Annons

Guy Dammann:Jag levde mig in – och plötsligt var allt över

Britt Marie Aruhn, Kirsten Vaupel, Birgitta Smiding och en sovande Josef Kostlinger i Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” från 1975.
Britt Marie Aruhn, Kirsten Vaupel, Birgitta Smiding och en sovande Josef Kostlinger i Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” från 1975. Foto: Courtesy Everett Collection/TT

Årstidens mörker kan leda till förödande konsekvenser för en operabesökare. Men historiskt har det inte alltid varit så – och även i dag finns det kompositörer som helst vill se en sovande publik.

Under strecket
Publicerad

Interiör från Plymouth Playhouse 1818.

Foto: Bridgeman Images/TT Bild 1 av 7
Foto: Bridgeman Images/TT Bild 2 av 7

Karlheinz Stockhausen 1971.

Foto: Ray Stevenson/REX/TT Bild 3 av 7

Malin Byström.

Foto: Dan Hansson Bild 4 av 7

Cecilia Bartoli.

Foto: Maja Suslin/TT Bild 5 av 7

Aleksandr Skrjabin.

Foto: TT Bild 6 av 7

Mieczysław Weinberg.

Foto: International Mieczysław Weinberg Society Bild 7 av 7

November. Den trötta månaden. Även om jag bott i Sverige i mer än fem år så är det först nu som jag verkligen kan ta till mig november månad till fullo. Att ständigt befinna sig i ett tjockt grått moln, själva luften drypande av kall fukt, är som en påminnelse om att jorden inte är villig att anpassa sig till våra behov ens när vi behöver det som mest. Klockor, kalendrar och kvällar tickar på.

Skolorna börjar klockan åtta på morgonen och kvällarnas operor och konserter ett halvt dygn senare – trots att solen dalat flera timmar tidigare. Därför hände nyligen det som bara inte får hända. Operan var lång och scenbelysningen mjuk och mörk. Mina ögonlock följde solens gång. Jag vaknade av applåderna. Föreställningen var över.

Annons
Annons
Annons