Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Margit Richert: Jag fortsätter att bära mitt kors för alla förföljda

Vanligtvis bär jag det pärlhalsband min make gav mig i födelsedagspresent häromåret. Men den senaste tiden har jag burit mitt silverkors, i tyst solidaritet med de kristna som förföljs och mördas världen över. Genom sociala medier ser jag att jag inte är ensam: Facebook-gruppen Mitt kors, där man kan lägga upp bilder på sin korssmyckade hals, växer sig större för varje dag. Många tycks känna ett behov av att manifestera sitt stöd, hur litet och symboliskt det än må vara.

I Georgien höjer förstås ingen på ögonbrynen: korset genomsyrar vardagen. Längs de georgiska vägrenarna tronar imposanta Sankta Nino-kors, som lokalbefolkningen svetsat ihop av överblivna gasledningar; utanför snabbköpen är de ofta lindade med kulörta lampor som skänker en karnevalsstämning åt den kompakta kaukasiska natten. På varje bil en Georgskorsdekal, på varje instrumentbräda ett radband eller en ikon. Kristendomen är allestädes närvarande.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I Sverige har det däremot uppstått ett visst rabalder. Företrädare för Svenska kyrkan har talat om okristlighet, om uppvigling, om religionskrig. Det är förstås höggradigt trams. Men som symptom på den identitetskris som just nu präglar Svenska kyrkan är det ändå intressant.

    Annons
    X

    Samhället har både värderingsmässigt och demografiskt förändrats stort de senaste decennierna. Sverige är världens mest sekulära land, samtidigt som vi haft en betydande invandring från andra religiösa kulturer. Mitt i står Svenska kyrkan och famlar efter sitt syfte. Vilka ska man finnas till för, och hur? Hur blir man en enande snarare än splittrande kraft?

    Förslaget till den nya kyrkohandboken möttes av massiv kritik, bland annat för att det tycktes blanda ihop ett ”inkluderande språkbruk” med undermålig grammatik och allmän luddighet. Annat som upprört är Svenska kyrkans ensidiga ställningstagande i flyktingfrågan, att kyrkorum upplåts till pokemonspelande ungdomar och biskop Eva Brunnes förslag att låta Sjömanskyrkan i Frihamnen rensas på kristna symboler för att bli tillgänglig även för andra trosinriktningar.

    Allt detta är på sitt sätt behjärtansvärt. Men konsekvensen blir att den kristna förkunnelsen riskerar försvinna i en allmän, icke förpliktigande doftljusandlighet: kom som du är, tro vad du vill, alla ska med! Vem kan ens tolka ett så urvattnat budskap?

    Religion är till själva sitt väsen exkluderande: en samling trossatser och riktlinjer att bekänna sig till och efter bästa, famlande förmåga söka efterleva i vardagen. Det är också det som är styrkan. Kanske mer än någonsin i en hyperindividualiserad värld där inget längre tycks hålla samman.

    Men i grunden är det ändå ett sundhetstecken att Svenska kyrkan kan ägna så mycket tid åt att grubbla över sitt väsen. Det är en lyx jag innerligt önskar alla dem som förföljs för sin tro – vare sig de är yazidier, kopter, kaldéer eller druser, för att nämna några av de grupper vars själva existens hotas idag. För dem kommer jag fortsätta att bära mitt kors.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X