Annons
X
Annons
X
Kultur
Recension

Jäktat liv som Kiki

SERIEBOK. Kiki från Montparnasse Av Catel Muller & José-Louis Bocquet 375 s. Kolik förlag

(uppdaterad)

Sällan vilar serieböcker så tungt i knäet som den cirka 380 sidor tjocka ”Kiki från Montparnasse”, stor och lila med Man Rays kvinnoinstrument på omslaget, Kikis berömda ryggtavla. Jag undrar vad en musa är. Kallar musan sig själv musa? Kan det vara något mer än en utifrånbeskrivning? Kiki hade flera parallella karriärer, vilket understryks i Mullers och Bocquets berättelse, här i översättning av Oskar Sjölander. Hon satte upp kabaréer, målade och sjöng, åkte till USA för att bli filmstjärna. Men det var som kropp i den modernistiska konsten hon gjorde sig mest känd.

Kikis liv är här indelat i trettio kapitel, vardera presenterat med ett årtal och en husfasad. Barnet Kiki föds som Alice Prin år 1901 och ritas fram med vilda ögon, en Olof Landströmsk näsa, två kyliga föräldrar. I tonåren flyttar hon till sitt Paris, jobbar på bageri, drömmer mardrömmar om kriget. Hon blir bekant med konstnärskvarteren i Montparnasse och börjar sitta modell för konstnärer och fotografer, alla mer eller mindre odrägliga. Man Rays stiliserade figur rör sig genom historien som en liten vresig Kalle Anka. Kiki är snudd på okränkbar men sällan tillfreds, alltid på väg någon annanstans.

Mycket skall hinna hända på femtio år, och den grafiska romanen har en förmåga att orka bära stora mängder information. Men, flera gånger tappar jag intresset. Det är som om Kikis problem även blir berättelsens: en jäktad rädsla för det stillastående, där man i stället för att gestalta väljer att redogöra, fara vidare. Kanske är det serieskaparnas vördnad inför någon annans hela livskronologi som utgör ett hinder.

Annons
X

När formen i stället tillåts ta ett tydligt grepp om linjära skeenden blir berättelsen lika okuvad som sin huvudperson. Serierutor bryts upp och ger plats åt Atlantens vågor och måsar kring båten mot New York, Kiki med plym i pannan drickandes vin ur tekoppar. En maskeradbal får fylla ett helt uppslag, och folkhopen ser rakt in i ögonen på sin betraktare. Närmast i bild står Moise Kisling med surkål på huvudet.

Ofta råder en sorts stumfilms-estetik, med tunga tårar och förmanande pekfingrar. Kiki blir avmålad men verkar lite ledsen tycker konstnären (som kallat henne syfilistisk hora strax innan). Så han grimaserar, släpper sig. Och hon börjar skratta, släpper sig hon med. De skrattar ännu mer. Men precis som i filmhistorien blir det problem när folk börjar tala. ”Jag har hämtat lump hos borgerskapet” kan det låta, eller, ”En bulle i ugnen kan hjälpa en att få en rik karl på kroken, men den kan också göra livet till ett elände”. Kanske lät det bättre på franska, tänker jag.

När valkarna och vingligheten kommer är det som om berättelsen plötsligt kommer nära sin person och blir angelägen på riktigt. Ingenting särskilt händer, Kiki står på sin balkong och sjunger för sig själv. Det blir levande, men där dör hon, medelålders och ensam. Musor åldras inte, överviktiga alkoholiserade kvinnor agerar inte galjonsfigurer i konstnärskap.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ida säll

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X