Krönika

Stina Cederholm:Jag vårdar en skatt av goda matminnen

Stina Cederholm

En paltmiddag med vänner väcker minnen. Stina Cederholm reflekterar över omsorgerna hon fått i en familj där en god måltid varit ett handfast sätt att visa kärlek.

Under strecket
Publicerad
Annons

MATNYTTIGT

Förra helgen var jag hos en vän som bjöd på pitepalt. Vi var några norrbottningar i förskingringen som njöt i stora drag av denna nostalgitripp, medan våra tillkomna familjemedlemmar hade svårare att förstå storheten i den grå lilla klumpen. För värdinnan var det första gången hon kokade palt och hon hade haft benäget stöd per telefon av sin mor i Luleå: ”Låt nu potatisrivet rinna av i ett durkslag, så behöver du mindre mjöl sen”, var ett av de värdefulla råden.

Det väckte minnen från min egen mors paltkok när jag var liten. Men också insikten om att jag inte längre kan prata mat med min mamma. Jo, jag kan berätta för henne vad vi har ätit och vad hon brukade laga och vilka råd hon gett mig genom åren. Hon blir glad av att höra detta. Men hon minns inte själv alla fantastiska rätter hon åstadkommit. Än mindre allt hon lärt mig.

När mamma slutade att laga mat var nästan den svåraste delen med hennes förlorade minne. Från att ha varit en person som det sista hon gjorde innan hon lade sig på kvällen var att plocka fram råvaror ur frysen till nästa dags middag, kunde hon plötsligt inte överblicka en måltid. Och det kom så snabbt.

Annons
Annons

För bara några år sedan när jag fyllde jämnt och det ordnades en överraskningsmiddag för mig kom mamma till Stockholm från norr, med alla ingredienser till min favorittårta färdigmåttade i små plastpåsar för att baka på plats: ”Jag tänkte att det var lika bra att göra hemma där jag var säker på att jag hade allt.”. En mors vedermödor. En kärlekshandling som är större än man förstår just när man får den.

Det går nästan inte en dag utan att jag påminns om de många tips som jag fått av mamma genom åren. De konserverade körsbärstomaterna på butikshyllan upptäckte hon långt före mig. Allt i den våg av surdegsbakande och groddande och makande av müsli (eller granola som det så trendigt kallas i dag) höll hon på med redan på 70-talet hemma i Gullringshuset i Boden. Det var inte alltid vi döttrar hade vett att uppskatta alla de fantastiska grytor hon testade att laga eller det goda surdegsbrödet med skållat grovt i. ”Vedklabbar” kommer jag ihåg att vi kallade de mättande limporna för. Och långt genom åren retade vi henne för den ungerska grytan pörkölt som fanns på repertoaren ett tag.

Men när jag – och mina systrar – blev äldre förstod vi vilken skatt vi växt upp med och vilken rikedom det är att ha fått med sig denna matglädje i livet. För det mesta pratade jag gärna mat med mamma i våra telefonsamtal när jag flyttat hemifrån. Det var ett ömsesidigt sätt att nå varann och visa kärlek. Men det hände också att vi undvek en eller annan konflikt genom att uppehålla oss vid matprat. Som vuxen har jag också kunnat komma hem med nya influenser från storstaden och då har mamma stått som ett nyfiket barn vid min sida för att lära sig.

Det nya som hänt när mamma slutat laga mat är att pappa – 83 år – tagit vid. Han tycker att det är hans tur nu – efter att i nästan 60 år undfägnats mammas goda mat – att ge till henne. Pappa som nästan aldrig stått vid spisen googlar nu recept och sms:ar matfrågor till mig.

Livet är outgrundligt och jag inser att vi sällan har vett att uppskatta saker tillräckligt medan de finns. Men det fina är att en förändring kan leda till något nytt och bra, bara man ser det.
 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons