Andres Lokko är krönikör, kritiker och skribent i SvD Kultur.
Andres Lokko är krönikör, kritiker och skribent i SvD Kultur. Foto: Simon Rehnström

”Jag uppfattas som en ironisk musiksnobb än”

Under 2010-talet tog Andres Lokko farväl av en mängd saker: en hustru, alkoholen, men också den dogmatiska musiksnobb han upptäckte att han själv hade blivit. Men trots den personliga turbulensen spelar hans eget liv bara en biroll i hans bok ”LOKKO 2010–2019”.

Publicerad

Under sina år som London-bo, 2006 till 2012, var Andres Lokko lyckligt omsluten av den anglofila populärkultur som har format honom. Han brukade se Damon Albarn hasta förbi med sin dotter på väg till skolan om morgnarna, den forne The Clash-basisten Paul Simonon kunde stå och klämma på avokados bredvid honom på Tesco, han hade indiepoptrion Saint Etienne som hyresvärd och musikproducenten Brian Eno boende i vindsutrymmet ovanför honom. En dröm, inte mindre än så.

Nu blickar 53-åringen istället ut över grådasket på Gullmarsplan, hans hemkvarter sedan några år tillbaka. Systembolaget. Pantbanken Sefir. Den där glaskuvösen på torget med kroniskt billig starköl, och så Bajen-haket intill där hammarbyarna brukade ladda för match pre-corona. Det går förstås att utvinna popanekdoter också ur denna närmiljö, inte minst på grund av närheten till Globen, Tele 2, Slaktkyrkan och Hovet – Andres Lokko benämner den fortfarande ”isstadion” – där han har sett så vitt skilda artister som Rihanna, Motörhead och Mr Fingers… Men till vardags? Finns det ingen bortglömd tidig trummis i, ja säg, Reeperbahn som köper sina frukostfrallor i närheten?