Annons

Vendela Fredricson:Jag har ett personnummer, alltså finns jag

Medan postmoderna filosofer har ägnat stor tankemöda åt att lösa upp identiteten, är föreställningen om en konstant identitet en förutsättning för samhället och dess myndigheter. Men vilken sorts kunskap innebär en korrekt genomförd identifiering?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Migrationsverket anlitar sedan en tid tillbaka lingvister för att styrka eller falsifiera nationell tillhörighet, i syfte att minska möjligheten att en individ passerar för en annan än sig själv. Men vad betyder det att bli identifierad som ”sig själv”? Och är identitet ett privilegium, eller ett tvång?

I Personbevis. Passets födelse i medeltidens Europa (övers: Tommy Andersson, Glänta produktion, 279 s) tecknar historikern Valentin Groebner, verksam vid universitetet i Luzern, en historisk exposé över identifieringspraktiker. I identifieringens historia har de kategorier och föremål som möjliggjort identifieringen av den enskilda som ”sig själv” varierat. Ett tidigt igenkänningstecken var klädedräktens snitt, färg och material. Groebner berättar om den milanesiske hertigen Ludovico il Moro, som år 1500 försökte undgå att bli igenkänd av en överlägsen fransk här, och därför klädde ut sig till soldat, med sitt långa hår instoppat under mössan. På så sätt undgick han upptäckt. Några av soldaterna avslöjade honom emellertid. Han plockades ut ur ledet och man klädde av honom soldatens schweizerjacka och barett. Först då, skriver Groebner, ”med långt hår och utan främmande klädsel kändes han igen av både fransmän och milanesare”. Andra kategorier för identifiering har varit födelsemärken, ärr och tatueringar, identifikationstecken inskrivna i själva huden.

Annons
Annons
Annons