Annons
X
Annons
X

”Jag får dräpa min adhd-sida”

Ny insikt. Adhd är en diagnos som främst förknippas med stökiga småpojkar. Lina, 37 år, är en av de kvinnor som fått diagnosen först i vuxen ålder. Idagsidans nya serie handlar om en osynlig grupp med adhd – kvinnorna.

Lina går förbi bokarna intill slottet på väg till jobbet i Uppsala. Där brukar hon stanna till och lyfta blicken.
Lina går förbi bokarna intill slottet på väg till jobbet i Uppsala. Där brukar hon stanna till och lyfta blicken. Foto: MALIN HOELSTAD

För Lina kan det enkla vara det svåra och det svåra det enkla. Hon lärde sig att läsa när hon var fyra år och blev uppflyttad en klass på lågstadiet eftersom hon låg så långt före sina jämnåriga. ­­

I dag har hon en doktorandtjänst. Men något så enkelt som att dricka vatten eller komma ihåg att köpa mat är svårt. På datorn sitter en gul post-it-lapp med texten ”Drick vatten!”.

–Jag har småbarn och lägger en fruktansvärd energi på att vardagen ska fungera. All kraft går till att upprätthålla dagliga rutiner, att få barnen dit de ska, att det finns mat på bordet,

Annons
X

När Lina var liten tänkte hon att det var något fel i hennes huvud. Hon beskriver hur det känns i hjärnan genom att jämföra med ikoner i en dator, symbolerna som börjar hoppa så fort det till exempel kommit mejl. Men i Linas huvud hoppar ikonerna oavbrutet: ”hämta på dagis”, ”köp mat”, ”tvätta kläder” och ”glöm inte mötet”.

–Jag har inga betalnings­anmärkningar och jag kommer i tid till möten eftersom jag skriver upp det på så många ställen, men det tar så mycket energi.

När vi ska ses har Lina lagt in två påminnelselarm i mobilen, ett kvällen före och ett två timmar innan vi ska träffas, för att inte glömma bort intervjun eller komma för sent.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I hela sitt liv har Lina känt sig annorlunda, inte riktigt passat in. Som barn var hon rebellisk – och retad. Lina hade några vänner, men annars svårt att få kamrater. Hon lärde sig aldrig det hon hade i läxa, utan kunde i stället klättra upp på ett skåp och läsa illustrerade bibelberättelser, natur­vetenskapliga böcker och annat som hon tyckte var spännande.

    För en månad sedan fick hon sin diagnos – adhd.

    –Det var en enorm lättnad.

    Lina vill vara öppen med sin diagnos, men tycker att det fortfarande finns så mycket fördomar i samhället att hon vill skydda sig och sin familj genom att inte ha med efternamnet.

    Lina är övertygad om att kvinnor är underdiagnostiserade när det gäller adhd.

    –Jag ser så många kvinnor som har liknande problem som jag. Det har inte tagit sig samma hyperaktiva intryck som hos killar, kanske eftersom det är mer skamfyllt för tjejer att vara utagerande.

    Lina menar att kvinnor med adhd pressas hårdare än män ­eftersom kvinnor traditionellt förväntats ta större ansvar för dagishämtningar, födelsedagar och städning. Men strukturpressen kan också vara en hjälp. Genom att tvingas göra saker som är jobbiga lär man sig till slut.

    – Bland utbrända kvinnor i 40-årsåldern är nog kvinnor med adhd överrepresenterade. Det är min tro i alla fall. Män kan tillåta sig att komma sent och glömma födelsedagar, men inte kvinnor. Jag tror att många kvinnor med adhd sliter utan att få någon hjälp.

    Många kanske klarar jobb, men inte familjeliv, eller tvärtom.

    –I den här åldern tar energin slut. Man kan inte pressa sig själv längre utan springer in i tegelväggar hela tiden. När man var yngre lyckades man banka ner dem på något sätt, säger Lina som är 37 år.

    Men hon vill inte vara utan det hon kallar sin adhd-sida, den har också gett så mycket glädje. Lina har aldrig varit den ängsligt försiktiga, den som blir kvar på trampolinen.

    Nej, tiden från tanke till handling är försvinnande kort. I ungdomen var Lina den vilda charmiga flickan, med hål på strumpbyxorna och rufsigt hår, som killarna blev kära i och som ensam liftade genom Europa. Trots att hon blev drogad i Aten eller liftade med en amfetaminpåverkad långtradarchaufför lyckades hon manövrera sig ur situationer och råkade aldrig riktigt illa ut.

    –Men vid 37 är det inte lika charmigt med hål i strumpbyxorna och rufsigt hår eller att aldrig komma i tid.

    Vi träffas på ett kafé eftersom Lina tycker att det är för stökigt hemma hos henne. Det är någorlunda rent, men alltid rörigt och det är bara de närmaste vännerna som hon bjuder hem.

    Folk kan säga till Lina ”du är så härligt avslappnad som inte bryr dig om hur det ser ut hemma”. Men Lina känner sig inte det minsta avslappnad, utan för en ständig kamp med dammsugare och tvättkorgar och får ändå ingen ordning.

    I kriterierna för adhd-diagnos ingår överaktivitet, bristande impulskontroll, svårighet att planera och att slutföra arbete. Allt det stämmer in på Lina.

    –Mitt liv har varit en enda kompensation. Jag ska fan visa dem att jag inte är korkad.

    Examensarbetet på universitetsutbildningen tog fyra gånger så lång tid för Lina som för andra. Bitvis gick det galant medan annat aldrig blev färdigt. Ändå sökte hon en doktorandtjänst.

    –Jag tänkte att jag klarade det så jag går vidare. Istället för att tänka att ”om jag hade så mycket problem med examensarbetet, fast jag fick så mycket hjälp, så borde jag inte söka en doktorandtjänst”. Min tanker var att jag får bli forskare eftersom jag inte kan vara ordentlig och bli sjuksköterska eller lärare.

    Till slut blev hon så arg på sig själv för att hon inte kom någonstans med doktorandarbetet att hon anmälde sig till tre olika konferenser där hon skulle presentera sina resultat. Men då var hon redan stressad och slutkörd. Lina bröt ihop, blev sjukskriven och tjatade sig till en remiss för en adhd-utredning.

    Att hon klarat sig så här långt i den akademiska världen kan hon själv ibland tycka är en gåta, hon som inte ens lyckas få i väg ansökningshandlingar till universitetskurser. Det har hänt att hon kört på tentor för att hon inte klarat att sitta still tillräckligt länge. Men Lina har alltid lyckats prata sig till speciallösningar, hon har fått börja universitetskurser utan att ha sökt och har fått göra egna tentor i efterhand.

    –Jag måste prata för att höra vad jag själv tänker. Att sitta tyst och tänka och skriva går inte. När jag pluggade hade jag kompisar som hjälpte och stöttade mig.

    Doktorandkompisen, som delade rum med Lina, fick ibland nog av hennes ständiga pratande och sade ”nu får du vara tyst för nu ska jag jobba”. När hon vände sig om efter en stund låg Lina och sov med huvudet mot tangentbordet. Om hon inte var aktiv så somnade hon, vilket inte är så ovanligt för personer med adhd.

    Lina har skyndat fram genom livet och hoppat på än det ena och än det andra, snabbt lärt sig nya saker upp till en viss nivå, men sedan tröttnat.

    –Jag har vetat att jag är en olycka och en katastrof. Vart jag dök upp så gick saker sönder och jag kom alltid för sent.

    När hon blev mamma för elva år sedan kände hon att livet måste bli annorlunda, det gick inte längre att ha ett tomt kylskåp eller sakna pengar till hyran.

    –Jag tänkte att nu måste jag försöka bli normal. Ett barn måste ha ordentliga kläder och komma i tid till dagis. Min knasighet kommer att drabba min son. Jag fick lägga enormt mycket energi att klara det vardagliga.

    Det var en kamp att hålla reda på räkningar, fixa vardagen och gå klart utbildningen. Lina klarade det med hjälp av sina föräldrar, svärföräldrar och goda vänner.

    Det var när hennes son fick diagnosen adhd för ett år sedan som Lina bestämde sig för att återigen själv försöka få en utredning. Redan för tio år sedan, när hon var knäckt över att inget i livet fungerade, misstänkte hon att hon hade diagnosen adhd.

    –Jag gick till en psykiater i två år och pratade, pratade och pratade. En gång frågade jag om han trodde att jag hade adhd. Men då skrattade han gott och sade ”Nej, du är bara en sådan där härlig Pippi Långstrump-tjej”. Då lade jag de tankarna åt sidan och tänkte att jag är bara slö och karaktärslös som aldrig får klart något i tid.

    När Lina var liten kämpade hennes mamma för att dottern skulle få hjälp, men fick höra att problemen berodde på föräldrarnas skilsmässa.

    Nu är Lina själv mamma till tre barn, 2, 4 och 11 år. Den här veckan är hennes man bortrest och hon har fullt upp att hålla reda på dagishämtning, middagsmat och tvätt. Det blir inte mycket kraft över till annat.

    –Diagnosen har fått mig att fundera. Kanske är det inte doktorand jag ska vara. Forskning ställer så höga krav på detaljer, fördjupning och att självständigt driva projekt över längre tid.

    En typisk egenskap hos personer med adhd är impulsivitet. Många gånger kan det vara tidsödande arbete att hitta intervjupersoner till Idagsides­artiklar. Men när jag lägger ut en efterlysning på Attentions hemsida, intresseorganisation för personer med adhd och andra neuro­psykiatriska diagnoser, rasslar det genast till i mejlboxen. Ett långt mejl är från Lina. Det är flyhänt och väl formulerat, men ändå urskuldar hon sig på slutet ”ursäkta om det jag skriver är fnattigt”.

    –Jag är van att vara fnattig och jag har väldigt svårt att bedöma hur andra uppfattar mig.

    Lina säger att självkritiken varit en av hennes starkaste drivkrafter.

    – Jag har varit så förbannad på mig själv för att jag inte lyckats göra saker på rätt sätt. Jag har tvingat mig till att göra sådant som jag egentligen inte orkar, jag ska fan inte vara lat. Jag har gått på universitetet, gjort tentor och tagit så många poäng att jag har kunnat hanka mig fram.

    Efter diagnosen har hon testat centralstimulerande medicin och tycker att hon fått lättare att hejda sig och att tänka efter. Hon har heller inte lika lätt att somna när det blir tråkigt.

    –Det viktigaste för mig nu är att kartlägga vad jag är väldigt dålig på och vad jag är väldigt bra på. Jag vill hitta ett jobb där jag kan använda mina starka sidor i stället för att lägga ner så mycket kraft på sådant jag inte fixar, ett jobb där jag kan erkänna vad jag inte klarar av och få hjälp med det. Det känns skitläskigt.

    Lina har börjat i en stödgrupp för personer med adhd och fått hjälp att strukturera sin vardag. Nu jobbar hon med listor, kalender och lägger in påminnelser i mobilen för möten, tandläkarbesök med mera.

    –Jag har fått dräpa min kreativa, spontana, impulsiva adhd-sida. Det har varit min strategi för att klara livet. När jag tycker något är roligt forsar jag iväg, men nu tänker jag att så får jag inte göra. Istället försöker jag vara strukturerad och noggrann, men då orkar jag inte vara något annat än noggrann.

    När Lina läser om pappan i Rödeby, som har adhd, som sköt ihjäl en 15-åring gör det så ont i henne att hon bara vill gråta.

    –Det är just därför det är så otroligt viktigt att barn med adhd får hjälp tidigt att klara sig med sina begåvningar och sina begränsningar. Att få hjälp att skaffa sig vänner och att få vara okej som man är.

    Riksförbundet Attention http://www.attention-riks.se/site/ Läs mer om adhd socialstyrelsen.se
    Annons
    Annons
    X

    Lina går förbi bokarna intill slottet på väg till jobbet i Uppsala. Där brukar hon stanna till och lyfta blicken.

    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X