Annons
X
Annons
X

”Jag har blivit en sällskapssjuk enstöring på äldre dar”

Tidigare skrev han om krogliv och nattlig dekadens. I nya självbiografin rapporterar han från arabiska våren och flyktingkrisen. Vad hände med den eviga tonåringen Per Hagman?

 ”Denna gång lurade jag mig själv att jag skulle jag göra något enkelt – skriva självbiografiskt. Men egentligen är det ju ännu svårare. Det måste hända något i ens tillvaro som är värt att skriva om,” säger Per Hagman.
”Denna gång lurade jag mig själv att jag skulle jag göra något enkelt – skriva självbiografiskt. Men egentligen är det ju ännu svårare. Det måste hända något i ens tillvaro som är värt att skriva om,” säger Per Hagman. Foto: Staffan Löwstedt

Prick halv fyra kliver Per Hagman in på Filadelfiakyrkans kafé. En snusnäsduk runt halsen, tonade glasögon och den blonda pojkluggen lekande i pannan. Det är söndag eftermiddag och jag lyckas fånga honom under hans dygnslånga vistelse i huvudstaden. Dessförinnan har det varit krogjobb på Marstrand, och sedan bär det iväg till Italien.

– Efter det ska jag faktiskt vara i Stockholm några veckor. Jag har hållit mig ifrån stan i flera år, jag behövde bryta helt ett tag. Men det senaste året har jag känt mig redo att återvända.

På 1990-talet skrev han böcker som ”Cigarett” och ”Pool” och blev med sina skildringar av nattliv, droger och tillfälliga förbindelser en symbol för 90-talets Stockholmsdekadens. Nu är han 48 år, har fortfarande ingen fast bostadsadress och i plånboken putar en sedelbunt, eftersom han inte använder kort. Det i hans böcker vanligt förekommande ordet ”solitär”, står ännu som en aura runt honom. 

Annons
X

– Men jag har kommit till en punkt då jag har jag börjat förstå varför vissa människor inte tycker att ensamhet är helt angenämt. Jag har blivit en mer sällskapssjuk enstöring på äldre dar.

Det är nu sju år sedan senaste romanen ”Vänner för livet” gavs ut. Den som undrar vad som hänt Per Hagman sedan dess kan snart stilla nyfikenheten med ”Allas älskare, ingens älskling”, som kommer ut senare i april.

– Denna gång lurade jag mig själv att jag skulle jag göra något enkelt – skriva självbiografiskt. Men egentligen är det ju ännu svårare. Det måste hända något i ens tillvaro som är värt att skriva om.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men nog händer det saker, livsavgörande till och med. Vad ska dock inte avslöjas här. Boken marknadsförs som en fortsättning på självbiografiska ”Att komma hem ska vara en schlager” från 2004. Och visst är han privat även nu, när han lämnar ut såväl den egna ekonomin som sin magsjuka, men den som vill läsa om krogliv och kändisar kan bli besviken. I stället möter läsaren en politisk Per Hagman som kritiserar statens kränkningar av den individuella friheten, korrupta rättvisemärkningar och äkthetsfetischism.

    – Det är en sjuka, det där articifiella försöket till autenticitet. Alla älskar patina och krogar ringer in storytellingbyråer som ska sätta upp gamla burkar och kaffekvarnar på väggarna. Däremot är man en kontantfri restaurang för det är fräscht. Den där paradoxen förstår jag inte, säger han och pekar på de gamla sockerlådorna bredvid oss.

    ”Allas älskare ingen älskling” utspelar sig mellan 2010 och 2015, på platserna där han varit stammis under perioder, som baren Le Nautic i Nice och vinterns turisttömda Palermo. Under dessa år blir han också något av en alternativ utrikeskorrespondent, då han befinner sig mitt i skeendena av både den arabiska våren och flyktingkrisens Lampedusa.

    – Jag har alltid följt det som händer i Mellanöstern och arabvärlden. Men det är kanske inte den bilden folk har fått av mig. Jag får fortfarande förfrågningar om att skriva glamourrelaterade grejer, senast om Formel 1-tävlingar och champagneflärden kring dem. Men jag är rätt ointresserad av det.

    Påverkas du av mediebilden av dig?

    – Man blir ju något av en seriefigur. Men jag tycker att jag håller det väldigt långt ifrån mig. Jag är fortfarande en stor krogbranschromantiker, samtidigt tycker jag det är intressant med världens utveckling. Det måste inte stå i motsats till varandra.

    Mycket i Per Hagmans liv handlar om växelverkan, att vara både och, göra både och. Under perioder arbetar han hårt på krogen för att sedan isolera sig på Västgötaslätten.

    Skriver gör han bäst drabbad av långtråkighet och han avundas författare som kan se skrivandet som ett vanligt arbete. Själv behöver han något så otidsenligt som inspiration. Och varje gång han avslutat en bok kommer tvivlet: ska han verkligen fortsätta skriva?

    – Det är ett självupptaget, ibland plågsamt och ekonomiskt oförsvarbart yrke, särskilt för mig som skriver så långsamt. När man är ung kan ära och berömmelse vara en bra drivkraft. Men det bekräftelsebehovet är helt borta, nu är det bara själva skrivandet som är viktigt. Allt runt omkring har tappat sin glans.

    Det låter skönt.

    – Ja, man förändras om inte annat. När jag var yngre brukade jag alltid säga att inget är så ointressant som politisk litteratur, och inget är så fånigt som författare som skriver hur det är att inte kunna skriva. Nu har jag gjort mig skyldig till båda delarna.

    Annons

    ”Denna gång lurade jag mig själv att jag skulle jag göra något enkelt – skriva självbiografiskt. Men egentligen är det ju ännu svårare. Det måste hända något i ens tillvaro som är värt att skriva om,” säger Per Hagman.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X