Jag ser er, publiken

Under strecket
Publicerad
Annons

krönika | Fredag 20 december
Publiken - fattar ni vilken makt ni har? Tro mig, jag har turnerat med en föreställning i hela landet från Strömstad till Haparanda och stått där ensam på scenen och jag säger bara en sak - ni ska inte tro att ni kan gömma er där i mörkret! Jag ser och hör er allihopa. Jag minns varenda nuna från salongerna. Ni är på scenen lika mycket som jag. Varenda prassel, grymtning, nysning fnitter och fnys märks och har betydelse för hur föreställningen blir. Varenda ansiktsskiftning, från misstroende till häpenhet till fniss till flatgarv till gråt noterar jag. Men dom med stenansikten som bara kom med för att frugan tjatade kan lika gärna stanna hemma. Jag blir illa till mods för att inte tala om frugan som sitter där och vrider på sig och tittar omväxlande på mig och på stenansiktet, petar honom i sidan, det där var väl roligt? Om han inte reagerar blir hon olycklig och vågar inte ha roligt själv. Jag begär inte att dom ska ha nåt gummiansikte som spritter av glädje och sorg, men
jag säger bara till alla kvinnor med män med stennyllen: Lämna honom hemma! Eller för den del lämna honom åt sitt öde över huvud taget.

Ibland får man däremot mycket respons, som tjejen i Haparanda som hade ett skratt som ett klockradioalarm som bara tjöt om och om igen och inte gick att stänga av. Till slut stannade hela föreställningen av och jag och alla andra i publiken bara skrattade åt henne och hon skämdes ihjäl och fösökte gömma sig i knät på pojkvännen men kunde ändå inte sluta med alarmskrattet. I Övertorneå blev föreställningen hemsökt; det visslade och susade som om en utomjording försökte få kontakt, ingen fattade vad det var, jag skällde ut min ljudtekniker och arrangörerna, men till sist kom det fram att det var en hörapparat som hade fått rundgång.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons