Annons
X
Annons
X
Litteratur
Fördjupning

”Jag drogs till drickandet för att jag ville vara en konstnär”

Med hjälp av sin egen historia utforskar den amerikanska författaren Leslie Jamison upplevelser av empati och smärta. Och debutromanen ”Gingarderoben” tar avstamp i hennes alkoholism.

Leslie Jamison vid trapporna till Columbia universitys bibliotek, hon undervisar i litteratur vid Columbia university i New York.
Leslie Jamison vid trapporna till Columbia universitys bibliotek, hon undervisar i litteratur vid Columbia university i New York. Foto: Anders Ahlgren
SvD:s kulturmagasin

Leslie Jamisons essäsamling ”Empatiproven” rosades av kritikerna när den gavs ut i USA för knappt tre år sedan och blev även en oväntad försäljningssuccé. Att en samling texter som granskar och ifrågasätter våra uppfattningar om empati och smärta skulle hamna på New York Times bästsäljarlista hade ingen väntat sig. Framgången innebar att bokens författare Leslie Jamison – Sverigeaktuell med romanen ”Gingarderoben” samt en miniturné i fyra städer – har kunnat kvittera ut ett ordentligt förskott på nästa bok. Nu är hon fast besluten att bränna en del av det.

Regnet hänger i luften när vi möts utanför The Bridge, en organisation på Manhattan som ordnar bostäder till hemlösa och som även driver en rad konstnärliga program för personer som kämpar med missbruk och psykisk ohälsa. Leslie Jamison funderar på att sponsra deras skrivarverksamhet och har stämt träff med chefen Susan Wiviott och tre av hennes kollegor för att känna efter. Tillsammans åker vi upp till fjärde våningen och slår oss ner i ett konferensrum med ett litet pentry i ena änden.

”Mycket av det jag skriver i ”Empatiproven” motsätter sig idén om empati som något som måste vara autentiskt”, säger Leslie Jamison. Foto: Anders Ahlgren

– Jag visste att jag ville använda en del av pengarna jag fått för boken till ett projekt som handlar om att ta sig tillbaka från missbruk, förklarar Leslie Jamison efter att The Bridge-gruppen gett en introduktion till hur de jobbar.

Annons
X

Författarens hand verkar leta efter ett gömställe i hennes hår och hon har dragit upp ena foten framför sig i stolen.

– Jag har själv gått igenom ett tolvstegsprogram. Både eget berättande och att lyssna på andras historier var en viktig del i min väg tillbaka.

De första dragningskraften att dricka hängde ihop med dragningen åt att vara en konstnär – mörk, plågad och kreativ.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Leslie Jamison hade testat lite av varje men gillade alkohol bäst. En tid handlade varje dag om att dricka, förklarar hon när vi kommit ut på gatan och påbörjat promenaden upp mot Columbiauniversitet där hon undervisar på skrivarprogrammet. Vägen hit har gått både via AA och prestigefyllda lärosäten. Under de sena tonåren deltog hon i Iowa Writers' Workshop, en skola där många legendariska amerikanska författare utvecklat både sitt skrivande och sitt drickande.

    – Jag började dricka för att jag ville vara en konstnär – mörk, plågad och kreativ.

    Alkoholen fick mellan åldrarna 17 och 27 år en allt större roll i hennes liv. Hon drack på författarbarerna i Iowa, hon drack när hon bodde i Los Angeles där hon jobbade på pensionat och skrev på sin första roman, när hon jobbade med sin avhandling på Yale, när hon jobbade som lärare i Nicaragua. Det var i Iowa, på samma ställe som hon började dricka, som hon äntligen blev nykter.

    I hennes roman “Gingarderoben”, som precis kommit på svenska, ger sig en ung kvinna, Stella, ut på jakt efter sin sedan länge försvunna moster Tilly. Hon hittar en suput i en trailerpark i Nevada och beslutar sig för att hjälpa sin släkting tillbaka till ett nyktert och välordnat liv. De kör genom öknen och abstinensen håller på att driva Tilly till vansinne, kroppen värker och tiden går långsamt. “Berätta historier som hon den där kvinnan gjorde som berättade sagor alla de där nätterna”, säger hon till Stella.

    Hennes systerdotter tar på sig rollen som Sheherazade, sagoberättaren från ”Tusen och en natt”, men historierna hämtar hon från sitt eget liv, och berättelserna kretsar därför kring ätstörningar, smärtsamma relationer och tomhet. Ja, det är i alla fall inte Tillys egna problem, resonerar Stella. Dessutom har hon inte pratat om dem på ett tag och ”saknat dem som gamla vänner”.

    Det sista sätter fingret på en av många frågeställningar som återkommer i Leslie Jamisons skrivande: För vems skull är det egentligen vi hjälper någon som vi visar medkänsla? Spelar det någon roll?

    – I “Empatiproven” använder jag uttrycket impati eftersom jag ville hitta ett mer träffsäkert sätt att beskriva hur den mentala aktivitet vi kallar empati ibland känns som att ta någon annans erfarenhet och lyfta in den i sitt eget liv. Att det finns något som under ytan är ganska självcentrerat i det som vi ofta beskriver som omsorg eller medkänsla.

    Hon minns sin egen reaktion när hennes bror, under en resa, drabbades av ansiktsförlamning.

    – Jag insåg att när jag kände empati för honom så handlade det mycket om att jag försökte tänka mig in i hur det, om det drabbade mig, skulle få mig att må och känna.

    Måste empatin komma direkt från hjärtat? Eller kan den vara ett val?

    – Mycket av det jag skriver i ”Empatiproven” motsätter sig idén om empati som något som måste vara autentiskt, det vill säga icke-valt. Jag kan välja att spela empatisk även om jag inte alltid känner mig empatisk, jag tror inte på en svartvit distinktion mellan känsla och agerande. Ett visst agerande kan skapa en känsla, precis som känslor kan leda till agerande.

    Leslie Jamison framför Edwina Sandys "Christa" – en kvinnlig version av Jesus på korset i Cathedral of saint John divine i New York. Foto: Anders Ahlgren

    Från Leslie Jamisons arbetsrum på Columbia university är det fem minuters promenad till den storslagna katedralen Saint John the Divine. Hon tar mig med på utställningen ”The Christa project” för att visa vad hon menar. I en av kamrarna längst in hänger “Christa”, en bronsskulptur av en kvinnlig Jesusgestalt på korset.

    – Det är ingen perfekt kropp, se på alla knölarna. När jag skriver handlar det mycket om att behålla det ickeperfekta. Hellre en knölig verklighet än en abstraktion av en person eller av vad det innebär att leva. Detaljer, som små överraskningar om mig och andra – det känns som att det är där empatin bor. I omsorgen om de små detaljerna och bristerna.

    Jag har inspirerats av formen på AA-möten: en kör av mänskliga berättelser som alla ekar i varandra

    Jamison ägnar en essä i ”Empatiproven” åt kvinnligt lidande som historiskt upphöjts och förskönats i kulturen. Nu, menar hon, har det blivit en kliché som många av dagens unga kvinnor inte vill förknippas med. Det har blivit fult att agera ut sin smärta.

    – Det finns en kritik mot människor som skär sig eller har något annat självskadebeteende, ett sätt att se på det som att det är en spelad smärta, att de låtsas, och att de hävdar en nivå av lidande som är högre än de förtjänar.

    Du håller inte med?

    – Jag säger som min vän Harriett: ”Spelad smärta är också smärta.” Det intresserar mig hur smärta kan vara flera saker på samma gång: konstverk, troper, klichéer, fetischer – det betyder inte att det inte är verklig smärta som upplevs.

    Drickandet orsakade Leslie Jamison smärta och i sin kommande bok “The Recovering” återkommer hon till beroende och vägen tillbaka. Bokens struktur har bygger på det historieberättande som blev en del av hennes egen väg tillbaka.

    – Jag har inspirerats av formen på AA-möten: en kör av mänskliga berättelser som alla ekar i varandra. Det handlade om att höra andras berättelser, uppleva hur berättande inte behöver handla om ego, prestation eller originalitet – om att vara bäst – utan istället om resonans och utbytbarhet. Inom litteraturens värld ses skildrandet av en historia som redan berättats som ett tecken på misslyckande. Men här är en historia som redan berättats hela poängen.

    Annons

    Leslie Jamison vid trapporna till Columbia universitys bibliotek, hon undervisar i litteratur vid Columbia university i New York.

    Foto: Anders Ahlgren Bild 1 av 3

    ”Mycket av det jag skriver i ”Empatiproven” motsätter sig idén om empati som något som måste vara autentiskt”, säger Leslie Jamison.

    Foto: Anders Ahlgren Bild 2 av 3

    Leslie Jamison framför Edwina Sandys "Christa" – en kvinnlig version av Jesus på korset i Cathedral of saint John divine i New York.

    Foto: Anders Ahlgren Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X