Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:Jakten på orkidén skapade ett mästerverk

Johannesnycklar, på latin: Orchis militaris och på engelska: military orchid.
Johannesnycklar, på latin: Orchis militaris och på engelska: military orchid. Foto: Bengt Ekman/IBL
Under strecket
Publicerad

Inte heller den gångna sommaren kom jag till min barndoms och ungdoms orkidémarker på Öland och Gotland. Jag får nöja mig med minnena, och nu också med Bo Mossbergs och Henrik Aerenlund Pedersens nyligen utkomna praktbok ”Orkidéer i Europa”.

Här avbildas samtliga inhemska och en mängd andra orkidéarter med ett slags förhöjd verklighetskänsla av Mossberg, vår främste växt-, svamp- och insektsporträttör.

Boksidan med Purpurknipprot får mig att minnas min mäktigaste orkidéupplevelse: en kalkstensglänta någon mil söder om Slite med hundratals exemplar av den rara orkidén, också kallad Vaniljknipprot. Och mycket riktigt; tack vare solen avgav blommorna en nästan bedövande doftsky av vanilj.

Också skönlitteraturen bidrar till orkidéloren. Märkligast är väl ”Humlan och orkidén”, inledningskapitlet till fjärde delen av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Här skildrar Proust ett homosexuellt möte komiskt, ja burleskt – och samtidigt sympatiskt, välvilligt (kapitlet är en nödtorftigt dold framställning av Prousts egen läggning). Sinnebilden för mötet är humlans närmanden till orkidén.

Annons
Annons

Mer handfast botaniskt går engelsmannen Jocelyn Brooke till väga i sin ”The military orchid”. Här, den första delen av en självbiografisk trilogi skriven 1948–50, berättar han om sin barndoms besatthet i Orchis militaris, eller som den heter i Sverige Johannesnycklar. Att orkidén fått sitt latinska respektive engelska namn beror på den tänkta likheten hos den enstaka blomman i blomknippet med en liten soldat.

Brooke drömmer under hela sin barndom liksom också senare om att får se Militärorkidén. Men han vet att det är praktiskt taget omöjligt på de brittiska öarna. ”Now nearly extinct”, Nu nästan utdöd, lyder ingressen till hans bok med ett citat från orkidéexperten Godfery; den gäckande sällsyntheten hos blomman förvandlas hos Brooke till en melankolisk men också erotisk betraktelse över det svårfunna hos orkidéer överlag. Han söker och söker efter Militärorkidén i sin hemtrakt Kent, han hör rykten om att den finns på en viss plats men det visar sig vara falskt. Brooke får aldrig se Militärorkidén.  

Det verkar när jag tittar i diverse floror att den håller på att dra sig österut allteftersom tiden går; i Sverige finns den fortfarande ymnigt försommartid på Öland och Gotland men inte väster därom längre. Fast för ett par år sedan hade jag vid en middag i London som bordssällskap sir Gren Lucas. Lucas hade tidigare varit chef för Kew Gardens (orkidéhuset i Kew unnar jag alla orkidéälskare). Jag berättade att jag just höll på att läsa Brookes bok och om hans sorg över att aldrig ha fått se Militärorkidén. ”Synd”, sa Lucas, ”att han inte lever idag. Man har lyckats återinföra den på ett par växtplatser, en finns faktiskt i Kent.”

Jag tänkte när jag hörde det: kanske var det tur att Brooke aldrig fick se sin längtans blomma. Kanske hade han inte skrivit sin bok då, en bok som är ett lågmält mästerverk i den autofiktiva genren innan genren ens var benämnd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons