Annons
X
Annons
X

”Jag misstänkte aldrig att Boris var en luring”

Boris Benulic var så karismatisk och populär att bolagsstyrelser gjorde vågen. Nu misstänks han ha fifflat bort miljarder. Anders Sundelin nystar upp härvan kring elbolaget och förlaget Kraft & Kultur.

(uppdaterad)
Foto: THOMAS MOLÉN

Det var en nyhet som gick in på alla förstasidor: Storsvindel i elbolaget Kraft & kultur, det sjätte största i landet. 1,8 miljarder kronor saknades i bokföringen. Bedrägeriet hade pågått under många år. ”Vi är skakade av det vi just nu upplever”, sa bolagets norska ägare Troms kraft i ett pressmeddelande. ”Allt tyder på att bolaget är drabbat av omfattande räkenskapsmanipulation.”

Vd Boris Benulic, som hade avgått en vecka tidigare eftersom han ”kände sig sliten”, välkomnade polisanmälan. Han sa: ”Det är en mycket komplicerad situation. Så det är bäst att studien får ha sin gång i lugn och ro.” Det var den 22 november 2011.

**Nästa dag intervjuades **Boris Benulic i Expressen och därefter i Dagen. Nu var tonen en annan. Han talade om hundratals miljoner som spekulerats bort. Han sa: ”Styrelsen väljer att mörka sanningen, och talar om bokföringstekniska fel och fiffel. Den vet mycket väl vad som hänt, men de vill inte berätta.”

Annons
X

17 månader senare, i april 2013, häktades han och två andra personer. De släpptes efter en månad. I maj 2014 inlämnades en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt från vice chefsåklagare Lennart Gollard mot Boris Benulic och en tidigare ekonomichef. Boris Benulic misstänks för grovt svindleri och grovt bokföringsbrott, den andre för medhjälp härtill. Stämningsansökan gäller 2003 och har lämnats in för att de misstänkta brotten inte ska hinna preskriberas. Ett åtal för hela perioden 2003–2010 ska komma under hösten.

Enligt åklagaren har Boris Benulic och hans medbrottsling manipulerat balansposten ”upplupna intäkter” så att förlust har vänts till vinst. Bolagets prekära situation har därför inte kunnat utläsas av bokföringen. Upplupna intäkter är detsamma som levererad men ännu inte fakturerad el. Betalningen ska alltså komma, bara fakturan skickas iväg. 156 miljoner kronor finns på plussidan i årsredovisningen för 2003 men inte i verkligheten, är alltså luft. Det hävdar åklagaren.

Boris Benulic och hans medhjälpare förnekar brott.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **I ett av **polisförhören säger Benulic att han själv räknat fram upplupna intäkter varje månad, att han använt den enda möjliga ”beräkningsmodellen” och att han jagat ekonomiavdelningen för att få bättre specifikationer. Han säger sig inte ha fått ”rätt siffror”. Han säger ”att det inte kan finnas minsta rationellt eller känslomässigt eller religiöst eller något annat skäl för honom att sitta och prissätta luft”.

    Idén var lite märklig, i alla fall ovanlig. Bolaget skulle sälja grön el, det vill säga elektricitet från förnybara källor – vattenkraft och vindkraft framför allt – men också böcker och ekologiska produkter. ”Kraft & kultur vänder sig till kunder i alla kategorier som är intresserade av miljö och kultur och som vill använda sin tid rationellt”, som det heter i bolagets årsredovisning 2003. Troms kraft ägde bolaget. I styrelsen satt vd:n Boris Benulic och hans goda vän Eva Helmenius, ordföranden kom från Norge och hette Knut Einar Olsen.

    2000 anges som startår. 2001 omsatte bolaget 192 miljoner kronor, gick med en förlust på 3,7 miljoner. Ägaren sköt till pengar. 2002 hade omsättningen ökat något, förlusten tredubblats. Framgångar utlovades: 90 kommuner och kommunala bolag hade skrivit kontrakt med Kraft & kultur, ytterligare 70 var på gång, bland dem Stockholms stad. Ägaren sköt till nya miljoner, resten täcktes med banklån. 2003 kunde bolaget äntligen redovisa vinst.

    När Boris Benulic i januari 2005 talade vid en konferens anordnad av Nordlys, Nordnorges största mediehus, presenterades han som mannen som kunde påvisa ”en verksamhetsutveckling från 0 till 900 miljoner kronor på tre år”.

    – Jag är antagligen den ende här som vet vad jag pratar om när det gäller affärer och kultur, sa han från podiet.

    Priset var inte hemligheten, förklarade han. Hemligheten bakom framgången var gröna värderingar, ett gott namn och ett gott rykte:

    – Och vi är hungriga, trevliga och tycker om att prata med folk.

    – Vi ska inte bara ge folk el, utan också bröd och skådespel, förklarade ordföranden Knut Einar Olsen.

    Tidskriften Voltaire gavs ut som kundtidning, varannan månad, kom med fakturan, presenterades som ”Sveriges största kulturtidskrift”. Man bjöd på välmatade temanummer om alkohol, Finland, djur och dygd, publicerade reportage från det svarta Amerika, svenska krisorter, Jemen och Eritrea, uppmärksammade så vitt skilda författarskap som Karl May, Lars Gustafsson och Patricia Highsmith.

    Förlaget Voltaire publishing gav ut deckare och lightporr, därtill tungviktare som Ben Kiernans ”Blod och jord: historien om folkmord och utrotning” och Kenan Maliks ”Från fatwa till jihad”. Tillsammans med Johan Norberg, tidigare på Timbro, skrev och gav Boris Benulic ut pamfletten ”Allt om Naomi Kleins nakenchock”, ett angrepp på Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”. Kraft & kultur sponsrade kulturfestivaler, seminarier och konstutställningar, Riksteatern och Festspillene i Bergen.

    Företaget hade flyttat från en lägenhet på Regeringsgatan till en lägenhet på Skånegatan och från Skånegatan till kontor vid Hötorget och från Hötorget till World Trade Center och snart skulle man flytta till ännu större lokaler i Globen.

    **På Bokmässan i **Göteborg blev det med tiden svårt att undkomma Kraft & kultur. Man slog på stort med författarsamtal och bokpresentationer – också från andra förlag: Mankell var där, även Läckberg och Edwardsson – och man bjöd på rättvisemärkta kläder och skor och hundaccessoarer, rockabilly och amerikansk bourbon, jukebox och flipperspel, kostnadsfri bröllopskonsultation.

    2008 hade man kört in en vit amerikanare och ställt på scen. 2010 kom miljökämpen Ralph Nader, en gång amerikansk presidentkandidat. 2011 fick alla som tecknade ett elavtal med Kraft & kultur 400 kronor att handla för. Och bakom allt fanns Boris Benulic – vd, chefredaktör, förlagschef – i vit skjorta och blank kostym, aldrig slips, alltid med ett vänligt litet leende, en minut över, till den som ville byta några ord.

    Upplupna intäkter?

    Vi återkommer till dem.

    Harald Holst träffade Boris Benulic på Ordfront i slutet av 90-talet. Han hade anställts som ombudsman i den snabbt växande föreningen efter att ha stått vid bandet på Volvo Torslandaverken i många år.

    – Jag jobbade med Boris i lokalerna högst upp på Bellmansgatan. Kvällar och nätter. Han var aldrig rädd för att hugga i. Vi funkade skitbra ihop. Jag tyckte att han såg ut som Gyllenhammar och det sa jag till honom första gången vi träffades. Det tyckte han var roligt.

    Boris Benulic arbetade som redigerare och annonsjägare på Ordfront Magasin. Han hade fyllt 40 och kom från Eskilstuna-Kuriren där han varit redigerare, reporter, nattchef, recensent: en blixtsnabb skribent, flitig, stack gärna ut hakan. Han hade befunnit sig på yttersta vänsterkanten – det visste alla; därför var han kontroversiell – men de som arbetade tillsammans med honom säger att han var en hygglig kille, resonabel, intelligent. Han skrev bra. Han levererade alltid. Han hade läst förvånansvärt mycket. På Ordfront Magasin var intrycket detsamma.

    – En arbetsmyra. Lätt att ha att göra med. Jag gillade honom väldigt mycket säger Björn Eklund som var med och anställde Boris Benulic.

    Detta var en tid då Ordfront, som startats 1969 av ett sexmannakollektiv i Småland, skördade friskt: 24 000 medlemmar vid utgången av 1999, 32 anställda, nio lokalavdelningar, 65 miljoner i omsättning och en utgivning på 50 böcker om året, dessutom detta Ordfront Magasin som trycktes i större upplagor än någon annan kulturtidskrift i landet, friare i tanke och handling än annat på vänsterkanten.

    Där skrev Göran Greider, Sven Lindqvist och Noam Chomsky, även Eva Moberg, Claes Hylinger och Amartaya Sen. Statsminister Göran Persson mötte Henning Mankell i ett samtal om kultur och politik och det var den senares enastående framgångar, allt större inkomster, som utgjorde grunden till expansionen. Det verkade finnas hur mycket pengar som helst.

    **Boris Benulic skrev **inte mycket mer än ett reportage och ett par ledare, varav en förklarar varför det är rationellt att rösta på Kristdemokraterna. (De värnar familjen då andra är beredda att sälja ut sina morsor.)

    Sedan ryckte man Boris Benulic från tidskriften och placerade honom som marknadschef för alltihopa.

    – Han kom på väldigt många idéer som var nydanande. Det fullkomligen sprutade idéer ur honom, säger Leif Ericsson, som var vd på Ordfront, när han ska förklara vad som följde.

    Boris Benulic slöt avtal med 7-Eleven, med kaféer och musikfestivaler. I tidskriften fanns plötsligt annonser från Audi och Croatian tours, Svensk filmindustri och Musik vid Siljan, Gripsholms värdshus och JAK medlemsbank. Ett år fick alla besökare på Bokmässan en tygkasse med Ordfront-loggan på – och montern blev större och större, och var till sist större än både Bonniers och Norstedts. (”Det här”, kunde Henning Mankell höras sucka, ”kostar *mycket *pengar.”) Alla anställda fick veta att medlemsantalets branta kurva uppåt framför allt berodde på Boris. På ett styrelsemöte föreslog Leif Ericsson att de skulle göra vågen för honom och det gjorde de.

    Harald Holst såg en baksida.

    – Av 100 idéer var 99 galna, en genial. Han lovade saker som han inte höll. Han skulle åka på föredragsturné i norr och dök bara inte upp. Göteborgs spårvagnar skulle klistras med Wallander-affischer, det var naturligtvis Boris idé, och vi stod där på morgonen och väntade på den första spårvagnen och den kom men inte fan fanns där några affischer. Han hade bara inte fixat det.

    Vad sa han?

    – Ingenting. Allt bara rann av honom.

    En måndag i mitten av juni 2000 tvingades Boris Benulic att på stående fot skriva ett avtal – ”Härmed avslutar jag med omedelbar verkan mitt uppdrag för Ordfront” – sedan han gång på gång överskridit sina befogenheter, ingått kontrakt utan att informera sina uppdragsgivare, låtit Ordfront betala privata utlägg. Detta enligt Leif Ericsson som varit hans ivrigaste tillskyndare, men som nu bad om hans nycklar. I stället för polisanmälan – vilket diskuterades – förband Boris Benulic sig att gottgöra Ordfront för utgifter han åsamkat dem, sammanlagt drygt två miljoner kronor.

    – Det tog ett par år, men han betalade, säger Leif Ericsson.

    **Då hade Boris **Benulic hunnit starta och sedan krascha med Hellefors kulturdistribution. Det tog ett år. Det var ett embryo till Kraft & kultur: samma idé, inga pengar. När konkursansökan för Hellefors kulturdistribution lämnades in vid Stockholms tingsrätt hade Kraft & kultur AB redan satts i verket. Konkursförvaltaren anmälde styrelseledamöterna Boris Benulic och Eva Helmenius till Ekobrottsmyndigheten för brott mot borgenärer, men den utredningen lades ner. Brott kunde ej styrkas. I bolaget saknades närmare 15 miljoner kronor. Hellefors kulturdistribution hade tagit över Boris Benulics skuld till Ordfront, och betalat.

    Knut Einar Olsen, som träffat Boris Benulic redan under dennes tid på Ordfront, säger på telefon från Tromsö att det var både Boris person och stora kontaktnät som fick Troms kraft att fastna för honom: han skulle kunna fungera som ”en dörröppnare” för ett norskt elbolag som hade svårt att expandera i hemlandet, därför sökte sig till Sverige.

    – Samarbetet gick väldigt bra. Kraft & kultur var en framgångshistoria fram till 2011.

    Och de larmklockor som klämtade redan hösten 2003?

    – Det visste vi i styrelsen ingenting om.

    Innan vi kommer till dem kan det vara på sin plats att jag säger något om mitt förhållande till Boris Benulic. Jag känner honom. Jag träffade honom på Ordfront före en resa till USA, jag hoppades kunna intervjua legendariske reportern Gay Talese i New York, hade sålt in idén till Ordfront Magasin och det visade sig att Boris – till skillnad från de flesta andra, också på Ordfront – hade läst Talese, kunde honom, älskade honom. Jag minns att när jag kommit hem och skrivit förgäves försökte få tag på Boris. Han ringde aldrig tillbaka.

    Jag hörde sedan rykten kring hans abrupta sorti från Ordfront, noterade hans uppdykande som vd för Kraft & kultur och sålde ett reportage från Afghanistan till Voltaire, men i maj 2010 påbörjade vi ett samarbete som skulle pågå fram till kraschen.

    Jag ville skriva om teaterkritikern Bengt Jahnsson, omstridd långt efter sin död; ingen var intresserad. Jag skickade ett mejl till Boris, förklarade som det var och fick omedelbart ett svar: ”Ack ja ... Vi är den femtioelfte redaktionen som tillfrågas ... man borde bli stött över att inte tillfrågas först. Men va fan ... Jahnsson var faktiskt extremt cool; just underdogmentaliteten i kombination med kraven på kvalitet och orginalitet.” Snabbt kom vi överens om artikellängd och pris.

    Det skulle bli en hel serie porträtt som vi döpte till ”Särlingar” och så kläckte Boris idén att ge ut dem i bokform, i pocket, en julklapp till alla kunder. Jag fick en redaktör, skulle träffa henne och Boris på ett möte i Globen.

    ”Boris?” sa hon när vi hälsat. ”Jag tror inte han kommer”. Men han kom, inrusande efter en så där tio minuter, med en bärbar dator som han höll ögonen på; han stannade i kanske en kvart och under den kvarten växte projektet till både en pocket, med texterna, och en påkostad coffee table-utgåva. Sedan försvann han ut genom dörren. Det var i juni 2011. Det var sista gången jag såg honom som vd för Kraft & kultur.

    Under tiden jag hade att göra med Boris lärde jag mig att han endera svarade direkt på ett mejl eller inte alls. Långa tider hörde jag ingenting. När jag under våren 2011 försökte få till stånd ett möte fick jag till sist ett svar: ”Absolut, bara jag någon gång vadar ur bokslutsträsket ...” Jag frågade honom när det kunde tänkas bli. Han svarade: ”Det lär du märka.”

    En annan sak jag noterade: han sa aldrig nej till något.

    Jag fick betalt till sista öret, utan krångel. Boken kom ut, som e-bok, på annat förlag. No hard feelings.

    Inger Fjellner var den som fick en varningsklocka att klämta. Hon var revisor för Kraft & kultur. Hon gillade Boris Benulic, säger i ett polisförhör att han från första stund gav intryck av en stark och världsvan person: ”Boris är tongivande och utstrålar kompetens och självsäkerhet.” Inför arbetet med bokslutet 2003 tyckte hon emellertid inte om vad hon såg.

    Det saknades underlag till uppgifter i bokföringen, bland annat posten upplupna intäkter – som dessutom var alltför stor i förhållande till vinsten. Boris hade själv hand om alla siffror, vilket var fel: det ska inte en vd syssla med. Det ändrades efteråt i bokföringen, vilket strider mot bokföringslagen. Utfaktureringen fungerade inte.

    ”Min uppfattning var att någonting var fel, men vad det var visste jag inte”, säger hon i förhöret.

    Hon gjorde egna uträkningar, som inte stämde med Boris Benulics, han lovade att ”titta på det” och han kom med nya siffror som Inger Fjellner inte heller fick att stämma. När hon bad om dokument försökte han ”prata sig ur situationen”.

    ”Då bestämde jag mig för att gå till botten med det.”

    Förhörsledaren: ”Då började problemen?”

    Inger Fjellner: ”Det kan man säga.”

    Hon fick plötsligt svårt att komma i kontakt med Kraft & kultur. De hade inte tid, de var upptagna, de ringde aldrig tillbaka. I februari 2004 fick hon veta att hon var utbytt som revisor.

    I sin anmälan till Patent- och registreringsverket den 27 februari 2004 skriver Inger Fjellner: ”Jag har i strid med aktiebolagens regler ej beretts tillfälle att fullgöra mitt uppdrag och utföra granskning i enlighet med god revisionssed av bolagets årsredovisning, bokföring och förvaltning.”

    Hon kontaktade Frode Danielsen, koncernrevisor, som vände sig till Kraft & kultur, ställde kritiska frågor, ville undersöka hur det stod till.

    Boris Benulic gick till motattack. ”Men nu måste luften rensas, det pratas för mycket skit och min tid är begränsad och mitt liv för kort för skitprat”, som det heter i ett svarsmejl till styrelsen. Förra revisorn, det vill säga Inger Fjellner, var ”helt inkompetent”, koncernrevisorn skulle inte komma och ”gnälla i efterhand”, Kraft & kultur hade alltid strävat efter ”ett levande organiskt samband med vårt moderbolag” och nu var han ”heligt förbannad” på tonen i Danielsens brev, på ifrågasättandet av hans förstånd och naturligtvis, om styrelsen så ville, ställde han sin plats till förfogande. Han fick stanna.

    När Frode Danielsen, två år senare, än en gång riktade kritik mot Kraft & kultur – särskilt bekymrade han sig om detta med upplupna intäkter och att ledningen inte betraktade det som en risk – svarade Boris Benulic med en retorisk fråga: ”Så vari skulle risken ligga? Att kommunerna går i konkurs?”

    Troms kraft skickade två styrelsemedlemmar till Stockholm och de lämnade vad de kallade en granskningsrapport: allt lugnt.

    Kraft & kultur var en framgångssaga.

    Knut Einar Olsen:

    – Jag misstänkte aldrig att Boris var en luring. Så vitt jag vet så var det ingen som hade den misstanken. Jag har jobbat hela mitt liv inom näringslivet och har träffat på en del sådana personer. Han var inte alls den typen. Han var ju en man som levde ett ganska beskedligt liv, ingen som drog omkring i flotta bilar, bodde flott, klädde sig i flotta kläder. Det fanns inga som helst indikationer på att han var oärlig.

    Elmarknaden är ytterst volatil. Priset svänger över dagen, timme för timme. Kraft & kultur producerade ingen egen el, ägde inga elnät, köpte i stället el genom Troms kraft som dagligen fakturerade dotterbolaget. Kunderna kunde man bara fakturera månadsvis, kanske kvartalsvis, i efterskott.

    Kundavtalen löpte på ett år, två år, tre år. Kostnaderna – inköp av el, elcertifikat, löner – täcktes genom priset man kommit överens med kunden om: rörligt, fast eller successiv prissänkning. Att komma överens om ett fast pris under tre år är självfallet en högoddsare: ingen vet hur kalla vintrarna blir.

    Jan Jäderberg vid SKL Kommentus, som bistår kommuner vid inköp och upphandling, säger att Kraft & kultur aldrig ställde till några problem.

    Om de skilde sig från andra elbolag?

    – Ja. De hade lägre priser.

    Det var, kort sagt, hemligheten bakom företagets framgångar bland Sveriges kommuner. Andra elbolag hade ingen chans att konkurrera. Det fanns bara en hake: Kraft & kultur hade inte säkrat sitt inköpspris, vilket alla andra gör, genom att på olika sätt se till att köpa till ett pris som aldrig överstiger det pris man säljer för.

    – Det är ofattbart att inte säkra priset, säger Jan-Inge Johnsen som kom till Stockholm för att ta hand om företagets utlandssatsningar.

    I stället tvingades han avskeda Boris Benulic och sedan ta över efter honom.

    – 70 procent av elkontrakten förlo-rade vi på, säger han.

    Halva personalstyrkan avskedades, ett 80-tal kontrakt med författare, fotografer och andra avslutades, 200 000 böcker i lager gick upp i rök; kulturen försvann – den hade bara kostat – kvar fanns kraften. Företaget bytte namn.

    Jan-Inge Johnsen använder uttryck som ”otroligt”, ”vanvettigt”, ”en ond spiral” när han ska beskriva det som hände. Och Troms kraft? Borde de inte ha ...?

    – Jo. Det är tydligt att man inte ville ta i det som verkade problematiskt. Du vet: det här har blivit en succé, låt oss inte pilla i det.

    I Kraft & kulturs årsredovisningar steg de upplupna intäkterna från 230 miljoner kronor 2003 till 1,6 miljarder kronor 2010. Boris Benulic säger i ett polisförhör att man var ”Sveriges dåligaste företag på att fakturera”. Det stämmer inte, säger utredarna. De har kommit fram till att Kraft & kultur ”var hemskt duktiga på att fakturera”. Det var frågan om luft, säger de. Det var för att dölja förlusten, få nya krediter.

    I utredningen citeras mejl från Boris Benulic till ekonomichefen om hur denna ska sköta bokföringen:

    ”Elintäkterna är mellan tummen och pekfingret 564 miljoner.”

    ”Kan du mejla den res och balans som föreligger för styrelsen per 060930. Jag har ju ’rensat’ i bokföringen, you know.”

    ”Fy fan, vilken gissningslek det här blir, med tanken på att vi har en diff på 160 kilowattimmar första kvartalet. Det får bli lite trail and error! Vad händer om du sätter in 276 millar på elintäkter?”

    Enligt egna beräkningar har Troms kraft tillfört sitt dotterbolag i Sverige 2,1 miljarder svenska kronor sedan 2001. De har gått i borgen för banklån för ungefär lika mycket. De har stämt den revisionsbyrå och den revisor som tog över efter Inger Fjellner på 1,7 miljarder kronor. I den granskning av Troms kraft som Nord-Troms tingsrätt låtit göra avslutas den del som handlar om Kraft & kultur med orden: ”Ledningen i TK följde inte upp de misstankar som förelåg /.../ TK saknar tillräckliga kontrollfunktioner och tillräcklig kompetens.”

    Boris Benulic sysslar numera med att ordna barbecuekvällar runt landet. Hos kronofogden finns 13 fordringsägare noterade som kräver honom på sammanlagt 1 140 000 kronor, i runda slängar.

    Text: Anders Sundelin

    Illustrationer: Thomas Molén

    Anders Sundelin

    Annons
    Annons
    X
    Foto: THOMAS MOLÉN Bild 1 av 8
    Foto: THOMAS MOLÉN Bild 2 av 8
    Foto: THOMAS MOLÉN Bild 3 av 8
    Foto: THOMAS MOLÉN Bild 4 av 8
    Foto: THOMAS MOLÉN Bild 5 av 8
    Foto: THOMAS MOLÉN Bild 6 av 8
    Foto: THOMAS MOLÉN Bild 7 av 8
    Foto: THOMAS MOLÉN Bild 8 av 8
    Annons
    X
    Annons
    X