Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Näsa för nyheter: essä om James Joyce James Joyce saxade sig in i litteraturhistorien

I ”Ulysses” plundrade Joyce dagstidningarna på stoff – och skapade
på kuppen en radikalt ny form av berättande, skriver Fabian Kastner.

(uppdaterad)

Näsa för nyheter: essä om James Joyce

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
189 s. Ersatz

Det finns berättelser som rymmer ett helt universum, en värld av fakta och föremål. När James Joyce skrev sin väldiga ”Ulysses” (1922) var det för att han ville ”ge en så fullständig bild av Dublin att om staden plötsligt försvann från jordens yta, skulle den kunna byggas upp på nytt utifrån min bok”.

Andra berättelser påminner mer om atomer eller elementarpartiklar. Snarare än en värld av fakta och föremål utgör de, för att tala med kvantfysikern Werner Heisenberg, ”en värld av potentialiteter eller möjligheter”. Som Felix Fénéons (1861–1944) eleganta treradingar. Fénéon var en anarkist och litterär mångsysslare i sekelskiftets Paris, verksam bland annat som konstkritiker och bokförläggare. Under ett år – 1906 – försörjde han sig även som anonym notisskrivare för Le Matin, där hans ”nyheter på tre rader” snabbt blev ett populärt inslag i tidningen. Det räcker med ett enda exempel för att förstå varför: ”Scheid, från Dunkerque, avfyrade tre skott mot sin hustru. Eftersom han missade varje gång, beslöt han att sikta på sin styvmor, och träffade.”

Av de över tolvhundra osignerade notiser som Fénéon skrev för tidningen utgör var och en fröet till en roman, en fulländad miniatyrnovell – om självmord, äktenskapsbrott, dueller och andra märkvärdiga trivialiteter. Hans ”Nouvelles en trois lignes” finns samlade i bokform, en bok som när den för några år sedan översattes till engelska lämpligt nog fick titeln ”Novels in three lines” – romaner på tre rader.

Annons
X

Om Joyce vid något tillfälle läste Fénéons treradingar vet jag inte, men känt är i alla fall att den irländske författaren – precis som ”Ulysses” huvudperson Leopold Bloom – var en entusiastisk tidningsläsare med en särskild förkärlek för notisspalterna. Sina fynd klippte han ut och sparade i pärmar. Det var han långt ifrån ensam om. Också Marcel Proust, André Gide, Jean Paulhan och Alfred Jarry var storskaliga samlare av tidningarnas så kallade
faits divers eller ”blandade notiser”.

Genrens uppkomst på 1840-talets sammanfaller med uppfinnandet av telegrafen, som tvingade fram snabba ombrytningar av tidningarna. För att fylla ut de tomma ytor som uppstod på sidorna använde man sig av korta referat av de mindre viktiga nyheter som strömmade in på telegrafen. Faits divers var från början alltså mest ett slags typografisk utfyllnad, men blev snabbt den tidens Youtube-klipp. De samlades på hög, stoppades i kuvert och cirkulerades i bekantskapskretsen.

Kan detta slags journalistiska mikroberättelser, som Felix Fénéon var den första att göra en konst av, sägas utgöra själva atomerna i Joyces romanvärld? Det är en tanke som Hanns Zischler och Sara Danius för fram i essän ”Näsa för nyheter”. De menar rent av att tidningsnotisen framfödde hela den litterära modernismen.

I bokens mest spännande kapitel reflekterar Danius över berättarkonstens utveckling under en period som ryms mellan två citat. Det första av Goethe, från 1827: ”Vad är en berättelse annat än en återgivning av en oerhörd händelse som ägt rum?” Det andra citatet är från ett samtal mellan James Joyce och Djuna Barnes i Paris, något år före utgivningen av ”Ulysses” 1922. Det är Joyce som säger: ”En författare bör aldrig skriva om det extraordinära. Det är journalistens uppgift.”

Två citat, två vitt skilda synsätt på litteraturens uppgift. Det ena, Goethes, är helt i linje med vad Aristoteles och andra hävdat allt sedan antiken: att berättarkonsten bör vigas åt det exceptionella, det oförutsägbara och katastrofala. Nittio år senare kommer Joyce och hävdar raka motsatsen: att det är det vardagliga och triviala som författaren ska ägna sig åt. För Aristoteles är det en tanke som skulle ha framstått som minst sagt underlig.

Vad är det som har hänt mellan dessa båda två citat? Svaret på det är enligt Danius: dagspressens genombrott. Vad Danius föreslår (och Joyce antyder) är att tidningen under 1800-talets andra hälft kom att överta romanens roll vad gäller att stilla folks lystmäte på märkvärdiga berättelser, som i notisspalterna kokades ner till ett par rader. För romanen, menar Danius, återstod i det läget bara två alternativ: den kunde antingen lägga sig ner och dö, eller likt fågel Fenix resa sig ur askan i ny skrud. Denna nya skrud stavas, i all sin mångordiga prakt och vardaglighet, ”Ulysses”, eller den ”lilla historien om en dag” som Joyce en gång kallade den.

Häromåret kom den i en suverän nyöversättning av Erik Andersson. Nu finns den också som ljudbok, i en fyrtio timmar lång maratonuppläsning av Reine Brynolfsson som släpptes lagom till ”Bloomsday” – det årliga högtidlighållandet av dagen då handlingen utspelar sig: den 16 juni 1904. Joyce pekade inte på måfå i almanackan. Det var dagen då han träffade sin blivande hustru, Nora Barnacle.

I oktober samma år flyr de Irland och hamnar via Pola, Trieste och Zürich tids nog i Paris, där Joyce nästan tjugo år senare avtäcker sitt väldiga monument över denna dag, på en gång en fullskalig rekonstruktion av Dublin och en diskret hyllning till sin musa. (Eller möjligen till sin egen mandom; av ett av författarens ”obscena brev” till sin hustru framgår att deras första dejt slutade i en liten park, där Nora gjorde honom en sexuell favör av samma slag som finns beskrivet i ”Ulysses” skandalösa ”Nausikaa”-kapitel, som fick boken totalförbjuden i England och USA. Enligt den unge, hämmade Joyce var det Noras hjälpande hand som gjorde honom ”till man”.)

Men ändå. För Buck Mulligan, Stephen Dedalus, Leopold Bloom och alla andra dublinbor i romanen var den 16 juni en dag som alla andra. Inget särskilt med den. De äter, skiter, går på promenader och läser tidningar. Överallt dessa tidningar! De sitter uppklistrade på väggar, läses på toaletter, används för att slå in prickig korv i... ”Ulysses” är en roman fullkomligt nedlusad av nyheter. Att Leopold Bloom är annonsackvisitör till yrket är förstås inte oväsentligt i sammanhanget. Ett helt kapitel utspelar sig också på en tidningsredaktion. Det är nästan som att Joyce själv velat kommentera den historiska utveckling som Danius skriver om, hur dagspressen tar över världen och tränger undan romanen.

Eller om han helt enkelt bara klistrade in sina egna spaltfynd i manuset. Under det femton år långa arbetet med ”Ulysses” släpade Joyce i sin koffert runt på en bunt dagstidningar från just den 16 juni 1904 – tidningar som han fullkomligt plundrade på material till sin egen bok: faits divers, reklamslogans, dödsannonser, kapplöpningsprogram... Joyce smyger in dem i romantexten utan citattecken. God morgon, har ni prövat Pears tvål? Bekymrade det honom att inte vara originell? Inte det minsta. ”Jag vore ganska nöjd med att gå till historien som en man som klipper och klistrar”, sa han en gång, ”för det förefaller mig vara en hård men inte oriktig beskrivning”.

Klippte och klistrade gjorde Joyce redan i sina tidigaste texter. Så också i ”Giacomo Joyce”, en helt kort berättelse från Trieste som förblev opublicerad under författarens livstid och som Ellerströms nu för första gången utgivit på svenska. I korta, prosalyriska fragment berättar den om en lärare som förälskar sig i en elev och flammar upp som en tändsticka, tills verkligheten hinner i kapp honom och kväver lågan. Historien är en bagatell, och samtidigt en mångskiktad väv av allusioner och dolda citat, med trådar från medeltida mystiker och ballader, Shakespeare och Dante, Ibsen och Shelley.

Litterära lekar och lån finns det gott om också i ”Ulysses”. Men det som Joyce här framförallt saxade ur var alltså tidningen. Danius går så långt att hon kallar den litterära modernismens portalverk för ”ett gigantiskt copy and paste-projekt”. Det är att överdriva. Men Danius har en poäng i att det är en roman som för första gången införlivar tidningsvärlden med sig själv, samtidigt som Joyce utnyttjade det nya massmediets strategier och attraktioner för sina egna syften – som med hans eget liturgiska uttryck var att ”transsubstantiera” tidningens dagliga bröd till näring för själen. På kuppen skapade han en radikalt ny form av roman.

Hur då? ”Man behöver bara vända ut och in på Goethes formulering, som man vänder ut och in på en handske. En berättelse, säger han, återger en oerhörd händelse som ägt rum. Vad får vi när vi vänt ut och in på handsken? En historia om ordinära ting som pågår just nu. Vi får Ulysses.”

Och efter ”Ulysses” Virginia Woolf, William Faulkner, Djuna Barnes, Gertrude Stein, Paul Valéry, Jean-Paul Sartre, Nathalie Sarraute...

En rik litteratur som har allt i världen att säga, men ingen billig story att sälja.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X