Krönika

Kristin Lundell:Jag gråter, alltså finns jag

De sociala mediekanalerna svämmas över av tårar och ett vanligt tv-program kan göra vem som helst emotionellt utmattad, konstaterar Kristin Lundell. Men det finns som tur är undantag.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det verkar inte gå att hejda. Som en snöboll som puttats nedför en brant och som nu nått sin toppfart. Aldrig har väl René Descartes fyrahundra år gamla konstaterande ”Jag tänker, alltså finns jag” känts mer som just fyrahundra år gammalt. För nej, det räcker inte längre med att tänka som bevis på att man finns – det måste gråtas också. Aldrig har det allmänna rummet varit så tårfyllt som under 2012. Gråt har blivit en aktivitet som med fördel görs i offentlighetens ljus. Den kontrollerade fasaden som byggdes upp för att skydda det allra innersta är riven och bortforslad. Alla hämningar är släppta, alla tabun brutna. Jag gråter, alltså finns jag.

För att den moderna människan inte ska riskera att tårarna på hennes kinder förblir oupptäckta ser hon dessutom till att med egna ord formulera det för världen. Efter lördagens avsnitt av tv-programmet ”Så mycket bättre” svämmade de sociala medie(tår)kanalerna över av människor som ville berätta om hur de gråtit till Magnus Ugglas tolkning av Olle Ljungströms ”Jag och min far”. På Facebook postades länkar till framträdandet. Det är förvisso säkert helt uppriktiga reaktioner men att berätta om det är ett sätt att positionera sig som en modern människa. Vid middagsbordet i tv-rutan fläckades ansiktena strimmiga på ”Så mycket bättre”-deltagarna. Kameran zoomade in varje handflata som svepte över kinden och varje servett som försiktigt baddade de proffssminkade ögonen torra. Det här är vad som i branschen kallas för ”bra tv”. Det ligger precis rätt i tiden.

Annons
Annons
Annons