Annons
X
Annons
X

Jan Björklund ansvarig för skolkrisen

Larmrapporterna om tillståndet i den svenska skolan har under Björklunds ministertid kommit i allt raskare takt. Från att ha varit ett trumfkort har skolfrågan utvecklats till ett sänke för regeringen, skriver professor emeritus Erik Åsard.

Utbildningsminister Jan Björklund bär ansvar för den svenska skolans kris, skriver professor Erik Åsard.
Utbildningsminister Jan Björklund bär ansvar för den svenska skolans kris, skriver professor Erik Åsard. Foto: LARS PEHRSON

BRÄNNPUNKT | SKOLAN

Som om inte det vore nog kommer så regeringens senaste påfund, ett lagförslag som öppnar för att omvandla universiteten till högskolestiftelser.
Erik Åsard

Utbildningsminister Jan Björklund är ett unikum i svensk politik. Han är den ende ledande politiker som gjort karriär på en negation. Ända sedan perioden som skolborgarråd i Stockholm har han gått till storms mot ”den socialdemokratiska flumskolan”, ett uttryck han använt så ofta att orden skrumpnar i munnen när han uttalar dem. Det märkliga är att Björklund efter sju år som ansvarigt statsråd fortfarande skyller alla problem på företrädarna. I intervjuer låter han påskina att effekterna av hans många reformer inte kommer att visa sig förrän om åtskilliga år, vad man förstår efter att hans aktiva tid är över. Sannerligen ett bekvämt sätt att avsvära sig ansvaret för en alltmer krisartad utveckling.

Larmrapporterna om tillståndet i den svenska skolan har under Björklunds ministertid kommit i allt raskare takt. I den senaste internationella Timss- och Pirls-undersökningen, som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse, har de svenska eleverna halkat efter betänkligt och ligger nu en bit under snittet för EU- och OECD-länderna. Ännu i slutet av 1990-talet låg de på en topplats. Mer än var femte elev gick i fjol ut högstadiet utan fullständiga betyg. Över 12 000 barn beräknas varje år lämna grundskolan utan tillräckliga betyg för att kunna söka till gymnasiet. Tre av tio gymnasieelever får inga slutbetyg efter tre års studier.

Annons
X

På universiteten vittnar rader av lärare om att studenter som kommer från gymnasieskolan i allt mindre grad kan tillgodogöra sig skriftlig och muntlig information, förstå tentamensfrågor och problem i kurslitteraturen. Alltför många studenter är dåliga på att stava och hämmas av ett begränsat ordförråd. Om växande skaror av elever saknar tillgång till ett fungerande språk, riskerar de att få stora svårigheter att klara sig i det framtida kunskapssamhället. Det går ut över dem själva, men också över landet Sverige.

Även lärarutbildningen är i kris. Allt färre väljer att studera till lärare. Förra året tog endast 6 400 personer lärarexamen, den lägsta siffran på 10 år. Enligt Lärarnas riksförbund kommer det redan om sju år att fattas tusentals behöriga lärare i gymnasieskolan. Förr tillhörde lärarprogrammen de mest attraktiva, nu söker så få att i stort sett alla kommer in. Kvaliteten blir därefter. Hösten 2012 antogs enligt en redovisning 123 studenter till landets lärarutbildningar efter att ha fått betyget 0,1 på högskoleprovet. Det tyder på en skrämmande låg kunskapsnivå. Den som svarar slumpvis på frågorna skulle kunna få ett högre betyg (
DN 27/3).

Inget av detta förvånar. Mellan 2002 och 2012 undervisade jag lärarstuderande vid Uppsala universitet. Under den tidsperioden kunde jag konstatera att studenterna hade allt sämre förkunskaper och att många av dem verkade ointresserade av studierna. I en grupp på ett dussintal studenter fanns det alltid några som var duktiga och som säkert kommer att bli utmärkta lärare. Men alldeles för många var håglösa och saknade de elementära kunskaper som varje lärare absolut måste ha för att kunna undervisa.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Varje gång jag stått inför en grupp av mediokra lärarstudenter har jag undrat: hur ska de kunna undervisa andra när de hukar i bänkarna varje gång de tilltalas och ofta inte vet svaren på de enklaste frågor? Hur ska de kunna entusiasmera sina elever när de själva uppträder som om de helst skulle vilja lämna lärosalen? Man kan inte nog understryka hur viktigt det är att rekrytera lärarstudenter som är kompetenta, vetgiriga och entusiastiska för uppgiften. Standarden på våra skolor blir aldrig högre än kvaliteten på lärarna.

    Vad vi nu ser är de förskräckande resultaten av Björklunds och alliansregeringens marknadsanpassning av hela utbildningssystemet. I våras larmade tolv professorer och lärare, flertalet ledamöter av Kungl. Vetenskapsakademien, om att marknadsstyrningen av skolan och det fria skolvalet inte haft några positiva effekter på studieresultaten utan tvärtom lett till ökad segregation och minskad likvärdighet i skolsystemet. De noterade också att med undantag för general Pinochets Chile finns det inget skattefinansierat skolväsende i världen som tillåter att skolor drivs av vinstdrivande privata bolag. Inte ens Storbritanniens Margaret Thatcher kom på idén att föreslå något sådant under sin tid vid makten (
    SvD Brännpunkt 27/3). Och då nämnde de inte ett ord om Lundsberg, JB-koncernens miljardkonkurs eller problemen med det nya betygsystemet och lärarlegitimationerna.

    Som om inte det vore nog kommer så regeringens senaste påfund, ett lagförslag som öppnar för att omvandla universiteten till högskolestiftelser. Fast ”stiftelser” är ett vilseledande ord, ty vad det handlar om är ytterligare ett led i marknadsanpassningen av svenskt universitetsliv som ytterst går ut på att göra om lärosätena till aktiebolag. Förslaget är en illa genomtänkt kanslihusprodukt som nu är ute på remiss och som trots en bristande konsekvensanalys avses träda i kraft redan den 1 juli 2014.

    Som sju ledande akademiker vid Uppsala universitet nyligen påpekade är marknaden den styrande idén bakom förslaget, och de varnar för en verksamhetsform byggd på principerna för ett affärsbolag. Tanken är att universiteten måste ”börja odla sitt varumärke, kommersialisera sig och bidra till innovation”. Självfallet ska lärosätena vara öppna mot samhället, fortsätter de, men universitetens roll är snarast att vara en ”motvikt till marknaden i den meningen att man bedriver grundforskning, ställer frågor och levererar samhällsanalyser på eget initiativ och ansvar” (
    UNT 6/10). Ett universitet är med andra ord inte ett bolag som ska generera största möjliga vinst till sina ägare. Det är en samhällsinstitution vars syfte är att sprida kunskap och söka sanningen.

    Väljarna märker den rådande skolkrisen, och de inser vem som har huvudansvaret för den. På annat sätt kan man inte tolka resultatet av DN/Ipsos senaste opinionsmätning, där de utfrågade rankar jobben, skolan och sjukvården som valets tre viktigaste frågor. I samtliga frågor har Socialdemokraterna nu ett klart övertag, medan Moderaterna och Folkpartiet sladdar. Från att ha varit ett trumfkort har skolfrågan utvecklats till ett sänke för regeringen. Att oppositionens alternativ inte framstår som glasklart är i sammanhanget sekundärt.

    Frågan är hur mycket ytterligare skada som Björklund ska åsamka svenskt utbildningsväsende innan väljarna fäller sin dom den 14 september nästa år.

    ERIK ÅSARD

    professor emeritus i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet.

    Mer debatt om skolan:

    Läs även

    Föräldrar kan ringa mitt under lektionen svd.se Läsardebatt om raset i Pisa-undersökningen svd.se
    Annons
    Annons
    X

    Utbildningsminister Jan Björklund bär ansvar för den svenska skolans kris, skriver professor Erik Åsard.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X