X
Annons
X

”Jag kan höra Anna skratta”

Han hade en hustru som var Sveriges utrikesminister. Men hon var också den som betalade räkningarna hemma, den som mindes släktens födelsedagar och kunde namnen på barnens kompisar – plus deras föräldrar. När Anna Lindh dog tog hon med sig kunskaper som han aldrig tänkt på att hon hade.

Under en sten av göingegranit vilar Anna Lindh på Katarina kyrkogård i Stockholm. Med långsamma steg går Bo Holmberg fram till familjegraven. ”Nu har ett år gått, jag måste tänka framåt. Och komma på vad jag, Bo Holmberg, helst vill göra.”
Under en sten av göingegranit vilar Anna Lindh på Katarina kyrkogård i Stockholm. Med långsamma steg går Bo Holmberg fram till familjegraven. ”Nu har ett år gått, jag måste tänka framåt. Och komma på vad jag, Bo Holmberg, helst vill göra.”

Efter ett år som änkling sitter Bo Holmberg på ett konditori på Söder och talar om allt han tvingats lära sig: Att ta ett större och mer ensamt ansvar för barnen. Att sköta tre tvättmaskiner, både den hemma i Nyköping, den i Stockholmslägenheten och den i sommarhuset. Att klara ensamheten. Att hantera sin sorg – och ångest.
– Det här året har varit en kamp. Först kunde jag bara räkna i dagar, veckor. Nu är det som om jag fått tillbaka lite längre tidsbegrepp, jag kämpar mig fram månad för månad. Inte vet jag om jag blivit starkare som människa. Jag gör det jag måste göra. Vad finns det för alternativ?

Under en sten av göingegranit vilar Anna Lindh på Katarina kyrkogård i Stockholm. Med långsamma steg går Bo Holmberg fram till familjegraven. ”Nu har ett år gått, jag måste tänka framåt. Och komma på vad jag, Bo Holmberg, helst vill göra.”

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X