”Jag har ju alltid gillat Elton John ”

kreddkoll Varför blir viss musik okreddig? Och vad är det som händer när en töntig artist blir cool? Blir Christer Sjögren cool nu när han sjunger på Eldkvarns Jari Haapalainen-producerade skiva? Och varför är Celine Dion bara okej på Jamaica? Vi tittar närmare på musikmodets mekanismer.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det finns artister vars musik uppfyller alla kriterier på äkthet och genuinitet. De har nått sin framgång den hårda vägen, med åratal av arbete innan genombrottet. De skriver sitt material själva. De spelar ett riktigt instrument. Ändå behandlas dessa artisters musik som något slags löjeväckande bottenskrap av medier och musikbransch. Recensenter ger dem genomgående kassa betyg. Trendängsliga popsnören skulle hellre dö än att uppge dem som sina referenser.
Vi pratar om Sting. Counting Crows. Enya. The Hooters. Phil Collins. Har deras töntstämpel att göra med avsaknaden av en tydlig livsstil eller klädstil som lyssnaren kan uttrycka sin identitet igenom? Med deras ovilja att ställa upp på rockvärldens myter? Eller är de rentav för avancerade för att vi ska förstå deras gärning? Det brukar föraktfullt heta att den här sortens musik gillas av människor som inte gillar musik, men kanske är det snarare så att den gillas av människor som inte behöver musiken för att uttrycka sin identitet. Det råder ett
motsatsförhållande mellan musikens roll i subkulturer, mode och personligt uttryck å ena sidan, och musiklyssnande enbart för musikens skull å den andra.

– En artists hipfaktor bestäms av vilka som köper deras skivor, menar musikjournalisten och SvD-medarbetaren Martin Gelin. En artist som kan erbjuda unga, identitetssökande människor med ett helt paket av musik, klädstil och kanske till och med politiska åsikter blir lättare coolt än en artist som bara gör musik, och därför attraherar personer som aldrig varit i närheten av en subkultur.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons