Jag hoppas Monas man kan stryka sina skjortor

Under strecket
Publicerad
Annons

Säga vad man vill om veckan som gått, men nog har den gett oss ny näring till diskussionen om kvinnomakt. Själv hoppas jag mest att Mona Sahlins man kan stryka, åtminstone sina egna skjortor. Annars blir jag rent bekymrad inför framtiden.
Mitt alldeles privata liv började med att jag skulle städa på vinden, och inte hann längre än till första lådan. Där låg bilden från en gammal tjejmiddag. Det första jag såg var hur unga och rynkfria vi var, väninnorna och jag. Sedan insåg jag att alla numera är chefer. Alla, utom jag.
Uttryckt i andra termer kan man konstatera att jag genom livet lyckats skilja på teori och praktik. Talat har jag gjort, högt och länge, om att vi måste få fler kvinnliga ledare. Inte som en ”snällhetsåtgärd”, mer för att vi inte längre har råd att diskriminera ett kön.
Okej, detta har varit utgångsläget. Bara ingen krävt att just jag skulle söka ett chefsjobb - eller, åtminstone, gå på den kurs som kunde förvandla mig till tänkbart chefsämne.
Nej, tack, har jag sagt. Förmodligen är min
självkänsla inte sämre än väninnornas, ingen av oss har väl direkt fallenhet för att sätta vårt ljus under skäppan. Snarare har det handlat om makten. För egen del har jag haft fullt sjå att få grepp över mitt eget liv. Inte har jag, därutöver, känt behov att ta ansvar för andras.
Man kan också säga att jag varit lat. Eller feg.

Andra är tuffare, ändå finns tydliga gränser: I vinter har den ena sossekvinnan efter den andra tackat nej till att kandidera till partiledarposten. Ute i världen har Hillary och Angela, Ségolène och Nancy, satt ner klackarna på den storpolitiska arenan men här i Sverige går kvinnorna motsatt väg. De vänder på klacken och drar sig tillbaka. Som på skoldanserna förr i världen, där några alltid trängdes vid ribbstolarna och ivrigt försäkrade:

Annons
Annons
Annons