Annons

Jag minns. Svenska folket berättar om sitt 1900-tal”Jag minns”-boken gör det förflutna levande

Den bästa skildring av min tid och mitt århundrade jag någonsin har läst. Så sammanfattar författaren Majgull Axelsson upplevelsen av ”Jag minns”, en unik historiebok som bygger på minnen nedtecknade av SvD:s läsare.

Under strecket
Publicerad

Tiden öppnar sig nästan genast efter det att jag slagit upp boken och mina egna minnen börjar sippra fram. Redan efter några sidor berättar Kerstin Ansjön om hur man skötte tvätten i en gryta som man eldade under med ved. Hennes minne kommer från tidigt 1900-tal, mitt eget från tidigt 50-tal. Då samlade farmor alla döttrar och svärdöttrar till stortvätt två gånger om året, elden tändes under grytan och sedan stod farmor där som en mycket beslutsam befälhavare och rörde runt bland lakanen. Farmor älskade de där tvättdagarna lika mycket som min mor avskydde dem. Själv stod jag bredvid det nyss nedlagda torrdasset och iakttog maktkampen. Farmor vann alltid.

Det är så den här boken fungerar, den väcker liv i minnen som vi inte minns att vi har haft. Det märkliga är att den dessutom väcker minnen som inte ens är våra egna. Jag tycker mig se klassrummet från 30-talet där den ovanligt snälla fröken viskar till pojken som just har kissat på sig att han ska skynda sig hem och byta om, allt medan hon ser till att hålla de andra barnen så sysselsatta att de inte märker något. Jag ser också förstaklassaren Ingalill Thun som står på gården utanför sanatoriet i Sävsjö och sjunger ”Din klara sol går åter upp…” för sin pappa. Han står i fönstret på andra våningen. Några månader senare ska han dö. Eller Eva Brindts tyskvänlige gymnasielärare som fick eleverna att skriva upp hur stor andel av Berlins läkare som var judar. För att nu inte tala om Olles småskolelärarinna som tyckte att barnen inte borde förfäras över bilderna på utmärglade koncentrationslägerfångar. ”Det är ju judarna som dödas”, sa hon och tillade. ”Glöm inte att det var judarna som dödade Jesus.”

Annons
Annons
Annons