Perfect Guide

Jag har blivit med hittehund

Med Hollywood-mått mätt har jag stigit radikalt i graderna. Gått från att vara en helt vanlig människa till en person att räkna med. Jag har druckit ”the Kool-Aid”, sällat mig till den stora LA-massan.

Jag har alltså blivit med hund. Och inte vilken hund som helst! En ”hittehund”, en stackare från ett härbärge någonstans en timma öster om stan. (Förvisso en gullig valp med fyra tassar och päls överallt, men ändå.) Jag skulle åka dit och ”titta” var planen, men väl på plats smälte såklart både hjärta och rationellt tänkande samman och en halvtimme senare satt jag med en liten valp i knät och försökte febrilt lokalisera närmaste ställe att köpa hundmat på min iPhone.

Annons

Här gäller det tvärtom att ha en så skabbig rackare som möjligt. Och ju färre ben, ju godare människa anses man vara.

I den här stan är det nämligen så att det råder en sorts hierarki när det kommer till vilken typ av hund man har. Och det är inte gamla ärorika stamtavlor vi snackar, huruvida pappan är ”champion” eller inte, utan här gäller det tvärtom att ha en så skabbig rackare som möjligt. Och ju färre ben, ju godare människa anses man vara. Kändisarna har hållit på länge. Katherine Heigl har sju ”rescue”-hundar. Charlize Theron har skaffat nio stycken genom åren. Miranda Lambert hittade en av sina vovvar på en hamburgerkedjas drive in. Sandra Bullock har en trebent och en tvåbent hund, och tar väl därmed täten i denna ödmjuka godhetstävling.

I Hollywood Hills trängs trebenta pudlar med blinda labradorer. Det ”oh”-as och ”ah”-as mer för en pälslös pitbull än en nyfödd bebis. Folk frågar ivrigt om raser, åldrar och sovvanor. Och i kassan på den lokala djuraffären som min telefon så lägligt hittat, står en bild på en hund med två hjul till bakben, och framför den en burk med en insamling till stackaren.

Där jag växte upp, på landsbygden utanför Borås, fanns det inte så många hundar med hjul.

När jag står där och ska köpa min dyra, ekologiska färska hundmat – som jag blivit pålurad, men tyckte lät som en superbra idé efter att butiksbiträdet haft en lång utläggning om något luddigt samband mellan torrfoder och galna hönor – sneglar kassörskan på burken och rådvill och nervös för att göra fel i denna nya värld trycker jag ner ett par dollar. Man vill ju inte verka hjärtlös. (Jag har också blivit övertalad att köpa både getmjölk och färsk fiskbuljong eftersom det tydligen är mycket ”fräschare än fiskolja”. Hunden äter redan bättre än jag!)

Där jag växte upp, på landsbygden utanför Borås, fanns det inte så många hundar med hjul, och jag måste acklimatisera mig till den nya kulturen. Jag tolkar det som att man anpassar sig mer efter sitt husdjur här, snarare än tvärtom – vilket varit min tidigare erfarenhet då jag växte upp. Jag hade en hopplöst ouppfostrad irländsk setter som hette Cherry, och när min man tidigare har propagerat för att vi borde skaffa jycke har jag tänkt tillbaka på den påfrestande (och HÄRLIGA, såklart) tiden med en 35-kilos hund med kroniskt eksem och enormt motionsbehov. Hur bunden man var. ”Nu har vi barn, låt dem bli stora först”, har då varit mitt argument.

Men nu har jag helt ändrat mig. Vi har trädgård. Jag går promenader i bergen varje dag. Vi har små barn och är just därför ÄNDÅ bundna till hem och barnvakt. Det finns ingen bättre tid att addera en liten medlem till familjen. Tänker jag nu. Samtidigt som jag försöker anpassa mig till det nya sammanhanget, alla hundsamtal med folk man möter på gatan.

Jag tillhör väl inte det mest godhjärtade toppskiktet här i stan. Delvis skaffade jag honom för min skull och inte tvärtom. Och Roffe – valpen, alltså – har ju alla ben, men däremot ingen svans! Vilket möjligtvis placerar mig någonstans i mitten på godhetsskalan.

Till Toppen