdanande på två sätt. Den triggade såväl hans politiska analys som hans materiella begär.

– I det här sökandet efter en social position, kapital, bekräftelse ... så är det sinnesron du vill ha. När du köpt ny bil får du den i ungefär tjugo minuter. ’Yes, jag ska aldrig mer köpa bil, det här är den bästa jag haft någonsin’. Sedan bara: ’Vad fan, han har en röd ratt på sin. En modell nyare. Nu jävlar’.

Det är åtta år sedan han lämnade politiken. Jan Emanuel Johansson vill inte avslöja om han fortfarande är socialdemokrat.
– Som tur är har vi fortfarande rösthemlighet. Jag är av uppfattningen att vissa saker behåller man för sig själv. I det här fallet låter jag frågan hänga i luften.

I dag är politiken mest närvarande som kuriosa. Som i "Mona", med 12 cylindrar, 600 hästkrafter och en artificiell stjärnhimmel. Förebilden, Sahlin, känner han inte mer än som ex-kollega. Men han blir upprörd av kritiken hon fått utstå.
– Mona Sahlin har blivit någon form av accepterad spottkopp. Man har degraderat henne till någon som bara fuskar.

Foto: Jesper Florbrant

Han tar servitören intill som exempel.

– Säg att du hugger ihjäl honom? Har alla katter du klappat, alla kärringar du varit snäll mot, allt det positiva du gjort raderats för att du högg ihjäl honom? Eller kan en människa vara mångfacetterad? Både ond och god? Både slarvig och jävligt bra? Det man tagit från Mona Sahlin, det är allt det här jävligt bra som hon är också. Det är så snuskigt av människan att göra på det sättet.

Själv beskriver han sig som en nyansernas man.
– När det gäller människor är jag långt ifrån svart och vit. Jag kan vara dig lojal på ett löjligt sätt trots att jag vet att du gjort sjukt dåliga saker. Du är min vän, du kanske har haft ihjäl ett par stycken? Ja, det var ju inte så bra. Du högg ihjäl en snubbe, men hade kanske dina skäl till det. Är du min vän på riktigt, så är jag dig lojal till döden, även när du ställer till det. Jag dömer inte, för vem är jag att döma?

Politiskt är han kategorisk. Som välfärdsentreprenör har han tjänat miljoner på att arbeta med utsatta människor. Narkomaner, ensamkommande och unga som hamnat på glid. Han säger sig stå på de svagas sida men hans politiska ton är hård.

– Vi har en darwinistisk politik. De med bäst skor, pengar och kapacitet kommer hit. De våldtagna, könsstympade och svältande, de med bomber över huvudet, var fan är de någonstans? Inte är de här. Vad hände med könskvoteringen? Hur kommer det sig att någon ska berätta för mig att i min styrelse ska det sitta såhär många brudar, men där det verkligen behövs ... Vilka är det som verkligen råkar illa ut? Kvinnor och barn. Vilka kommer till Sverige? Unga eller medelålders karlar. Stå till svars för den politiken, så slipper ni kasta skit på Sverigedemokraterna. Han föreslår en militär insats.

– Det är ingen svåranalyserad värld. Ta de största jävla flygplanen vi har. Ta de kristna syrierna: kvinnor och barn, hämta dem. Gå dit med soldater! Tredubbla invandringen! Men se till att få hit kvinnor och barn.

Foto: Jesper Florbrant

Du och andra entreprenörer har tjänat miljoner på den politik du kritiserar.
– Ja, vad fan ska jag säga om det? De kan ju försöka hitta någon sakkunnig som vet mer. Som har jobbat mer med migrationsfrågor. Det är en kompetens man inte kan läsa sig till.

Det är valår och en stor fråga är hur Sverigedemokraterna ska hanteras politiskt. Hur ser du på det?
– Jag tror om Sverigedemokraterna som vilket riksdagsparti som helst. Det är de stora partiernas fel för att de haft en dålig politik. De målar upp dem som demokratihot och rasister. Egentligen är de såhär. Egentligen är de nazister. Så kan man inte göra. Det är som att köra kommunistprylen på Vänsterpartiet. Eller att säga till sossarna: ’men ni då, som håller på att sterilisera barn’. Det finns partier jag tycker mycket sämre om än Sverigedemokraterna.

Skulle du kunna rösta på Sverigedemokraterna?
Nej. Fan, nu lyckas du dra ur mig en röstningsgrej ändå. Det är lätt att ironisera över sverigedemokrater som lite efterblivna typer med smutsig keps och silverhalsband. Men de som förringar dem får sin egen saliv i ansiktet när de spottar. Det är det historien kommer att visa: man spottar inte på småfolket.

Den tidigare riksdagsledamoten är likgiltig inför det politiska etablissemanget. Han identifierar sig med "trasproletärerna". I riksdagen hade Jan Emanuel svårt att identifiera sig med beslutsfattarna, han drogs istället till de som delade hans egen bakgrund.

– Jag bär upp min bakgrund. När jag satt i riksdagen hängde jag med vakterna. Jag kände mig mer ’tjena, tjena’ med de som städade än de som tog besluten. Så är det fortfarande. Jag har bytt bil och bostad men inte vänner. Men det har också betytt att jag umgås med fel folk.

"Fel folk"?
– Människor som är engagerade i mc-kulturen eller sitter fast i missbruk. Som sitter på kåken. Som uppenbart inte är den traditionella svennen. Jag är sådan. Jag kommer därifrån. Vad är man för jävla människa om man bygger kompisar efter livssituation?

En stund senare sitter vi i "Mona". Det mattsvarta bakhjulsdrivna skeppet sicksackar fram genom stadstrafiken. Jan Emanuel reflekterar över framtiden, förklarar att han vill göra mer än fastighetsaffärer.

– Jag skulle vilja jobba med att få bort tjuvskyttet på elefanter, noshörningar, ja, alla betdjur. Men hur ska man motverka det? Politiskt? Nej, det kommer inte ske. Med vapen? Ja, det finns inga andra sätt.

Hur då?
Tungt beväpnade vakter som försvarar djuren mot tjuvjägare.

Du vill finansiera de beväpnade vakterna?

– Ja, precis. Det är ett pågående projekt.

Han svänger vänster vid Gallerian och inleder en dialog med sig själv.

– Då kommer det hända att vakterna skjuter tjuvjägarna?

– Ja, exakt så kommer det vara. Och det är också det enda sättet att rädda de här arterna från utrotning.

- Ska då de stackars fattiga tjuvjägarna bli skjuta av vakter som du är med och finansierar? Menar du att ett djur är värt mer än mer än en människa?

– Tolka det hur du vill, jag kan inte se några andra lösningar på problemet.

Han fruktar inga följder av sin frispråkighet. Bankkontot ger honom trygghet.

– Även om du skulle köra massa ’Expressen-rubriker’ till texten, kan ingen ta från mig det jag har.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen