Annons
X
Annons
X

”Jag fruktade för mitt liv”

Det är inte första gången Anders, yttre befäl för Västerortspolisen, möter hatet och stenarna. Men under insatsen i Husby fruktade han för sitt liv.

(uppdaterad)
40 timmars övertid har det blivit för Västerortspolisen Anders den senaste veckan. Stämningen har varit tung, men i fredags möttes han och kollegerna av applåder i Husby. På grund av tidigare hot vill Anders inte ha med sitt efternamn i artikeln.
40 timmars övertid har det blivit för Västerortspolisen Anders den senaste veckan. Stämningen har varit tung, men i fredags möttes han och kollegerna av applåder i Husby. På grund av tidigare hot vill Anders inte ha med sitt efternamn i artikeln. Foto: DAVID MAGNUSSON

Måndag kväll. Klockan är runt 23. Bland de nio poliserna i polisbussen råder en kompakt tystnad. På radion skriker kollegorna.

Det är kaos.

En stund senare kör de in i Husby centrum. Närmare 300 personer trängs på gångbroar och parkeringsdäck. Bilar står i brand.

Annons
X

Plötsligt exploderar en bil med en smäll, så kraftig att tryckvågen slår mot kroppen. Smällen gör stämningen hotfullare. Stenarna flyger nu. ”Bilarna, varför släcker ni inte bilarna?”, skriker folk. De hotfulla kommer närmare, modigare.

Anders skriker till gruppen att de måste retirera, men inser att det inte finns någon väg ut.

Plötsligt kommer chauffören backande. De hoppar in i bussen. Stenarna regnar över bilen. De försöker ta sig fram från andra hållet, men på ett ögonblick är folkmassan där. Ett gäng som har maskerade ansikten springer mot polisen. Stenarna kommer igen, stenar på tre, kanske fyra kilo.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I bakgrunden hörs glas som krossas.

    ”Gå hem”, skriker han åt folk. Men de lyssnar inte.

    Han ser kollegernas blickar. Rädslan.

    Nu skiner solen. Det är lördag eftermiddag. Anders är trött nu. Dagarna har gått. Jo, rädslan fanns där men det är först i efterhand som tankarna kommer på allvar. ”Jag kunde ha dött.” ”Mina barn kanske inte får se sin pappa igen.” Han tänker på kollegorna, vars liv han som gruppchef hade ansvar för.

    – Vi fruktade för våra liv. Jag såg blicken hos flera av dem. Rädslan. Jag kan dö i dag. Det var så extremt, säger han och tittar ut genom fönstret.

    – Det är ju sjukt egentligen, att utsätta sig för det här. Och då kommer tankarna, är det värt det?

    Det är inte första gången han möter hatet. Flera gånger i veckan ser han stenkastning och bilbränder, tar emot spott och glåpord. Det tar på psyket, konstaterar han. Men hatet var starkare den här gången.

    – Det är som ett mörker. Du har 150 människor framför dig. Jag ser den äldre kvinnan, Husbybon, som åskådare. Bredvid står fem killar som gör allt för att döda mig.

    Man får inte ögonkontakt där ute, säger han. Men när han sitter i bussen, när någon kommer fram och drämmer en sten i rutan. Då ser man den svarta blicken.

    – Det är ett sådant extremt hat. Det är så mycket aggression.

    Blir du arg?

    – Nej, jag har aldrig blivit arg på dem. Vad som leder fram till att de gör som de gör, det har jag inget svar på. Men jag blir frustrerad när jag träffat de uppgivna Tenstaborna eller Husbyborna som fått bilen uppeldad av någon som bor i samma område. Jag lider med dem. Vad är det som föder hatet? Jag tror att bristen på vuxna, goda förebilder, manliga förebilder, är ett jätteproblem.

    Han säger också att det finns ungdomar som har lite att göra.

    – Det har blivit som en sport att störa polisen, många av dem som gripits är helt ostraffade och okända hos oss. Det är också speciellt. Och skrämmande.

    Det är också svårt att möta kritiken, berättelser, kanske rykten, som sprids. Det som sprids blir en sanning, svår att ändra på.

    – Att vi skulle jagat kvinnor och barn med hundar. Det finns inte. Men vi kan ju aldrig bemöta det här, vi kan bara säga ”nej, så är det inte”.

    Samma sak med rasismen, att polisen skulle ha skrikit rasistiska skällsord till ungdomarna. Folk tror det de vill, vad han än säger.

    – Vi har ju jättemånga med invandrarbakgrund i gruppen. Men om någon säger att vi är rasister så kan vi ju aldrig bemöta det. Men det är helt främmande för mig. Och skulle någon ha sådana åsikter, då skulle han eller hon bli utfryst. Den personen skulle inte kunna jobba kvar. Det skulle bli ett arbetsmiljöproblem för mig som arbetsledare.

    Den senaste veckan har han jobbat 40 timmar övertid, sovit när han kunnat. Men de senaste två dygnen har något hänt. Det är som att opinionen mot polisen har vänt, konstaterar Anders.

    På fredagskvällen möttes de av applåder när de kom till Husby. Det var grillfest. I Rinkeby fick han en kram av en man. ”Tack för att ni gör ett så bra jobb”, sa mannen. Polisen får tårtor, tackbrev, blommor.

    – Du ska se blomhavet här innanför, säger Anders och nickar in mot polishuset.

    – Det är sådant som räddningstjänsten brukar få. Vi är inte vana, skrattar han.

    Samtidigt har veckans händelser gjort att samhället fått upp ögonen för problemen, menar han. Både situationen i förorterna och polisens arbetssituation.

    Bilar brinner fortfarande och det göms stenar på gångbroarna i Husby, förberedelser för nya attacker. Men där finns också folk ute som vill hjälpa. ”Ska vi hålla den här bron åt er?” ”Vad kan vi göra?”

    Samma sak i andra Stockholmsförorter. I Vällingby-Hässelby hade fältassistenterna kontakt med 150 föräldrar, redo att gå ut.

    – Det är något unikt. Jag har aldrig varit med om det.

    Annons
    Annons
    X

    40 timmars övertid har det blivit för Västerortspolisen Anders den senaste veckan. Stämningen har varit tung, men i fredags möttes han och kollegerna av applåder i Husby. På grund av tidigare hot vill Anders inte ha med sitt efternamn i artikeln.

    Foto: DAVID MAGNUSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X