Annons
X
Annons
X

”Jag har inget behov av att bo ensam”

En idyll. En Bullerby-uppväxt. Det är så hon beskriver sin barndom, sjukgymnasten Josefin Lindmark, 22.
Hon växte upp i det kristna pionjärkollektivet Kroksbäcksgemenskapen i Malmö, dit omkring 200 kristna hade flyttat i mitten av 1970-talet. Kroksbäck var då stämplat som ett socialt nedgånget bostadsområde med hög arbetslöshet och kriminalitet.
Gruppen, som bestod av allt från katoliker till pingstvänner, hade en vision om att förverkliga vad de uppfattade som den bibliska förebilden av en kristen gemenskap. De ville inte bara vara bänkvärmare i kyrkan utan praktisera den kristna tron i vardagen tillsammans med likasinnade och försöka påverka omgivningen i positiv mening. Josefins föräldrar var två av dessa visionärer.
Kollektivet skulle vara en fristad. Man skulle ha full insyn i varandras liv och man utformade ett slags biktande gemenskap där man öppet berättade vad man tyckte och tänkte om varandra.
Gårdsfester, kulturaktiviteter, engagemang för invandrare, täta grannkontakter kom att bli vardagen
för detta kollektiv. Inget område i livet skulle undgå att genomsyras av tron. Så startade också Kroksbäcksgemenskapen en av landets första kristna friskolor - Mariaskolan.
Josefin föddes 1980. Sina första nio levnadsår bodde hon i Kroksbäck.

– Jag har bara positiva minnen från åren där, säger hon.
Det är framför allt tryggheten i att ständigt var omgiven av vuxna och andra barn som hon minns.

– Mammorna var hemma med barnen, vilket trotsade tidsandan redan då, och jag minns hur de satt med picknickkorgar ute på gården. Det fanns alltid någon att prata med och alla kände varandra väl.

Annons
X

Kollektivvärlden står i bjärt kontrast mot det liv som de flesta andra lever. Familjer och ensamstående lever jämförelsevis isolerade och har ofta långt till vänner och släktingar, med andra ord, långt till stöd och hjälp i vardagen, säger Josefin.
Annat var det på Kroksbäck.

– När någon fick barn stöttade de andra mamman och barnet. Man handlade åt henne, lånade ut kläder, och cyklar gick hela tiden i arv. Jag minns att
mammakläder vandrade runt mellan olika kvinnor.
Josefin gick i kollektivets egen skola, som låg tvärs över gården. Varje klass hade bara tio elever och Josefin kände både lärare och alla elever väl. Relationen till lärarna beskriver hon som en kompisrelation.

– En del säger att det är negativt med kristna privatskolor, att det blir en för sluten värld och att man riskerar att mobbas när man sen hamnar i en kommunal skola. Men för mig var det bara på gott att leva i denna "slutna värld". När jag sen började i annan skola var det roligt att träffa andra, men jag saknade den nära relationen till lärarna.
Det är stört omöjligt att få Josefin att säga något negativt om att växa upp i kollektiv.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Det beror på att jag helt enkelt inte har några negativa upplevelser från min tid i kollektivet. Tvärtom känns det som ett privilegium att ha fått en så bra start i livet.
    Medan andra kollektivister i efterhand varit kritiska mot att privatlivet inskränktes på kollektivets bekostnad, har Josefin inte några sådana
    upplevelser. Medan många familjer i kollektiv som Kroksbäck tog sig an missbrukare och utslagna och ständigt hade inneboende var Josefins föräldrar måna om att sätta familjens behov först och främst.

    – Visst hade vi också en del inneboende, men mamma och pappa har alltid varit noga med att sätta familjens behov i första rummet. De har en väldigt bra relation, har alltid haft uppsikt över sitt äktenskap. I alla år har de alltid haft en kväll i veckan då det bara är de två. Det gör väl att de hade kontroll över hur familjen mådde.
    När Kroksbäckskollektivet upplöstes i slutet av 1980-talet flyttade Josefins familj till ett radhus i Malmö. Flera andra ur kollektivet bosatte sig i närheten.

    – Jag kan inte minnas att det var särskilt sorgligt när vi flyttade, trots att jag trivdes så bra. Det är som mamma sa: "Var sak har sin tid."
    När Josefin försöker se på vilket sätt hon formats av uppväxten i ett kollektiv nämner hon den näring hennes kristna tro fick, liksom den sociala träningen.

    – Folk säger till mig
    att jag är väldigt social. Men det är svårt att veta hur jag varit om jag haft en annan uppväxt.

    Säkert är emellertid att barndomsupplevelserna satte så djupa positiva spår i Josefin att hon som vuxen längtade tillbaka till kollektivlivet. Att skaffa egen lägenhet och bo själv har aldrig varit ett alternativ. När hon lämnade föräldrahemmet valde hon, tillsammans med fyra andra tjejer, att starta minikollektivet "Systrahem".

    – Jag har aldrig bott själv och känner inget behov av det. Det skulle bara kännas tomt och ensamt. Jag kan inte se någon anledning till att bo i egen lägenhet när man kan ha så roligt med andra.
    Josefin och de andra tjejerna hyr ett 250 kvadratmeter stort radhus i Lund och delar vardagen och dess sysslor. Kollektivets ideologiska grund är likt hennes uppväxts - kristen.

    – Två av tjejerna växte också upp på Kroksbäck och har som jag positiva minnen från den tiden. Man kan inte bo med vem som helst, man måste dela värderingar och tro. För oss är kollektivet en hjälp att leva med Jesus
    i vardagen.

    Varje morgon och kväll samlas kollektivmedlemmarna till bön och lovsång. De har gemensam matkassa, lagar måltider, städar, tvättar tillsammans. De delar egentligen vardagen ännu mer påtagligt än man gjorde på Kroksbäck.

    – Eftersom vi delar ekonomin och alltid äter tillsammans är vi mer extrema än våra föräldrar i Kroksbäck.
    Många människor höjer på ögonbrynen när hon berättar att hon bor i kollektiv och en del säger att det aldrig skulle kunna tänka sig att leva så. Argumentet är att man vill forma sitt eget hem.

    – För mig känns det nyttigt att lära sig samarbeta med andra, att lära sig att man inte alltid kan få sin vilja igenom, att man måste böja sig för andra viljor ibland.
    När viljor krockar och konflikter uppstår försöker kollektivmedlemmarna genast lösa dem. Josefin säger att "de vill leva i ljuset", och därför har de möten där de pratar ut.

    – Vi är fem viljor så det är klart att det blir konflikter ibland. Men vi har bestämt att vi aldrig ska gå och lägga oss som ovänner. Vi vill
    klara ut konflikter så fort som möjligt.
    Förutom att stödja varandra i tron på Jesus, dela vardagen, glädje och bekymmer, är målsättningen med kollektivet, liksom i Kroksbäck, att vara ett öppet hem för människor som söker gemenskap.

    – Kollektivet är inte till bara för oss själva. Här är dörren alltid öppen, folk kommer hit och fikar, äter pannkakor, dricker te och pratar. Vi har ett gästrum där de som är på genomresa kan bo. Vi tror på Bibelns ord om frikostighet, att dela med sig av det man har.

    Och detta kommer de att fortsätta med under överskådlig framtid. Men hon tror att behovet av ett eget hem infinner sig när hon och de andra bildar familjer. Hon inser att det är lättare att leva i kollektiv när man är ung och mer flexibel. Men även om hon i framtiden bildar familj har Josefin en längtan efter att bo så att hon har nära till vänner.

    – Om tio år har jag förhoppningsvis man och barn. Drömmen är att bo i ett bostadsområde där andra familjer jag känner också valt att leva.
    För behovet av andra
    kommer alltid finnas kvar.

    – Kroksbäckserfarenheten kommer alltid finnas i mitt hjärta.
    Per Brinkemo
    Idag

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X