Annons
X
Annons
X
Av SvD
(uppdaterad)
Att ångra föräldraskapet

”Älskar min son – vill inte vara mamma”

”Det har inte gått en dag utan att jag ångrat mitt val att bli mamma.” Det skriver en av de många som hört av sig till Idagsidan efter artikeln om sociologen Orna Donaths studie om mödrar som ångrar sitt moderskap.

”Att prata om att man ångrar sig när man väl fått barn och dessutom har tre stycken. Det går absolut inte att prata om”, skriver Anonym.

Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 2

”Vi ska engagera oss i skola, föräldraföreningar, kiosker i klubbar och så vidare, annars blir barnen olyckliga!”

Foto: Vegard Wivestad Grøtt/TT Bild 2 av 2

Bild 1 av 8

”Att prata om att man ångrar sig när man väl fått barn och dessutom har tre stycken. Det går absolut inte att prata om”, skriver Anonym.
”Att prata om att man ångrar sig när man väl fått barn och dessutom har tre stycken. Det går absolut inte att prata om”, skriver Anonym. Foto: Hasse Holmberg/TT

Ångra föräldraskapet | Del 2

”Vi ska engagera oss i skola, föräldraföreningar, kiosker i klubbar och så vidare, annars blir barnen olyckliga!” Foto: Vegard Wivestad Grøtt/TT

”Det finns inte utrymme att bara vara människa”

**JAG HAR TRE BARN, **är gift sedan 26 år med pappan och klassas nog av de flesta som lyckad och framgångsrik. Jag kan känna igen mig de ångerkänslor som beskrivs. Inte för att jag ångrar mig, men skulle jag veta det jag vet skulle jag kanske göra andra livsval.

Det får mig att reflektera över föräldrarollen och att det är så otroligt märkvärdigt att bli förälder, som om det är den enda och största lyckan i världen.

Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men vi ska inte bara vara föräldrar, utan perfekta, inte bli arga, ledsna, besvikna, inte ha ett eget liv, inte egna intressen, barnens intressen och aktiviteter äter upp föräldrarna. Vi ska engagera oss i skola, föräldraföreningar, kiosker i klubbar och så vidare, annars blir barnen olyckliga! Vi curlar våra barn så att de inte ens som vuxna kan/får ta ansvar.

Vem sätter agendan egentligen för allt detta och varför vågar inte föräldrar säga nej? Bördan blir så stor och tung och det finns inte utrymme att bara vara människa eller göra det man vill. Vi måste våga säga; jag vill inte och andra måste respektera det

Anonym

Annons
X
Annons
X
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

Bild 2 av 8

Foto: Hasse Holmberg/TT

”Jag älskar min son – men vill slippa vara mamma”

**DET VAR EN LÄTTNAD ** att få läsa artikeln och höra att det finns andra kvinnor som känner som jag.

Min son fyller tio år i december, och det har inte gått en dag utan att jag ångrat mitt val att bli mamma. För jag känner precis som andra kvinnor i artikeln: jag avskyr att vara mamma, jag känner mig instängd och ofri och med ett ansvar som är mig övermäktigt.

MEN: jag älskar min son och skulle aldrig önska bort honom. Jag skulle bara vilja slippa vara mamma.

Annons
X
Annons
X

”Att prata om att man ångrar sig när man väl fått barn och dessutom har tre stycken. Det går absolut inte att prata om”, skriver Anonym.

Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

Bild 3 av 8

”Att prata om att man ångrar sig när man väl fått barn och dessutom har tre stycken. Det går absolut inte att prata om”, skriver Anonym.
”Att prata om att man ångrar sig när man väl fått barn och dessutom har tre stycken. Det går absolut inte att prata om”, skriver Anonym. Foto: Hasse Holmberg/TT

”Att ångra att man fått barn går inte att prata om”

TACK FÖR artikeln om att ångra sitt föräldraskap. Jag är en av dem.
Det är viktigt att säga, precis som i artikeln, att det inte handlar om kärleken till mina barn utan om att vara mamma.

Att inte skaffa/få barn kan vara svårt att prata om. Men att prata om att man ångrar sig när man väl fått barn och dessutom har tre stycken. Det går absolut inte att prata om. Jag har bara kunnat lyfta det med två personer som jag känner mig trygg med, min partner och en psykolog. Ingen har kunnat möta mig. Jag märker på dem att de inte vet vad de ska säga.

Det känns som om detta är ett fenomen som inte finns. Men det finns för jag känner smärtan.

Min önskan här och nu är att få hjälp att ta mina erfarenheter och vända dem till någon nytta för andra.

Anonym

Annons
X
Annons
X

”Jag hoppades att få ett tidigt missfall då jag för länge sedan bestämt mig för att inte göra abort, men var samtidigt olycklig över att via föräldraskap för alltid vara sammankopplad med denna man”, skriver signaturen E.

Foto: Martina Holmberg / TT Bild 1 av 1

Bild 4 av 8

”Jag hoppades att få ett tidigt missfall då jag för länge sedan bestämt mig för att inte göra abort, men var  samtidigt olycklig över att via föräldraskap för alltid vara sammankopplad med denna man”, skriver signaturen E.
”Jag hoppades att få ett tidigt missfall då jag för länge sedan bestämt mig för att inte göra abort, men var samtidigt olycklig över att via föräldraskap för alltid vara sammankopplad med denna man”, skriver signaturen E. Foto: Martina Holmberg / TT

”Jag hoppades att få ett tidigt missfall”

**LÄSTE ER **artikel om Orna Donath och blev så glad. Har funderat mycket över detta tabubelagda ämne ända sedan jag blev gravid. Det skedde hastigt, med en man jag varit förälskad i mycket kort.

Jag förstod efter några veckor att jag inte skulle kunna leva med honom. Jag hoppades att få ett tidigt missfall då jag för länge sedan bestämt mig för att inte göra abort, men var samtidigt olycklig över att via föräldraskap för alltid vara sammankopplad med denna man.

Jag var också rädd att bli väldigt bunden och ofri då jag förstod att jag skulle behöva ta det mesta föräldraansvaret.

Jag hade tänkt i flera år att jag kanske inte skulle träffa någon och inte få några barn. Hade börjat vänja mig vid det och börjat acceptera tanken även om jag också länge önskat att någon gång bli förälder.

När jag väl var gravid och hade brutit med den blivande fadern kände jag på ett sätt som om mitt liv var slut. Det var så svårt att dela detta med någon. Jag pratade med en psykolog på mvc om hur jag kände. Han tyckte dock att jag var så reflekterande och stabil att han på något sätt avfärdade min sorg och starka ångerkänsla.

Jag ville verkligen inte göra abort, jag önskade bara att barnet aldrig skulle ha blivit till.

Jag ville inte att någon skulle ta kort på mig då jag var gravid. Jag var rädd att det skulle synas i mina ögon att jag inte kunde glädjas åt barnet.

Jag är jätteglad att min dotter finns, hon är så fin och fantastisk och jag älskar henne, men jag kan fortfarande ångra att jag blev förälder.

Det första året efter min dotter föddes var en stor kris. Jag kunde känna stark kärlek och se hur fin hon var, men fortsatte att ångra att hon hade kommit till överhuvudtaget. Jag har i olika sammanhang försökt prata om hur jobbigt det kan vara att ha barn, ibland skämtsamt, men också sätta ord på att det är tabu. Jag är ganska säker på att jag kunnat ge min dotter en tillräckligt bra uppväxt hittills, men kan sörja att jag önskat bort henne.

Som en av mödrarna beskriver i artikeln så är jag jätteglad att min dotter finns, hon är så fin och fantastisk och jag älskar henne, men jag kan fortfarande ångra att jag blev förälder, fortfarande känna mig alldeles för bunden och hämmad i mitt liv av mitt barns beroende av mig.

När jag läser citatet ”Jag ångrar inte mitt moderskap, men jag ångrar att jag lever i ett samhälle som inte inser att det exkluderar kvinnor som är mammor” inser jag att det kanske är det jag inte kunnat få ihop, inte kunnat formulera, hur mycket som projiceras på en som just mamma och de starka krav jag har på mig själv att leva upp till detta. Hur svårt det är att dela barnbördan även om jag har fina vänner och släkt som hjälper till, hur ensamt det är att vara förälder. Att ångern är kopplad till en sorg över samhället och exkluderingen.

Jag skriver ihop detta en kväll, lite snabbt. Min dotter sover och jag behöver också gå och lägga mig. Men det är en så viktig fråga så jag ville ge det lite tid.

E

Annons
X
Annons
X
Foto: John Davidson Photos/Aop Bild 1 av 1

Bild 5 av 8

Foto: John Davidson Photos/Aop

Vad säger ett barn vars föräldrar inte brydde sig om barnet?

**OM EN MAN ** skulle ha yppat: ”Att bli pappa har inte tillfört mig något” skulle han bli kallad för svin, oansvarig, barnhatare eller liknande.

Om en kvinna säger detsamma så är hon ett offer, värt spaltmetrar i pressen.
Är det inte läge att i stället ställa frågan: Vad säger ett barn som vuxit upp med två föräldrar som inte brydde sig om sitt barn?

Håkan

Annons
X
Annons
X

”Mitt liv är som en urvriden trasa. Nej, jag hade aldrig skaffat barn om jag vetat vad jag vet i dag”, skriver Anonym.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

Bild 6 av 8

”Mitt liv är som en urvriden trasa. Nej, jag hade aldrig skaffat barn om jag vetat vad jag vet i dag”, skriver Anonym.
”Mitt liv är som en urvriden trasa. Nej, jag hade aldrig skaffat barn om jag vetat vad jag vet i dag”, skriver Anonym. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Med facit i hand hade jag aldrig skaffat barn

**EFTER ATT HA **varit ensamstående med tre barn som nu är utflugna ligger jag som en fisk på land och försöker få luft. Helt slut – ekonomiskt, känslomässigt och fysiskt.

Jag har tre barn som inte hamnat snett utan pluggar på universitet och högskola. De har partners som de har en fin relation med och jag har en bra
relation med barnen.

Men jag ångrar att jag skaffade barn. Priset fysiskt och psykiskt har varit alldeles för stort.

Men mitt liv är som en urvriden trasa. Nej, jag hade aldrig skaffat barn om jag vetat vad jag vet i dag.

Livet ger smällar för alla men den anspänning och det ansvar det innebär att ha barn varje dag i 25 år är för stort och för krävande. Det finns inte en chans att mina barn någon gång kommer kunna ge tillbaka till mig vad jag har gett dem.

Ska jag vara lycklig och tacksam för att mina barn älskar mig? Sorry, men det räcker inte.

Med facit i hand hade jag aldrig skaffat barn. Älskar mina barn och är tacksam för att jag gett dom förutsättningar att skapa ett fint liv var och en för sig.

Men mitt liv är som en urvriden trasa. Nej, jag hade aldrig skaffat barn om jag vetat vad jag vet i dag. Ångrar verkligen mitt val att bli mamma.

Anonym

Annons
X
Annons
X

”Jag levde som om jag inte var gravid men barnet föddes (lång arbetsam utdragen förlossning) men den lycka jag kände när barnet tittade mig i ögonen var något jag aldrig upplevt tidigare”, skriver en av Idagsidans läsare.

Foto: Christine Olsson/TT Bild 1 av 1

Bild 7 av 8

”Jag levde som om jag inte var gravid men barnet föddes (lång arbetsam utdragen förlossning) men den lycka jag kände när barnet tittade mig i ögonen var något jag aldrig upplevt tidigare”, skriver en av Idagsidans läsare.
”Jag levde som om jag inte var gravid men barnet föddes (lång arbetsam utdragen förlossning) men den lycka jag kände när barnet tittade mig i ögonen var något jag aldrig upplevt tidigare”, skriver en av Idagsidans läsare. Foto: Christine Olsson/TT

”Att bli mamma är som att få en ny kroppsdel”

BARN FANNS INTE i min sinnevärd, då i mitten på 1970-talet. Jag var gift, mycket karriärinriktad, blev förälskad i en annan man, skilde mig, blev oplanerat gravid med mitt livs kärlek som absolut ville ha barnet. Han sa då att han inte kunde tänka sig ett liv utan barn. Vi hade tidigare inte diskuterat barn över huvud taget. Jag ville inte, ville göra abort men kunde inte förmå mig att göra det eftersom han så gärna ville ha barnet.

Vi bestämde där och då att alltid dela fifty fifty på barnpassning, hushåll och arbete. Jag skulle vara hemma sex månader först och sen han och sen deltid var och en. Jag hoppades att barnet skulle försvinna av sig själv.

Jag levde som om jag inte var gravid men barnet föddes (lång arbetsam utdragen förlossning) men den lycka jag kände när barnet tittade mig i ögonen var något jag aldrig upplevt tidigare. Det kändes som om himlen ramlade ner. Jag var totalt förlorad i en oförbehållsam kärlek till mitt barn och jag ville ha fler!

Barn beställer man inte. För mig blev det fler graviditeter med komplikationer som slutade i missfall. Från att inte vilja ta i barn överhuvudtaget blev jag desperat, fullkomligt besatt av att få ett barn till.

I många år kände jag att mitt liv hade varit meningslöst utan mina barn.

Vi hade tur, vi fick fler och i många år kände jag att mitt liv hade varit meningslöst utan mina barn, jag var lycklig och jag var min man evigt tacksam. Jag fick vara mamma till underbara barn och kunde samtidigt göra en bra yrkesmässig karriär.

Tyvärr är jag en mycket kontrollerande mamma vilket inte varit så roligt för mina barn alla gånger. Att bli mamma är som att få en ny kroppsdel som man aldrig slutar att bry sig om men kroppsdelen vill leva sitt eget liv oavsett vad det betyder för den som gett den liv. Och så ska det vara, barn ska leva sitt liv, men den kärlek, omsorg och omtanke som väcks när man blir mor kan lätt ge stor sorg och lidande när man inte längre kan hjälpa sina barn utan ser att de far illa av livet och man kan inte göra något åt det. Man kan bara stå vid sidan och titta på med sömnlösa nätter som följd när maran rider en.

Till dem av mina väninnor som av olika anledningar inte fått barn och sörjer över det, brukar jag säga att de sluppit många sorger. Jag säger det som en tröst för det man inte fått, kan man inte sakna och jag tror inte att jag hade saknat eller ens varit medveten om vilken fantastisk lycka det fanns i moderskapet om jag inte hade fått uppleva det. Jag såg innan jag fick egna barn bara jobb och drägel, bajs och bundenhet och att hela ens personliga frihet togs ifrån en när man blev mamma.

”Freedom is just another word for nothing left to lose”

Annons
X
Annons
X

Bild 8 av 8

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X