Annons

”Jag har inte haft något märkvärdigt liv”

Lärd litteraturprofessor, profilerad Akademiledamot, passionerad schackspelare, outtröttlig fjärilssamlare och blomälskande trädgårskarl – Knut Ahnlund går inte att fånga i ett nötskal. SvD–skribent sedan mer än 50 år möter han sin yngre kollega Mats Gellerfelt för ett samtal om litteratur – och om hur man blir fräckare med åren.

Under strecket
Publicerad

Knut Ahnlund har onekligen många strängar på den bekanta lyran, eller kanske snarare många knappar på tangentbordet. Professor i litteraturvetenskap i Aarhus, författare, kritiker, forskare, biograf, ledamot av Svenska Akademien. Något av det som förr kallades polyhistor. Säkert finns detta i blodet – fadern var ju den legendariske historikern Nils, för övrigt även han medlem av Svenska Akademien. Men Knut Ahnlunds liv handlar inte bara om den lärda världen och dess mödor (och strider); intressena finns också långt vid sidan av den. Han är passionerad schackspelare; ”det enda rättvisa spelet”, som han påpekar, livslång fjärilssamlare likt en annan Nabokov, stor djurälskare och kontroversiell försvarare av de fäder som i olika skandalmål orättfärdigt dömts för incestbrott. De konstnärliga anlagen ligger onekligen i släkten. Sonen Nathan Shachar har varit långvarig DN-korrespondent i Israel och är en lysande essäist. I sitt lilla hus i Näsby-Park visar Knut Ahnlund några vackra skåp, snickrade i åldrat trä av en brorson.

Annons

Nyss fyllde Knut Ahnlund åttio år, vilket inte märks alls. Han är lika vital som alltid, fortsätter att läsa, skriva och forska. I höst ger han ut en essäsamling, ”Spansk öppning”, som handlar om de spanska och latinamerikanska författare som han introducerar och älskar, en smula i Artur Lundkvists fotspår.
När vi sitter i trädgården – trädgårdsskötsel och blommor är ytterligare ett intresse – en sommareftermiddag faller det sig naturligt att samtalet kommer in på just den spanska och latinamerikanska
litteraturen och dess rika alstring. Om
Artur Lundkvists introducerande av denna har han många vackra ord att säga. Lundkvist, menar han, hade en fantastisk förmåga att träffa rätt, att intuitivt uppfatta ett verks essens och att dessutom läsa förbluffande snabbt.
– Mitt problem, säger Knut Ahlund och låter en smula bekymrad, är att jag tar in för mycket, det jag läser växer till en hel värld. Jag skaffar mig så mycket kunskap om varje författare och verk att jag får svårt att få ur mig något: Läser man till exempel Carlos Fuentes är det nödvändigt att läsa på om Mexikos historia och så är man fast.

Annons
Annons
Annons