Annons
Foto: Emma-Sofia Olsson

”Jag vill fota allt – nästan för otroligt”

Det är första gången jag åker helikopter. För att vara ärlig är det första gången för flera saker. Jag har aldrig tidigare varit i Ritsem, aldrig varit på kalvmärkning eller aldrig tältat i vuxen ålder, trots att jag är uppvuxen i Kiruna.

Bildfördjupning —
Publicerad

När jag och Jonas Fröberg senast mötte Jan Erik Länta och bestämde att vi skulle komma till Jåhkågasskas kalvmärkning var det spirande vår i Jokkmokk. Vi var alla tre tveksamma till om resan skulle bli av men vi ville göra ett försök.

Från vänster: Erik-Amma Pirak som kört cross. Mattias Pirak tillsammans med brorsonen Jon-Alvar Pirak och dottern NikeSunna Märak Pirak.
Från vänster: Erik-Amma Pirak som kört cross. Mattias Pirak tillsammans med brorsonen Jon-Alvar Pirak och dottern NikeSunna Märak Pirak. Foto: Emma-Sofia Olsson

Kalvmärkningen sker när det passar djur och natur, det går helt enkelt inte att bestämma en dag långt i förväg. Men trots tvivel blir resan av och vi får flyga med helikopter från Ritsem och in i Padjelanta nationalpark.

Några av motorcrossförarna som driver renarna in i hagen inför märkningen.
Några av motorcrossförarna som driver renarna in i hagen inför märkningen. Foto: Emma-Sofia Olsson
Tältlägret vid kalvmärkningshagen. Från vänster Erik-Amma Pirak och Mattias Pirak tillsammans med hunden Jussi.
Tältlägret vid kalvmärkningshagen. Från vänster Erik-Amma Pirak och Mattias Pirak tillsammans med hunden Jussi. Foto: Emma-Sofia Olsson

Några av motorcrossförarna som driver renarna in i hagen inför märkningen. Tältlägret vid kalvmärkningshagen. Från vänster Erik-Amma Pirak och Mattias Pirak tillsammans med hunden Jussi. Foto: Emma-Sofia Olsson

Vi landar på kvällen i Boarkka, fixar med tältet och äter mat. Sedan följer vi Jan Erik för att se när renarna drivs in i hagen. Vi lägger oss på marken när renarna närmar sig med motorcyklarna efter sig. Ser renarna oss kan de bli rädda och springa åt ett annat håll.

Jessica Länta tillsammans med dottern Astrid Länta, 9 år.
Jessica Länta tillsammans med dottern Astrid Länta, 9 år. Foto: Emma-Sofia Olsson

Kalvmärkningen äger rum under natten eftersom temperaturen är svalare då, och när den väl börjar vill jag fota allt. De fem timmarna i kalvmärkningshagen går fort och långsamt på samma gång. Ljuset är fantastiskt. Vid en tidpunkt uppenbarar sig till och med en regnbåge på himlen. Det är nästan för otroligt.

Jan Erik Länta märker en av sina renkalvar. Märkningssnitten görs i örats brosk där kalven saknar känsel.
Jan Erik Länta märker en av sina renkalvar. Märkningssnitten görs i örats brosk där kalven saknar känsel. Foto: Emma-Sofia Olsson
Vaja med kalvar och regnbåge.
Vaja med kalvar och regnbåge. Foto: Emma-Sofia Olsson

Jan Erik Länta märker en av sina renkalvar. Märkningssnitten görs i örats brosk där kalven saknar känsel. Vaja med kalvar och regnbåge. Foto: Emma-Sofia Olsson

Det finns 51 samebyar (geografiska områden och ekonomiska föreningar) i Sverige. 33 av samebyarna är fjällsamebyar och tio är skogssamebyar. De resterande åtta är koncessionssamebyar, i dem bedrivs renskötsel med särskilt tillstånd.
Det finns 51 samebyar (geografiska områden och ekonomiska föreningar) i Sverige. 33 av samebyarna är fjällsamebyar och tio är skogssamebyar. De resterande åtta är koncessionssamebyar, i dem bedrivs renskötsel med särskilt tillstånd. Foto: Emma-Sofia Olsson

Efter att renarna släpps ut ur hagen i gryningen börjar vajorna återigen leta efter sina kalvar. Kalvarna brölar och de som inte hittar sina mammor samlas på en liten kulle. Det är hjärtskärande. Jan Erik förklarar att det brukar ordna upp sig efter någon timme.

En av kalvarna bröt benet, John-Mathis Länta bär upp den till tältlägret för att slakta den.
En av kalvarna bröt benet, John-Mathis Länta bär upp den till tältlägret för att slakta den. Foto: Emma-Sofia Olsson

Morgonen efter vaknar vi tidigt på förmiddagen. Tältet är alldeles för varmt och solen står högt. Utanför bjuder Göte Grahn på nykokt kaffe och vid hans eldplats ser vi hur de andra börjar vakna, en efter en.

Renarna släpps ur hagen och ut på fjället när märkningen är avklarad.
Renarna släpps ur hagen och ut på fjället när märkningen är avklarad. Foto: Emma-Sofia Olsson

Helikoptern hämtar oss och vi får tillsammans med Jan Erik och tre tyska turister flyga till Jåhkågasskas sommarviste i Arasluokta en knapp mil bort från kalvmärkningsplatsen. Vi skyndar oss och hälsar på de få som är där, bland annat får vi hälsa på Christina Länta, Jan Eriks mamma, i hennes torvkåta.

Utanför smattrar helikoptern.

Jåhkågasska tjielldes tältläger i Boarkka  där kalvmärkningen ägde rum. Kalvmärkningshagen är på höger sida om vattendraget.
Jåhkågasska tjielldes tältläger i Boarkka  där kalvmärkningen ägde rum. Kalvmärkningshagen är på höger sida om vattendraget. Foto: Emma-Sofia Olsson
Christina Läntas torvkåta (goahte). I sommarvistet i Arasluokta vid sjön Virihaure.
Christina Läntas torvkåta (goahte). I sommarvistet i Arasluokta vid sjön Virihaure. Foto: Emma-Sofia Olsson

Jåhkågasska tjielldes tältläger i Boarkka  där kalvmärkningen ägde rum. Kalvmärkningshagen är på höger sida om vattendraget. Christina Läntas torvkåta (goahte). I sommarvistet i Arasluokta vid sjön Virihaure. Foto: Emma-Sofia Olsson , Emma-Sofia Olsson

Christina Länta i sin torvkåta (goahte).
Christina Länta i sin torvkåta (goahte). Foto: Emma-Sofia Olsson

Jag tar några bilder. Pratar, fotar. Allt går snabbt, vi har inte tid att stanna.

Vi landar i Ritsem mindre än ett dygn efter vi for därifrån. Jag är helt slut. Minns knappt vad jag har fotat. Vi andas ut. Nu är det bara 30 mil i bil kvar för att komma till Kiruna och flyget tillbaka till Stockholm.

Kalvmärkning i Boarkka i Padjelanta Nationalpark tillsammans med Jåhkågasska tjiellde. (Jåhkhågasska sameby) Lena Viltok (t.h.) med sin son Mickel Viltok Länta.
Kalvmärkning i Boarkka i Padjelanta Nationalpark tillsammans med Jåhkågasska tjiellde. (Jåhkhågasska sameby) Lena Viltok (t.h.) med sin son Mickel Viltok Länta. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons
Annons
Annons