Perfect Guide

Jaget har förgiftat den svenska krönikörskulturen

Svensk subjektiv journalistik dog en smula när kåserierna för några decennier sedan började kallas krönikor.

Annons
X

Skillnaden illustreras inte minst av hur äldre kåserier sedermera kommit att beskrivas i modernare krönikor: som ett skällsord. Och då menar jag inte att krönikörers nidbild av kåserier är riktig, utan att den tvärtom pekar på problemet med många svenska krönikörer.

Ett kåseri är, enligt dagens krönikörer, en som inte "vill" något, som inte driver en "tes", som bara står och dumglor.

Krönikören anser sig ha en rasion d’être i debatten medan kåsören bara fyller ut med fluff. Krönikören tänker så det knakar medan det enda som knakar hos kåsören är en fridfull gungstol i en stuga i skogen.

Men egentligen behöver jag väl bara säga namnen på en 1950-talskåsör versus en 2010-talskrönikör för att mitt gamla mynt ska trilla ner:
Pär Rådström versus Jan Guillou.
Ja, ni förstår.

Pär Rådström kunde skriva de vassaste urbana betraktelser över samtiden för 60 år sedan – över hur kontinentala kryddor hottade upp krog-Stockholm och hur de hippaste hippa började dricka tjeckiskt öl – men han skrev sällan ordet "jag". I jämförelse misslyckas Jan Guillou med att alls beskriva samtiden eftersom han bara skriver ordet "jag".
Detta "jag" har förgiftat den svenska krönikörs-
kulturen. Betraktelser blir inte på riktigt, inte riktigt inkända och undersökta, utan i stället högt svävande luftballonger uppblåsta med syre från krönikören själv och inte från verkliga miljöer och situationer.

Som när en Expressenkrönikör nyligen skrev om hur familjen hämtat hem sin nya hund från ett Kalifornien där, enligt skribenten, hunden är mer välkommen än hundägaren "på 98 ställen av 100". Medan det hundhatande Sverige får henne att känna att hon "går runt med en nedkissad massmördare vid sin sida".

Eftersom det rätt länge nu pratats om en hundvälkomnande krogtrend i Stockholm började jagkolla upp fakta. Och fann omgående att Kalifornien har hårdare hälso- och hygienlagar än Sverige när det gäller hundar och matställen. Trenden i Los Angeles är att acceptera hundar på gården – in i lokalen kommer de långt mer sällan än i Sverige. Via aktuella trendspaningar och guider i svenska medier räknar jag snabbt till (minst) 104 kaféer och restauranger i Stockholm där hundar är välkomna hela vägen in.

En traditionell litterär kåsör i Pär Rådström-skolan hade kanske också börjat fundera utifrån hur härligt det var att hämta upp sin nya hund i ett soligt Kalifornien … men sedan gjort jobbet på riktigt. Använt jaget enbart som utgångspunkt och inte som slutpunkt. Hittat fram till den genuina betraktelsen över hur Sverige må jaga ensamkommande tonåringar ur landet men välkomnar hundar överallt.

Men det som fattas i dag, i tesdrivandets tidevarv, är kanske inte i första hand ett kollektivt minne av 1900-talets svunna mästarkåsörer utan en förståelse för varifrån vi fått den tesdrivande traditionen. Nämligen från den akademiska anglosaxiska argumentationskonsten, som kretsar mer kring disputation och objektiv tesbärighet än egna åsikter.

När jag på Twitter invände mot hundkrönikörens självsuggererade krönika reagerade hon med att bli sårat aggressiv. Men mothugg från en opponent är inget personligt angrepp utan tesdrivandets naturliga konsekvens. Krönikörer bör, som både startpunkt och slutkorrektur, söka hålen i sina egna teser genom att visualisera läsarnas möjliga motargument.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen