Annons
X
Annons
X

Jämställdhet bör inte bara räknas i månader

FÖRÄLDRASKAP | ALLT I LIVET SKA INTE VARA POLITIK

På fars dag skriver PM Nilsson en debattartikel i Expressen (9/11) om att mammor ofta vill behålla ”monopolet” på sina barn. Inte minst LO-kollektivets kvinnor, som vantrivs på jobbet, gillar långa barnledigheter, menar han. Det ligger säkert mycket i det, men jag undrar om förklaringen räcker. Det spelar även roll vilken vilja som väger tyngst. Oviljan att gå till sitt trista jobb eller viljan att vara med sitt barn?

Ännu har vi ingen delad föräldraförsäkring, men många ­säger sig ändå sträva efter att dela lika. I den meningen finns redan ett bör i det allmänna medvetandet. Samtidigt accepterar vi alltid avstegen från det ”rätta”. Det räcker i regel att säga att ”egent­ligen ville vi dela lika, men ekonomin…” Inte sällan anas en viss tacksamhet över de ekonomiska omständigheterna. De blir en bekväm syndabock.

När Paolo Roberto sade sig vara ”militant antifeminist” i P3 Populär (17/10) blev det snabbt en snackis i bloggo­sfären. Han blev såväl hyllad som nedsablad och förtjänade kanske både och. Att sätta likhetstecken mellan all ­feminism och Gudrun Schyman är en rejäl förenkling, men det ger ändå inte de genuskunniga rätt att döma ut Robertos åsikter. Även den utan genus­vetarpoäng bör få delta i jämställdhetsdebatten.

Annons
X

Roberto tycker, som så många andra, att föräldrar bör få fördela tiden själva och hans motivering sätter våra ojämställda val i ett annat ljus. En delad försäkring, menade Roberto, skulle innebära att kvinnor alltid får den ”tråkigare” perioden, då barnet är ett bylte som inte kan fokusera blicken och som ännu inte uppvisar mycket till personlighet. Den ­tiden är inte möjlig att byta med mannen och att kvinnor gärna monopoliserar tiden strax därpå är ur den synvinkeln inte så konstigt – oavsett facklig tillhörighet.

Kort sagt. Jämställdhet och rättvisa kan inte enbart räknas i antal månader.

– Han borde inte få ha barn! Han borde ju steglas!

Min väninna är arg. Hon har en underhållande förmåga att uttrycka sig drastiskt, men jag lovar, hon vill inte stegla folk.

Arg är hon över sin kollegas berättelse om ett par där pappan inte erkände sitt faderskap förrän flera år efter födseln. Han ville slippa ta ut sin pappaledighet, men fann det oacceptabelt och orättvist att familjen skulle förlora dessa 60 dagar av ersättning. Hela operationen genomfördes i upprorisk stämning: ”Där fick de, alla politiker som vill tvinga mig att vara med mitt barn.”

Föreställ dig att modern i denna familj hastigt går bort. Då blir barnet föräldralöst, allt för att ­någon var mer envis än klok. Det är vad som händer när vi stannar vid att räkna månader, rita grafer och förena dem med ett statligt uppfordrande bör. Vi gör hela livet till en politisk kamp och snart nog agerar människor därefter.

Om det redan i dag finns för­äldrapar tossiga nog att göra så här, för två ynka månader, hur många fler skulle de bli om vi ­delade föräldraförsäkringen? Hur många barn skulle plötsligt ha bara en formell förälder under sina första levnadsår?

Vi har principer som vi på ytan är eniga om, men en praktik som kraftigt motsäger att vi innerst inne delar de där principerna. Jag vill varken ifrågasätta eller kritisera att PM Nilsson och många män med honom vill ta en större del av föräldraansvaret – tvärtom. Men frågan är om de inte skulle prata mer med sina fruar och mindre med staten om ­saken. Allt i livet ska inte vara ­politik.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X