Annons
X
Annons
X

Ylva Herholz: Jakten på normalitet gör samhället sjukt

(uppdaterad)

Psykisk sjukdom har skildrats i SVT-dokumentären Sluten avdelning. Men vem är sjuk, och vem är normal? I en tysk bästsäljare varnar psykiatern Manfred Lütz för att vårt samhälle blivit så normalfixerat att det behandlar fel individer.

Det händer att psykiatern och teologen
Manfred Lütz intervjuas i tysk teve, när det visar sig att den som utfört det senaste i raden av spektakulära våldsbrott i landet är psykiskt sjuk.

Vi känner till mediedramaturgin: de likaså spektakulära rubrikerna och löpsedlarna kring vansinnesdådet – och på kvällen en psykexpert i nyhetsstudion. ”Hur kunde det ske, varför gjorde han så, vems fel är det, vad ska vi göra för att undvika en upprepning …?”

Mot slutet av dylika utfrågningssessioner brukar doktor Lütz påpeka att psykiskt sjuka begår färre brott, statistiskt sett, än de så kallade normala. Och att det är ”de normala” vi ska se upp för.

Annons
X

För den delen kallas samma sorts expertis ofta in också då våldsverkaren ifråga inte är en förrymd eller för tidigt utskriven patient från en mentalklinik. Andra sätt att förstå människor och deras gärningar är inte särskilt gångbara idag – psykologer och psykiatrer är vår tids orakel; det finns alltid någon diagnos att ta till, och alltfler att välja bland.

I förlängningen befriar diagnoserna också alla ”normala” från känslan av att ha något som helst med gärningsmannen att göra. Han var sjuk, alltså inte en av ”oss”, och både samhällets toppar, berörda tjänsteutövare och folk i gemen kan lättade återgå till vardagen. För en tid.

Diagnosivern är en av samtidens stora faror, menar Manfred Lütz – som själv är chefsläkare på Alexianer-sjukhuset, en specialinrättning inom psykiatri, psykoterapi och neurologi i Köln. Han pekar på diagnossjukan som ett av flera symptom på ett samhälle och en kultur på villospår.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hans senaste bok är bland annat en vass vidräkning med en ”imperialistisk psykiatri”, en cynisk, jönsig och ängslig samhällsanda samt en alltmer inskränkt och i längden samhällsfarlig normalitet som envar förväntas förhålla sig lojal till.
    Irre! Wir behandeln die Falschen (Gütersloher, 2009, 208 s.) – ungefär ”Sinnesförvirrat! Vi behandlar fel individer” – har, kanske något otippat, blivit en bästsäljare i Tyskland och i månader hållit sig kvar kring toppen på fackbokssäljlistan.

    Detta är ett fenomen i sig, vilket också bland annat Der Spiegel noterat i sin stort uppslagna artikel om boken och ämnet. Bästsäljeriet säger oss förstås något – bådeom oss själva och vår tid. Frågan är bara specifikt vad; försäljningsstatistiken är neutral, berättar inget om vilka det är som köpt, läst och begrundat.

    Kanske har den subversiva undertiteln spelat in en del i köpruschen:
    Unser Problem sind die Normalen, vårt problem är de normala. Dessutom är boken underhållande, medvetet lättsam och kortfattad; författaren vill helt enkelt skriva bestsellers, läste jag någonstans, och hans syfte att nå ut med sitt ärende har uppenbarligen lyckats. Här har han velat nå också dem som annars inte läser ”psykböcker”.

    Bakgrunden är allvarligare. Manfred Lütz är på djupet oroad över vad han beskriver som en tilltagande likriktning i samhället – mitt i det som på ytan ser ut som frigjord ”individualitet” – och en därmed förbunden tilltagande trångsynthet – mitt i all förment valfrihet. Allt bottnande i förakt, både för andra och den egna personen, menar han; de båda hänger som bekant ihop. Han vill få läsaren att förstå att det rentav delvis handlar om ett förakt satt i system.

    På flera punkter skulle man önska att Manfred Lütz borrat djupare i sin samhällsanalys, gett tydligare och mer omfattande exempel för att belysa tendenserna han målar upp. Några viktiga iakttagelser snuddar han bara vid. Men i sitt försök till helhetsskiss sätter han fingret på ödesfrågor.

    Hans bok är omstörtande, har drag av pamflett. Bland annat går han alltså till angrepp mot sin egen yrkeskår, på hälsosamt självkritiskt vis. Han anser att psykiatrer, psykologer och terapeuter av skilda slag – Lütz är själv även utbildad i resursorienterad, psykoanalytisk och gestaltande terapi – i sin beskäftighet har kommit att få ett alltför stort och i förlängningen fördärvligt inflytande över vårt tänkande, ja, över människans självsyn. Både hos dem som mår bra och dem som inte gör det. Både hos de normala – och de som avviker, originalen, de som bara inte följer med strömmen, och de som faktiskt är sjuka i själen. Yrkesmässigt missbruk av psykopatologiska diagnoser är ett av exemplen – där ett nonchalant och nedsättande bruk av dem i folkmun blivit ett av tecknen på hur betraktelsesättet fått fäste. Som när det riktas till den som är mer energisk än andra och tycks lida av någon ”bokstavskombination”, till den som går sin egen väg och verkar ”störd”, eller den som låst in nycklarna och fått ”alzheimer light”. Om man nu inte bara är ”sjukt trött”, ”sjukt pigg” eller ”mår sjukt bra”.

    De ”psykoexperter” som häftar diagnoser på folk utan att vara ombedda av individer som sökt hjälp för specifikt själsligt lidande – de ägnar sig enligt Lütz åt ideologi, inte läkekonst. De bidrar också till att skapa ett ”samfund av normopater”, frammana en genomsnittlighetens och normalitetens diktatur.

    Kritiken mot ett alltmer utbrett diagnostiserande är inget nytt i sig – men Manfred Lütz kopplar ihop det med olika samhälls- och kulturfenomen på ett intressant sätt, söker visa hur allt hänger ihop. Resultatet är tänkvärt, alarmerande. Men också hoppingivande: författaren har pondus, i kraft av sitt kunnande och sin position, och är en självständigt tänkande, inkännande sorts själsexpert, ödmjuk inför det djupast sett mänskliga, det hos människan som är både mer och friare än vad mekaniska förklaringsmodeller och psykiatriska prognoser kan få en att tro.

    En människovänlig psykiatri ser alltid till individens existentiella kärna, det outgrundliga och icke utbytbara ”du” i mötet med en patient – och inte bara en samling symptom, som den kristet troende Lütz uttrycker det. Han är djupt kritisk till kollegor som tenderar att se endast sjukdomstecknen, och som fäster alltför stor vikt vid dem: Manfred Lütz menar att det talas för lite om ”terapi
    defekten”, om olika terapiers biverkningar – som exempelvis att psykiska störningar rentav kan suggereras fram av alltför stort fokus vid det förflutna.

    Sådant skådande bakåt kan förvandla människan till en stenstod. Och alltför stort fokus vid själva ”defekten” kan bli destruktivt.

    God terapi är alltid en begränsad historia, skriver Lütz. Den bör vara kort, avgränsad, aldrig längre än nödvändigt. Dessutom ska man över huvud taget inte ständigt och jämt ägna sig åt sitt psyke: det är det inte byggt för, och överdosering leder också här lätt till beroende och till inskränkning, snarare än till frigörelse. Han tycker att hela självhjälpsindustrin är ett av tecknen på hur långt det gått, hur vi lite till mans blivit beroende av ”experter” för att fixa vardagen, relationerna och lyckan. Hur kloka och insiktsfulla enskilda psykologer och själsdoktorer än är, kan de i Lütz ögon inte ensamma tolka det mänskliga.

    Till lyckan har den psykologiska vetenskapen heller inte nyckeln, skriver doktor Lütz. ”Psykovetenskapen” har förvisso lindrat oändligt mycket lidande, och kan förklara åtskilligt av mänskligt beteende. Men den når aldrig ända fram. Dess mekaniska människosyn gör vårt innersta väsen till en blind fläck, mer eller mindre. Dessutom är det i denna inre punkt som också samvetet sitter, alltså är det lätt att förlora greppet om det, på kuppen. Annorlunda uttryckt: samvetet blir lätt att smussla undan. Och det är klart: utan samvete, blir allt möjligt.

    Den tekniska synen på människan och tillvaron är ett gift, som sprider sig alltmer i samhällskroppen, varnar Manfred Lütz – och dess åskådning banar väg för, ja vad?

    Alla former av mekaniska, tekniska förklaringsmodeller stänger in oss i oss själva, förminskar oss, gör oss omyndiga, får oss att se allt ynkligare ut. En mänsklighet med denna syn på sig själv blir också lätt att föra på villovägar. Var hon, människan, alltså bara en liten lort? Inte konstigt om självföraktet sprider sig, resonerar Lütz. Ingenting var tydligen vare sig vårt eget fel – eller vår egen förtjänst. Denna människosyn blir så i själva verket en av
    orsakerna till att samtiden ”mår dåligt”. Ett – kanske därmed sammanhängande – allt hårdare, kyligare och konkurrensinriktat samhällsklimat är en annan orsak.

    På denna sida (Under strecket) kunde man förresten nyligen läsa om en (tysk) filosof som med stöd av det senaste på neurovetenskapens område kommit fram till att ”jaget” inte alls finns. Jag kommer att tänka på barnvisan om trollkarlen, som i sista versen förvandlar sig till ett glas saft, och dricker upp sig själv. Cirkeln är sluten. Man kan bli snurrig för mindre.

    Psykisk sjukdom – och här talar doktor Lütz om faktisk själssjukdom, och inte sådana egenheter som enbart är utslag av originalitet och inre rikedom – är ofta djupt mänskliga responser på ett sjukt samhälle, och dess utopiska krav. Dessa själstillstånd kan lära oss något. Vi bör besinna oss, och omvärdera dem, och deras bärare.

    Skildringen av schizofreni, depression, beroenden av skilda slag och några andra mentala vandringar på lidandets väg är, paradoxalt nog, det ljusaste med Manfred Lütz bok. Han visar på ett ömsint sätt hur de ömhudade och – kanske mest av allt – kärlekstörstande bland annat kan hjälpa räddhågade ”normalitetssträvare” att våga göra inte bara som alla andra. Kanske också våga ta itu med de verkligt stora frågorna – som våra slumrande inneboende möjligheter också bjuder oss till.

    Då kanske förnedrings-teve också kan tappa sitt sug? Denna uppenbarligen så gångbara underhållningsgenre är ett annat av de samtidsfenomen som fick Manfred Lütz att skriva sin uppmärksammade bok; han kallar det människoförakt som kvällsnöje, ett av symptomen på samhällsklimatsjukan.

    Nå, den där normaliteten, hur ser den då ut? Förutom att beskriva den som grå, likadant kostymerad eller rentav uniformerad, och i grunden styrd av skräck för att avvika från massan – eller normerna i den egna subkulturen – konstaterar författaren att normaliteten egentligen inte finns. Den är bara ett självbedrägeri.

    Flexibilitet hör också till bilden – även det ett av dagens honnörsord.

    Att göra som folk gör mest kan vara förödande – fast det beror förstås på vad de gör. Chefspsykiatern Lütz drar sig inte för att vara drastisk, och drar exempelvis paralleller till hur det gick i hans hemland på 1930- och 1940-talet. Ett illavarslande indicium av i dag är en aggressiv och oförsonlig ton i det offentliga samtalet – inte minst i de så kallade sociala medierna. Fenomenet att hänga ut, trakassera och rikta negativa nätkampanjer mot dem med avvikande ståndpunkter hör hit.

    Apropå smidig följsamhet nämner han programledaren som i tysk efterkrigs-teve hyllade de demokratiska idealen, lika entusiastiskt som han nyss hyllat de bruna; han fick sluta då historien kom upp till ytan.

    Boken öppnar förresten med att slå fast att Hitler var just normal, monstruöst normal. Icke psykiskt sjuk. Liksom Stalin.

    Att beskriva diktatorer som dessa som galna är att banalisera de historiska katastrofer som hör ihop med deras namn, skriver Lütz. Det var bland annat uthållig målmedvetenhet och brutal effektivitet som gjorde deras förbrytelser möjliga; ingen psykiskt sjuk är i stånd till något liknande, menar han. Illgärningarna var onda, och avskyvärda, helt enkelt.

    För den klarsynte dr. Lütz är normal för övrigt något av ett skymford.

    Ylva Herholz
    är journalist och kulturskribent.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X