Jakten på det perfekta inflationsmåttet

Under strecket
Publicerad
Annons

apropå | Riksbankskritik
Inflation är enkelt att förklara men svårare att mäta. Den svårigheten har orsakat irritation bland svenska marknadsanalytiker - en irritation som riktar sig mot Riksbanken. Men missnöjet kanske mest handlar om att det ibland är svårt att hålla flera saker i huvudet samtidigt.
Om en tidigare amerikansk president sas att han hade svårt att gå och tugga tuggummi samtidigt. När Riksbanken ändrar en enkel handlingsregel för styrräntan är det kanske inte längre fråga om att både gå och tugga tuggummi utan även om att hålla ögonen på vägen. Det blir svårt för en del.
Riksbanken ska självständigt sköta penningpolitiken vilket innebär att upprätthålla ett stabilt penningvärde. För att klara det har man bestämt att inflationen - den allmänna ökningen av prisnivån - ska vara 2 procent. Både för låg och för hög inflation har sina risker och kostnader. Därför har 2 procent bedömts som en lämplig nivå.
Om inflationen är för hög ska ekonomin kylas av genom högre styrränta. Om inflationen är
låg stimuleras ekonomin genom sänkt ränta.

Först var det inflationen enligt KPI (konsumentprisindex) som gällde. Det är ett lättfattligt mått men är trots det väldigt invecklat att beräkna.
I slutet på 1990-talet började man använda andra inflationsmått för att öka träffsäkerheten i prognoserna. Genom att räkna bort vissa kostnader från KPI, som räntekostnader för egnahem, fick man fram den underliggande inflationen. Den hade olika namn beroende på vad som drogs bort.
I Sverige var det inflationsmåttet UND1X som användes för att styra mot det tvåprocentiga inflationsmålet.

Annons
Annons
Annons